remiss.blogg.se

Jag är så otroligt trött hela tiden. Har varit det i några veckor.

Vet inte vad det beror på. Årstiden och mörkret kanske...

 

I vilket fall fick jag nyligen ett erbjudande via buzzador om att prova

en ljusterapi-lampa från Philips vid namn ”go LITE BLU”.

Man fick köpa den för halva priset mot att man svarar på en enkät sen.

(Och är man inte nöjd efter 30 dagar får man lämna tillbaka den).

 

Helt klart värt att testa tyckte jag – som alltid mår bättre och har mer

energi under sommarmånaderna.

 

Idag kom den i alla fall med posten.

Mellan 15-45 minuter varje dag ska man använda den. Och det är helt

okej att ha den ”vid sidan av” medan man tittar på tv eller sitter vid datorn.

Så en stor fördel är att det inte känns tidskrävande :-)

 

Ska bli intressant att se om det fungerar!

(Till David på fars dag 14 nov -10)

Jag har gjort en hel del misstag i livet. Omgett mig med människor

som kanske inte alltid velat mitt bästa eller ens brytt sig om mig.

Men jag gjorde ett otroligt bra val, när jag valde att skaffa barn

tillsammans med David. Lova kunde inte fått en bättre pappa!

 

Han finns alltid där för henne. Tar hand om, tröstar, leker, hjälper,

uppmuntrar och älskar. Och alltid med tålamod till tusen.

 

Medan jag ”slänger” i Lova i vagnen och småspringer till dagis,

så låter David henne cykla på trehjulingen dit...

Och det säger väl allt!? =)

Jag ska snart skriva mer. Och uppdatera på riktigt.
Har bara varit så otroligt trött på sistone.
Sovit dåligt & alldeles för lite.

Vill be om ursäkt också för eventuella obesvarade mail. 
Har (liksom många andra) senaste veckan inte kunnat
komma in på mitt hotmail-konto. 

Så det är inte så att jag struntar i att svara!
Jag har bara inte kunnat. 

Kram alla fina läsare! 

Det blev inget med jobbet jag var på intervju för.
Tråkigt såklart. Jag hoppdes trots allt ändå lite på det,
även om jag förstod att chansen inte var så stor.
 
Samtidigt så tog jag det inte så hårt som jag först trodde. 
Kanske eftersom det finns fler öppningar nu.
Och för att mötet igår gick så bra.

Fast det är klart...jag överväger ändå lite att byta namn ;-P

Idag var jag med på ett ledningsmöte inom Region Skånes

kommunikationsenhet.

Blev tillfrågad för ett tag sedan om jag kunde medverka i form

av representant för attitydambassadörerna i Skåne.

Och det kunde jag såklart.

 

Var lite osäker på vad dom ville att jag skulle bidra med,

men tänkte att det säkert skulle ge sig under mötets gång...

Det var mycket prat om framtiden. Vad man ska satsa på 2011.

Vart pengarna ska gå. Vad som behöver utvecklas.

Och det kändes som om mina åsikter faktiskt räknades :-)

 

Efteråt tog en av de andra deltagarna tag i mig. Frågade om jag

kunde följa med till hennes kontor en stund?

Hon undrade om jag kunde tänka mig arbeta med ett projekt för att

anpassa arbetsplatser för människor med psykiska problem.

 

- Tro nu inte att jag frågar dig bara för att du själv har mått dåligt,

lade hon till sen. Jag frågar dig för att du gjorde ett bra intryck och

hade så kloka åsikter under mötet.

Sen pratade vi om Inferno, om bloggen och om kommentarer jag fått efteråt.

Som alltid när jag känner starkt för något gick jag helt upp i det vi

pratade om. Plötsligt ger hon mig en spontan kram och säger;

- ”Du är helt underbar. Du har verkligen ett gott hjärta”.

 

Jag blev helt ställd och så generad att jag inte visste vad jag skulle säga.

Det är alltid lika svårt att ta emot beröm...

Men det värmde SÅ mycket och gjorde mig lycklig resten av dagen!

Sitter och väntar på David. Han ska komma hem nu i kväll.

Det har gått hur bra som helst de senaste dagarna.

Lova har varit världens snällaste och goaste!

 

Och jag har varit den mamma jag vill vara.

Kanske ännu mer än så.

Jag har varit en sån där mamma man bara ser i reklam på tv.

Med tålamod till tusen. Energi och massor av ork.

 

Hämtat på dagis, plockat pinnar på hemvägen, bakat kakor,

sett på film, pusslat, lagat middag, dansat till smurfarna i

vardagsrummet, jagat varann runt, runt i lägenheten tills Lova

har fallit ihop av skratt på mattan i vardagsrummet.

Underbara dagar med min älskade unge!
Som förgyller mitt liv och som betyder ALLT!

Idag åkte David iväg till London med jobbet i fyra dagar.

Det känns alltid lika jobbigt innan han åker.

Jag tvivlar på att jag ska klara av det.

 

Är orolig för att må dåligt.

Inte psykiskt. Det vet jag att jag fixar numera även om jag har Lova.

Men för att få ett riktigt migränanfall. Sådär vidrigt ont att jag inte kan röra mig.

När jag mår så illa att minsta strimma ljus eller doft av mat blir övermäktigt.

Hur ska jag kunna lämna och hämta på dagis? Fixa mat? Ta mig upp ur sängen?

 

Under många år klarade jag utan sådana där riktigt hemska anfall.

Dom jag hade kunde hävas med bra mediciner som Imigran och Maxalt.

Faktiskt var det så under så många år att jag glömde hur jobbigt det kan vara...

Tills i somras. Sedan dess har det hänt ett par gånger.

Och inga mediciner hjälper...

 

Sen känns det såklart lite tomt också att inte ha David hemma.

Men det brukar gå bra. På alla sätt.

Faktum är att det nästan är lite lättare att vara själv på vissa sätt.

Alla vardagssysslor och allt som har med Lova att göra går snabbare.

 

Inte så att David gör att det blir mer jobb. Absolut inte.

Men jag tror att vi på något sätt ”motarbetar” varann litegrann.

Liksom gör vissa saker dubbelt ibland och allt tar längre tid.

 

Nåja, vi får se hur det går.

(Är rätt säker på att det kommer gå alldeles utmärkt ;-)

Läser igenom sådant jag skrivit tidigare. Alla inlägg de senaste två veckorna.

Tänker att jag inte alls är konsekvent. Att min blogg är en enda röra.

Ena dagen skriver jag om ensamhet, sorg och mörker.

Nästa dag springer jag runt i regnet och är bara lycklig, lycklig, lycklig!

Från tvivel på mig själv till glädje över en liten pryl.

Från en känsla av att vara misslyckad till lättsamma inlägg om heshet.

 

Tänker att jag kanske borde hålla mig till en slags inlägg,

ha en tydlig inriktning på bloggen.

 

Sen kommer jag på att det är ju precis det jag har!

Jag skriver ju om att vara bipolär. Och om att vara jag.

Och det är precis såhär jag är. Upp och ner. Från glädje till sorg.

Från lycka till förtvivlan. Om vartannat. Hela tiden.  

 

Fast i mindre utsträckning numera. Kortare perioder. Inte lika djupa

svackor eller höga höjder. Kanske mer ”normala” svängningar.

Vad det nu det är..?

Men bra och dåliga dagar har vi väl alla...eller? ;-)

Dagar som idag är jag så lycklig över att vara just jag.

Och lite, lite orolig för att medicinerna inte hjälper

och jag håller på att bli hypoman...

Fast jag tror egentligen inte att det är så, men tanken på det finns där.

 

Var uppe i stan. Åt lunch. Skulle promenera hem tänkte jag.

Plötsligt försvinner solen. Himlen bli alldeles mörk och så öppnar

den sig och regnet bara öser ner.

 

Folk fäller upp kragar, tar på sina luvor, springer, eller går med raska steg.

Suckar, svär och är allt annat än glada.

Mitt i allt går jag i min röda kappa. Vänder ansiktet upp mot himlen och

bara njuter. Bryr mig inte om att den vattenlösliga mascaran rinner längst

mina kinder. Folk som ser mig tycker säkert att jag verkar galen.

Men det kan jag bjuda på.

 

Jag älskar när det känns att jag lever.

När mitt inre är så lugnt att jag kan känna regnet piska mot ansiktet.

När det psykiska smärtan inte är så stor att den tar över allt, och gör

att ingenting annat spelar någon roll.

Därför njuter jag av att kunna känna att jag blir blöt. Och kall. Fysiskt.  

Jag njuter varje dag, varje minut, varje sekund jag mår såhär bra.

 

Jag älskar att vara jag. Jag ser ett värde i att ha mått riktigt dåligt.

För det har fått mig att reagera på vardagliga ting.

Att uppskatta regn och blåst och höst! 
 

Sökte ett jobb igår kväll. Sent.

I morse klockan åtta ringde dom. Kunde jag komma på en intervju.

Ja, självklart!

 

Ett jättebra jobb. Ett riktigt drömjobb för mig.

Det verkade ännu bättre när jag varit där. Åh, vad jag vill ha det!

Även om jag är lite rädd för att jag inte skulle klara av det.

Inte orka att gå från ingenting till 100 procent med massa ansvar.

 

Jag var en av tio som fick komma på intervju. Av 60 sökande på två dagar.

Sen tog dom bort annonsen. Intresset var så stort att dom inte hann med.

 

Tänkte att jag kanske hade en chans. Sen funderade jag på vad man skulle hitta

om man googlade på mitt namn... Önskar jag inte hade kollat.

Sida efter sida med länkar till tv-inslag och tidningsreportage om mig. Det ena med

värre rubrik än det andra. Mycket om död och mörka dagar.

 

Lite ledsen.

För jag inser ju att dom kommer kolla upp mig. Söka på namnet.

Och hitta allt det där. Sen har dom bara nio kandidater kvar att välja på.

Låter krasst. Och jag borde vara positiv tills jag fått besked. Jag vet.

Men jag vet också att det inte fungerar så.

Jag har inte en chans.

 

Och det känns sorgligt. För jag vill verkligen det här. Och dessutom vet jag

att jag hade gjort ett grymt bra jobb om jag fick chansen.

 

Sneglar på henne, hon som har allt...

Hon som har jobbet jag bara kan drömma om.

Hon som har mannen alla kvinnor vill ha.

Barnen som ser ut som sockersöta änglar.

 

Hon som har det där huset, det stora och luftiga.

Med en härlig trädgård där barnen kan leka.

Hon som har vänner som alltid har tid.

Hon som är så vacker och som älskas av alla.

Ibland sneglar jag på henne och tänker,

”tänk om det där vore jag”. Om så bara för en dag.

 

Bara ibland tänker jag så.

Bara för en kort sekund.

 

Jag har inte allt det där. Långt ifrån.

Men jag har något annat.

Jag har förmågan att drömma.

Och att samtidigt leva i nuet.

 

Jag kommer nog aldrig bli bitter.

Och det gör mig så glad.

Att jag kan vara arg, besviken och önska

mig någon annans bekymmerslösa liv ibland,

för att sen gå vidare. Och vara nöjd.

För att just jag är jag.

Jag fick en present idag. En ring.

Det är inte en ring jag skulle ha köpt själv.

Förmodligen skulle jag inte ens ha tittat på den i en butik.

Den är verkligen inte min stil.

Jag gillar diskreta smycken. Små och enkla.

 

Men jag ÄLSKAR den här ringen!

Den är underbar och det var länge sen jag fick något som gjorde

mig så glad och som jag tycker så mycket om.

 

Det är en ring i form av en kamera. För att jag gillar att fota.

Fin tanke & underbar ring.

Ska alltid ha den när jag är ute med kameran!



Såå fin!

Jag lägger så mycket tid på att försöka. Jag vill ju hjälpa. Kanske gör jag det.

Eller så är jag bara en enda, ensam och obetydlig liten människa.

Jag anstränger mig nog mer än vad som kan begäras. Ibland blir det för mycket.

Men jag vill ju så gärna...

 

Det är viktigt. Och hur säger man nej till någon som ber om hjälp?

Som greppar efter halmstån?

Samtidigt så undrar jag, vem som kommer bära mig när jag inte orkar gå?

Finns det någon som kommer stötta och hjälpa mig de dagar jag behöver det?

Har jag bara blivit allas vän utan att själv ha några vänner?

 

Tvivlar på mig själv. På min förmåga och min ork.

Tvivlar på det jag gör, att det har någon betydelse i ett större sammanhang.

Känner mig ensam och misslyckad.

Vem vill ha någon som mig? Vem kan älska någon som mig?

 

Sömnlösa nätter gör mig illa.

Var på bio med Lova. Under 33 minuter visades fyra olika tecknade program.
Ett handlade om Bulten. En rosa hund. Han söker efter en kompis och konstaterar
efter ett tag att grannhunden är en riktig ”okompis”.

O är en bra bokstav. Den kan sättas framför i princip vad som helst och vips har man
ett helt nytt, användbart ord som ingen kan misstolka.
Okompis. Självklart!

Jag har nog några okompisar. Men förhoppningsvis fler kompisar.

Fast jag känner mig ensam ändå ibland. Och misslyckad.

Bultens vän visar sig vara en spindel. Som funnits där hela tiden, fast Bulten inte insett det.

Det är lätt hänt. Att bli hemmablind. Att missa det självklara.

Det är nog en viktig del av det där som kallas ”att vara lycklig”. Att kunna se det man har.  

Och att uppskatta och glädjas över det.

Jag ringer till kompisarna här i Göteborg. För att föreslå att vi ska ses.

Dom svarar och jag säger vem det är...och så...tystnad.

Följt av skratt. Alla. Varje gång!

 

Jag är så hes att jag bara kan pipa. David kallar mig för Mimmi Mus.

Både han och familjen skrattar varje gång jag försöker prata trots

att dom borde ha vant sig vid det här laget...

Till och med Lova tycker det är kul.

- Kom min lilla Lova, piper jag.

Hon skrattar och viskar/väser tillbaka ”kom min lilla mamma”.

Och så skrattar hon lite till.

 

Nåja, det är väl trevligt att jag är underhållande och roar folk i alla fall :-p

Vi är i underbara, underbara Göteborg!

Kom hit redan igår kväll. Dessvärre kände jag så fort vi kom innanför

dörren här hemma hos mamma att jag fick lite svårt att andas...

- Molly (katten), tänkte jag och tog astmamedicin. Det blev aningen bättre.

Men idag vaknade jag och kunde knappt prata. För övrigt mådde jag bra.

 

I kväll har jag varit ute och bowlat med syskon och vänner.

Blev tillsagd att dricka stark sprit mot min hals... Det hjälpte inte det minsta.

Jag låter fortfarande som en kråka.

Ska vara tyst, sova och hoppas på att jag låter bättre imorgon.

Efter mötet på Försäkringskassan igår var det dags att prata med

Arbetsförmedlingen och Allas (där jag har min arbetsrehab) idag.

Fick beskedet att det är okej att vara kvar där året ut.

Vilket känns både bra och lite tråkigt.

Det är skönt att ha några månader kvar, då jag vet vad jag ska göra,

och så trivs jag ju så himla bra på Allas!

Men tråkigt att de sista tre månaderna av min arbetsrehabilitering (jan-mars),

så måste jag hitta någon annanstans att vara.

Allra helst på något ställe där jag har en chans att få jobb sen...

Känns ganska jobbigt att behöva leta efter en ny plats.

Och så finns ju den där tanken i bakhuvudet hela tiden att jag måste hitta

en lösning för tiden efter mars – när jag blir utförsäkrad.

Eftersom jag studerade som sista ”längre sammanhängande” period, så

har jag heller varken rätt till A-kassa eller Alfa-kassa.

Med andra ord;

- Hittar jag inte ett jobb till sista mars, så får jag inga pengar alls!

Idag hade jag bokat in ett möte på Försäkringskassan.

Jag ville ha lite klarhet i vad som gäller när man är sjukskriven och

eventuellt får uppdrag som attitydambassadör (och får ersättning för

sina föreläsningar etc).

 

Det visade sig att man inte får tjäna något alls om man är sjukskriven

eller har rehabiliteringsersättning.

Om man däremot har sjukersättning (sjukpension på 25-100%), så har man

rätt att arbeta en timma om dagen och får ta betalt för detta utan att några

avdrag görs på ersättningen.

 

Suck.

Bara att inse att om jag får några uppdrag så kommer jag inte att kunna ta betalt.

Alternativt så kommer dom dra av lika mycket som jag tjänar på min sjukpenning.

Inget kul när man som jag har en extremt låg sjukpenning, långt under

existensminimum (ca 5000 i månaden).

Men jag kommer inte tacka nej till uppdrag om det skulle dyka upp några.

För i första hand gör jag det trots allt för en god sak. Inte för att tjäna pengar.

Idag sänds reprisen av Inferno. Börjar bli van ;-)

Idag publicerades även en artikel på Aftonbladets webb.

Jag är faktiskt jättenöjd med den!

Till skillnad från mycket annat som har skrivits om mig.

(Till exempel TT Spektras text som dessutom fanns med

ÖVERALLT, i alla dagstidningar i torsdags....hemskt)!

 

Tycker det som står i Aftonbladets artikel, känns som ”jag”.

Att dom har fångat den jag är och det jag står för riktigt bra.

Enda som är lite tråkigt är att den utlovade länken till bloggen inte

kom med...men har kontaktat dom och det ska fixas =)

Läs artikeln här:
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article7958317.ab

Idag sändes det allra första avsnittet av Inferno, tillika det avsnitt

där jag medverkar!

Måste erkänna att jag var riktigt nervös innan sändning. Trots att

jag fått se programmet innan och visste vad som skulle visas.

Det jag var nervös för var nog mest hur de runt omkring mig skulle reagera.

Dom som kanske vetat om, men inte riktigt fått se eller höra allt...

 

Men jag berättade om programmet i ett mail till alla mina vänner på

Facebook tidigare i veckan. Så många av dom tittade nog...

 

Nu efteråt känns det bra. Bara bra.

Många har hört av sig. Både familj, vänner och människor jag inte känner.

De allra flesta har bara haft positiva saker att säga.

 

Jag är så glad att jag fick chansen att medverka. Att göra skillnad.

Om så bara för en enda person!

Jag har haft tur, (hårt slit för egen del också), men ändå tur!

Nu vill jag ge tillbaka lite av det livet, världen har gett till mig.

Och kunna hjälpa någon annan. Ge lite kraft. Lite tro på ett bättre liv.

För det kan man få. Och alla förtjänar det. Att få må bra i hjärta och själ.

 

Tack alla för underbara kommentarer! Tack för allt beröm!

Tack för att ni tittade. Tack för att ni läser!

Tack för att ni finns!!!

---

Länk till Inferno på webben: http://www.ur.se/play/158882

Idag, söndagen den 10 oktober sänds "Världsdagen för psykisk hälsa"

till ära ett program med namnet "Tema Psyket" på Kunskapskanalen.

Programmet som är 1,5 timme långt har flera gäster, alla med personliga
erfarenheter av psykisk ohälsa. 
Bland gästerna finns bland annat Ted Gärdestads bror Kenneth,

fd fotbollsproffset Martin Bengtsson och så lilla jag då :-)

Det visas även klipp från kommande tv-serien Inferno.


Eftersom detta är ett inlägg i efterhand, så har programmet & repris

redan visats. Vill du se det så finns det nu istället upplagt på webben.

Bara klicka på länken;

 

http://www.ur.se/play/159412