remiss.blogg.se

Okej är ganska bra. Det är okej liksom.

Men jag är inte nöjd med okej.

Jag vill ha och jag vill vara mycket mer än bara okej.

Idag blev en något stressig dag.

Skulle hinna med både att ta blodprover och ögonbottenfoto.

Sen var det läkarbesök på diabetesmottagningen också.

Hann precis i tid till dagis!

Sen åkte jag och Lova för att hämta David som kom hem

från Indien idag. Lova hade ritat ett porträtt av honom på

dagis som ”välkommen-hem-present”.

Vi hann med ett stopp på vägen för glass också

- till Lovas stora lycka!

Stressig morgon. Både jag och Lova var jättetrötta.

Så när vi väl kom upp blev det bråttom till dagis!

Och jag fick skynda hem igen för att hinna duscha innan

det var dags att filma.

Idag var det mer i form av en intervju.

Jag fick berätta min historia och ibland svara på någon fråga

eller vidareutveckla någonting.

Jag har funderat en del på om jag gör rätt som är med.

Och den frågan har jag också fått från folk i min närhet.

Men jag är ganska säker. Magkänslan säger mig det.

Det skulle kanske kunna få mindre bra konsekvenser när det

gäller tex framtida arbeten att synas i programmet.

Men jag tror att budskapet i stort och det positiva jag kan bidra

med, väger upp för det.

Efterlysning:

Det behövs en manlig person till programmet!

Som har erfarenhet av känslan att inte vilja leva mer.

(Diagnos är oviktigt, vilken eller någon).

Intresserad av att hjälpa till/bidra med din historia?

För mer info och ev. vidare kontakt med UR,  

maila mig på [email protected]

Nån gång i april fick jag en kommentar här på bloggen.

Det var från en tjej som jobbar på UR (Utbildningsradion).

Hon ville gärna prata med mig eftersom hon höll på göra

research inför ett tv-program om psykisk ohälsa.

Jag mailade henne och ett par dagar senare ringde hon upp.

Vi pratade i nästan två timmar och jag berättade min historia,

om diagnosen, om bloggen och om allt annat.

Sedan frågade hon om jag kunde tänka mig att vara med i programmet?

Jag var tyvugen att kolla med David först... Trodde han skulle säga nej.

Men han gick med på det!

Så idag började vi filma =)

Programmet är en dokumentär som ska handla om vardagen.

Visa på att en psykisk diagnos inte behöver betyda, eller faktiskt

väldigt sällan betyder att man är särskilt utmärkande eller konstig.

Utan mest är som folk i allmänhet.

Idag har vi filmat allt det där ”vanliga”.

När jag hämtat Lova på dagis, lagat middag, tvättat, nattat och

såklart suttit vid datorn och bloggat :-p

Livet blir så mycket...först skrev jag enklare, men sen raderade jag det.

För enklare vet jag inte. Inte bättre heller kanske?!

Men det blir nog mer...rimligt? Stabilare?

Förutsättningarna blir bättre när man inte lever i en dröm

om hur allt ska bli och hur bra det kommer bli då.

Först då kan man ta tag i vardagen. Acceptera saker och ting som

dom faktiskt är och jobba utifrån dom förutsättningar man har.

Jag har en tendens att alltid leva i framtiden.

Bakåt ser jag nästan aldrig.

Jag är inte typen som grubblar över sånt som hänt.

Som går runt och ångrar mig eller ältar.

Kommer med andra ord förhoppningsvis aldrig bli bitter heller.

Men som sagt. Jag är en drömmare.

Jag drömmer om ljusare och bättre tider.

Det finns alltid grönare gräs, alltid något bättre.

Fast ändå inte.

Jag vet ju om att jag måste försöka hitta det

där gröna i den vardag jag lever i NU.

Visst kan det bli bättre imorgon.

Men sannolikheten är inte så stor om jag inte

gör det bästa av det jag har idag.

Ska försöka påminna mig själv om att njuta i nuet lite oftare.

Av det som är bra och vackert just idag.

Lova vaknar och är plötsligt sig själv igen!

Hon studsar upp ur sängen klockan 08:10 och vill ha välling.

Pladdrar på om allt möjligt och drar fram alla leksaker på en gång.

Vid lunchtid kommer min snälla mamma ner från Göteborg.

Så nu får vi sällskap och avlastning!

Jag får duscha i lugn och ro. Och kan gå till tvättstugan!

Lova har fortfarande 40 graders feber, men nu får jag ner den

 till 39 grader i alla fall, (med hjälp av Ipren).

Har inte fått så värst mycket gjort dom senaste två dygnen.

Lämnar jag Lovas sida blir hon närmast hysterisk.

Med andra ord har jag svårt att ens hinna äta något.

Att ta en dusch kan jag bara glömma!

Trots det känns det helt okej.

Tiden går och jag befinner mig till 110% i nuet.

Dessutom känns det som att nu kan det bara bli bättre.

Igår åkte David till Indien för att jobba.

Han blir borta i en vecka.

Den känns alltid jobbigt när han åker iväg sådär långt.

Jag kan ju inte ringa och be honom komma hem om det skulle krisa.

Och det får man väl säga att det gjort...

Lova har fått nån extremt aggressiv kräksjukevariant och

under dagen var vi nästan på väg in till barnakuten för att hon

behövde dropp.

Men vi blev uppringda av en sköterska med jämna mellanrum,

som höll koll på läget & jag har oftast rätt mycket is i magen och

matade konsekvent med en tesked vätskeersättning var femte minut.

Nu verkar hennes mage ha lugnat sig, men febern ligger på 40 grader,

trots både Alvedon och Ipren.

Hoppas, hoppas, hoppas på en bättre dag imorgon!

Socialt missanpassad?

Upplevs som knepig, konstig och galen?

Ja, är det så ni vill beskriva mig, så visst.

Jag föredrar att kalla det personlighet och charm ;-)

Varför vara som alla andra?

Det finns ju redan så många som är det :-p

Är i Göteborg över helgen. Helt själv!

David och Lova är kvar i Lund. Känns jättekonstigt.

Tänker hela tiden att jag måste smyga och vara tyst

för att Lova sover...sen kommer jag ihåg att hon inte är här :-p

Jag sitter på tåget mot Göteborg.

Blir lite nyförälskad i min röda laptop när jag inser att jag

inte bara kan lyssna på musik via iTunes – utan med vilket ljud!

Grymt!

Förresten skulle jag göra nästan vad som helst för en STARK kopp kaffe nu!!

Sitter helt perfekt. Avskilt. Med gott om plats för benen och väskorna.

Litet bord för datorn, med eluttag precis bredvid.

Fast nu börjar jag bli kissnödig. Jobbigt. För jag avskyr tågtoaletter.

Kommer med andra ord vara kissnödig resten av resan...

Sömnlösa nätter kan vara nog så jobbiga i sig.

Sömnlösa nätter fylld av ångest, sorg och värk

i hjärtat är ännu värre.

Jag önskar så att jag kunde vara nöjd.

Jag önskar att jag dög in mina egna ögon.

Varför kan jag inte bara vara lycklig?

Över den jag är och över allt jag har.

Jag längtar ständigt efter något mer. Något annat.

En rastlös själ. Som bara gör det svårt för sig.

Som inte kan stanna upp och vara i nuet.

Som ständigt drömmer om framtiden.

Jag ger aldrig mig själv en klapp på axeln.

Inget jag gör är bra nog.

Ett misslyckande innebär hård kritik och självförakt.

Något som lyckas innebär en axelryckning och ett

”det där var väl ingenting, det hade vem som helst fixat”.

Varför duger jag inte ens åt mig själv?

I natt mår jag inte så bra.
Kan inte sova.
Hjärtat värker.

Har slutat väcka David.
Det tjänar ingenting till.
Han vaknar knappt. Mumlar lite och somnar om.
Och jag känner mig ännu mer ensam.

Så jag går upp och skriver.
Alla tankar samlas i ett worddokument.
Det känns lite bättre då.

Fast längtan efter en kniv är stor.
Eller tabletter.
Eller vad som helst egentligen.
Bara det får mig att fokusera på något annat.
Glömma bort hur tungt och svårt det är att andas.

Krama mig. Men rör mig inte!

För mig är den här världen jobbig att leva i.

Jag är alldeles för fel för att leva idag.

Förstår inte mig på andra människor.

Allt man säger eller gör måste ha en baktanke.

Så att vara trevlig utan anledning är detsamma som

att vara falsk och/eller konstig.

Senaste 1,5 året har jag i perioder inte mått så bra.

Nu när jag ser tillbaka gör det mig ledsen att folk dömer

så snabbt. Och väljer bort.

Jag är människokännare. Jag läser lätt av om nån inte gillar mig.

Det finns en hel del sådana människor runt omkring mig.

(Ni vet själva vilka ni är).

Och jag hade förmodligen tyckt bättre om er om ni haft en annan
inställning. Mindre inskränkt och dömande kanske.

Vuxna är precis som barn när det gäller att frysa ut, välja vilka
som får vara med och vilka som ska få komma på kalas.
Fast vuxna är värre. För dom borde veta bättre.

Jag tror att någon gång, någonstans får alla det dom förtjänar.

Karma kanske. Eller nåt sånt.
Och tanken på det gör det lite lättare.

Som jag skrev för ett tag sedan, (tio dagar), så insåg

jag att det förmodligen är min pollenallergi som gör

sig påmind i form av snuva och kliande ögon.

Men fortfarande så går jag runt och hoppas på att det

istället ska vara en förkylning som snart går över...

Fånigt egentligen. För vad är oddsen för det efter 10 dagar?!

Men jag måste klamra mig fast vid hoppet.

Kan bara inte acceptera att jag ska må sähär ända fram

till augusti :-(

Nä, i höst är det jag som börjar med allergivaccinering igen!

Befinner mig åter i en period av sömnlöshet.

Frustration!

Vrider och vänder mig.

För varmt med täcke, för kallt utan...

David snarkar, Lova gnyr. Suck!

Jag blir galen. Och stressad.

Måste sova! Måste!

 Imorgon är dagis stängt. Lova hemma med mig.

Hur ska jag orka?

Idag träffade jag min jobbcoach för sista gången.

Känns sorgligt för det har varit riktigt bra och givande.

Hon var precis vad jag behövde!

En lyckad karriärkvinna trots att hon även är mamma och

haft andra problem att tampas med.

Jag har fått feedback på det jag gör samt uppmuntran och

motivation att fortsätta försöka.

Varje möte har jag vänt hemåt full av energi och med en

glad känsla i magen.

Av den enkla anledningen att det finns någon som tror på mig och mina ideér =)