15 februari 2009 - Det ljusnar och jag fattar ett beslut
Så som varje gång hittills vaknar jag en morgon och kan andas igen.
Världen tycks inte riktigt lika hotfull längre. Jag vågar mig upp ur sängen.
Känner mig lite sugen på frukost och längtar efter Lovas kramar.
Ett gott tecken!
Jag har förresten bestämt mig nu. För att testa litiumet.
Det finns ju faktiskt en möjlighet att det hjälper...
När jag blickar bakåt, inte bara de senaste veckorna, utan flera år, så ser jag ju
att jag växlar väldigt mellan att vara på topp och långt, långt nere i mörkret.
Imorgon börjar jag. Då tar jag första tabletten...
Hej,
Har nu läst allt, har varit bortrest under påsken och därför inte kommenterat förrän nu.
Jag tycker du är otroligt stark att du går ut så här och berätta din historia. Väldigt modigt av dig Jenny.
Jag har tänkt på dig mycket under denna tid, och inte velat pressa dig för mycket, utan låtit dig få ta den tid som du behöver/de. Men jag är väldigt glad att du vill dela din historia dit liv till mig och alla andra.
Som du redan har förstått så förändras inte min syn till dig som vän utan tvärtom…Alla har vi våra problem och många mår dåligt vissa mindre vissa mer, har också mina perioder, kanske är därför jag har ”flytt” många gånger, men det är inget som man gärna vill visa…Du är så modig och så mkt starkare än vad du tror och på god väg att bli ”frisk””, för du har tagit ett stort steg -att be om hjälp och berätta för vänner och familj om din situation.
Jenny även om vi inte hörs och syns så mkt och det kan gå lååånga stunder däremellan, men när vi ses så känns det som att det var i går vi sågs. Vi finns liksom där för varandra och kommer säkert alltid att göra det. För du är en fin vän som bry dig om dina vänner. Och nu har jag fått svar varför det kan ta ett tag innan du mailar/ messar tillbaka.
Finns här för dig! Hoppas du får den hjälp som du behöver.
En jätte stor kram från din vän Emma
HEJ JEN =)
va skönt att höra att du ser ljuset i tunneln, och att du är beredd att ge medc en chans att hjälpa dig =) tänker mkt på dig, och hoppas av hela mitt hjärta att du kan känna lindring o hjälp utav medc.
KRAMAR
Malin
Underbart att du har kommit så långt och verkar ha en riktig kämpaglöd!
Kämpa på!
Kram
Aspergers är man född med men diagnosen fick jag tyvärr först i vuxen ålder.
Jag trodde jag var dum, det var jag ej- inte enl IQ testerna. Dom visade det motsatta.
"vad i helvete är det då för fel på mig?"
diagnosen fick jag för 8år sedan. men kontakt med psyket
- dom har jag haft kontakt med så långt tillbaka jag kan minnas.....sorgligt eller hur?
Dom- "experterna" -gav mig många teorier innan dom gav mig ett svar.
Av: Lee 2009-04-15 07:21:32
