remiss.blogg.se

…för att du ska bli berörd?

 

Melissa Horn i årets "Så mycket bättre".

Beredd på många tårar och mycket känslor. 
En säsong med flera intressanta artister som jag ser fram emot att följa.

Jag är ledsen att jag inte uppdaterat förrän nu om provsvaren. Har inte riktigt orkat tänka på det. 

I torsdags ringde i alla fall läkaren. Jag missade helt att ställa några frågor. Kanske mest för att han dels mumlade och dels var extremt osmidig i det han framförde "Dina värden är ännu sämre....hmm, ja...onaturligt låga. Vi kan konstatera att du förlorar blod på något sätt. För att spara tid så kom in tidigt på måndag så tar vi fler prover innan besöket". 

 

Efteråt kände jag bara vaddå "Spara tid"?! 

Och vaddå "Förlorar blod"??! 

 

Jag längtar hem. Så otroligt mycket.
Att hålla sig sysselsatt är ett bra sätt att slippa tänka och känna. 
Lite svårt bara när när man har balans som en full fiskmås och knappt fixar ansträngningen av att gå ut med soporna utan att få andnöd och hjärtklappning. 

Förhoppningsvis är det något som går att åtgärda hyfsat enkelt med ett bett. 
(Den största utmaningen verkar vara att få blodet att stanna där det ska). 
Får väl se vad de vill göra och säger i morgon helt enkelt. 

 

Tyckte dagen började så bra.
Lilla var på hyfsat humör efter ett par dagars dysterhet och på kontoret fanns nybryggt kaffe och ett gäng kollegor på plats. Blev en alltför lång fika med prat om allt möjligt. 

Hann precis sätta mig vid datorn och påbörja dagens arbete när telefonen ringde. 
Är sämst på att svara i telefon, men dolt nummer brukar jag tänka att det kan vara sjukvården och faktiskt besvara. Som tur var gällde det inte barnen, utan mig. Men det var inga bra provsvar de fått och ville att jag skulle komma in akut.

Plötsligt mådde jag inte alls bra längre. Kände mig yr, illamående och skakig. Det vara bara att släppa allt och åka in till sjukhuset. Galet mycket blodprover som skulle tas innan jag fick lämna igen.

Som alltid när något är allvarligt eller akut uppmanades jag att inte googla. (Såklart det första jag gjorde). Vem skulle inte? 

Tänker nu att jag kanske varit lite väl hård mot mig själv de senaste månaderna. Blivit irriterad på att jag inte orkat. Skjutit upp vardagssysslor och tackat nej till så mycket som jag egentligen hade velat göra och tänkt att jag behöver för att må bra. Nu får jag nästan dåligt samvete för att jag dömt ut mig själv som tråkig och hopplös. 

Ska bädda ner mig i sängen, dricka te och försöka vila. Barnen får vara hos sin pappa tills jag är stabil och jag får varken köra bil eller anstränga mig förrän proverna är granskade och visar att det är okej (får besked senast på måndag). Så lika bra att försöka ta hand om mig själv nu några dagar. 

Det känns inte särskilt kul. Även om jag uppskattar att vara hemma och fixa. (Dessutom hade jag planerat in pistolskytte till helgen. Nu får det vänta ett tag. Hoppas och tror att det kommer bli något jag kan fortsätta med sen). 

Måste överlag göra mer av sådant som ger mig energi och skapar sammanhang. Dags att ta tag i träningen igen såsmåningom. Och så listar jag historiska platser som måste upplevas! Har hittat en perfekt respartner. Vi blir båda helt uppslukade av det som utspelat sig på olika historiska platser, vill inte lägga massa tid på att äta 😂 och har samma temperament = borde därmed kunna förstå och hantera varandra hyfsat väl. 

Äldsta dottern är också väldigt nöjd med detta. Hon är precis som mig och uppskattar att få egen tid hemma emellanåt. Bara få känna att hon är själv. (Och jag minns hur det var när jag bodde hemma… Bästa dagarna var när jag slutade tidigt och var själv fram tills mamma och syskon kom hem några timmar senare).

Nu när jag är på kontoret några heldagar i veckan och hon är i skolan resp.  hos sin pappa och vi båda får vår "egentid" här hemma vid sidan av det sociala så mår vi båda  mycket bättre mentalt. Det blir liksom  ett helt annat lugn inombords när man hinner landa i sig själv emellanåt. 

Tror vi är långt ifrån ensamma om det. Undrar hur många relationer Covid egentligen har satt på prov det senaste året… (Såväl parrelationer som vänner som bor ihop, inneboende, kollektivboenden och  föräldrar och barn). 

Det bästa är nog lite av varje. Och framför allt att kunna välja!

Skrämde fler än mig själv i tisdags. 
Utöver barnen, så deras pappa och i efterhand syskon, vänner och kollegor. 
Fick förslaget om en vårdhund/servicehund...
Sa bestämt nej till det. 
"Men vi kan ha gemensam vårdnad om den och ha den växelvis"
Fortfarande nej. Skaffa hund om du vill, jag vill inte ha vårdnad om den. 
Hur söt och hjälpsam den än är.
(Och hur blir den till hjälp för mig om den bor hos någon annan varannan vecka)? 

I detta hem kommer bara in katter. 
Att den ena försökte äta upp mig innan jag ens var död är en annan sak. 
Han är förlåten, vi har pratat om det olämpliga i det hela och sedan fick jag be om ursäkt. 
Som alltid med katterna lyckas allting alltid vara mitt fel. Oavsett vad som hänt. 

Kan inte svara på vad som hände med mig än. Om någonsin. 
Antingen var den en extremt snabb hyperglykemi eller så var det hjärtat som orsakade stresspåslag som ledde till en hyperglykemi. Massa blodprover tagna liksom EKG såklart och jag känner mig som vanligt, bara lite trött och öm i alla muskler i överkroppen som krampade. 

Mådde så bra under dagen och hade en trevlig och givande dag i Malmö. 
Sedan gick det snabbt utför när jag kom hem. 
Redan dagen efter tänkte jag jobba...och skrämde mina stackars kollegor. 
"Jag har aldrig sett dig såhär, sa en av dem. Du är ju likblek och helt matt i blicken". 
Sedan kom min chef, konstaterade detsamma och beordrade (ja, faktiskt) mig att gå hem. 

Till helgen kom barnen tillbaka. Det kändes viktigt att de fick se att allt var okej igen.
För mig blev det tydligt under den stund jag faktiskt insåg att mitt liv kanske var slut, vad jag vill lämna efter mig. Det fanns aldrig en tanke på vad som skulle hända mig, ingen oro eller rädsla för egen del. Men jag vill känna att jag gjort rätt mot andra och efterlämna kärlek, inget annat. 

Jag vill lämna barnen med vetskapen om att de är perfekta i all sin imperfektion. Som de flesta av oss. Att de inte behöver vara något annat än det de är. Så lika mig, på gott och ont. Så fulla av liv som lyser i ögonen när de mår bra, så kapabla att älska, så egensinniga, empatiska, roliga, med hett temperament och skinn på näsan. Men också så sårbara och sköra.

Mina små människor. Som jag fått privilegiet att ha i mitt liv, får hjälpa till att forma och se dem växa upp. Så mycket stolthet det ryms i det. Över ett A i betyg, men ännu mer när de sträcker ut en hand till någon som behöver det. När de ser det goda i andra istället för att fokusera på det negativa, förlåter och väljer att förstå. När de ser världens orättvisor och vill förändra.

Och jag vet att även om jag dör så lever de delarna kvar genom mina döttrar. Jag tror det är det bästa jag har kunnat ge vid sidan av trygghet. En bild av världen som den är. Inte bara för oss. Utan för andra också. En bild av olikheter och förståelse. 

https://www.newsner.com/familj/mammans-perfekta-forklaring-pa-hur-barn-forandrar-livet-sprids-som-en-lopeld/

 

Ännu en dag i Malmö. Plockade upp en kollega på Linero (Lund) och nästa på Värnhem (Malmö). Givande utbildning om roller, relationer, motivation och liknande. Men får berätta mer om det en annan dag. 

 

När jag kom hem började jag känna mig lite yr, sedan kom hjärtklappningen av slag extrem! Lade mig med fötterna högt och väntade på att hjärtat skulle lugna sig. Det gjorde det inte. Istället började det kännas som kramp i ryggen, halsen och käkarna. Följt av en stickande känsla i tunga och läppar.  

 

Tänkte först panikångest. Något jag mig veterligen bara upplevt en gång tidigare. 

Men efter att det bara blev värre så började faktiskt till och med jag bli rädd. Av slaget "jag har ju inte gjort klart barnens minnesböcker" och "Vem ska ta hand om mina katter"?! Men tänkte som vanligt att det måste gå över. Jag väntar lite till.

 

Sen kom barnen och det borde jag ha löst innan. De hade inte behövt se mig såhär. 

 

Yngsta satt i sängen bredvid och grät hysteriskt i timmar. Sen kom hennes pappa och hämtade. Inte smärtfritt det heller. Hon ville vaka över mig och var inte alls okej med att jag skulle vara ensam. Jag lovade att höra av mig om det blev sämre. Och hoppas hon kan sova lite i natt alla fall och våga lita på att jag hör av mig. 

 

Jag vet att jag borde ringt akuten/en ambulans. Vill aldrig belasta vården när de kanske har värre sjuka att ta hand om. Barnens pappa ville ringa och var ganska upprörd. Samtidigt så vet han hur envis jag är. Och att när jag har förmågan att prata så kommer jag insistera på att inte behöva hjälp. 

(Men såhär nära att faktiskt ringa 112 har jag aldrig varit). 

 

Det var fullkomligt vidrigt! Både kroppsligt och mentalt. För att inte tala om barnens upplevelse 😭 Inte alls ett sätt man vill dö på. Det enda jag tröstade mig med var att jag i alla fall inte har något osagt till de jag älskar. 

 

Har fortfarande inte kraft att ta mig ur sängen, men klarar av att hålla i telefon och skriva. (Tyvärr skämtar jag inte när jag säger att det var omöjligt för två timmar sedan). Efter ett samtal nyss med 1177 så förstår jag faktiskt att jag gjorde fel och att det inte finns några alternativ till att uppsöka akutvården i morgon (eller i natt om det krävs). Risken är stor att hjärtat inte håller för en andra gång. 

 

Nu vill jag bara sova, sova och sova! Känns som att jag sprungit ett maraton…eller tio. Orkar knappt lyfta en hand. 

 

 

 

 

 

Det har varit en så intensiv period nu ett tag. 
Har inte riktigt hunnit varken tänka eller känna. 
Det kan vara skönt med en sådan paus ibland.
Men när det väl lugnar sig så tenderar baksmällan bli desto värre. 
Då kommer allt i fatt och någonstans kommer en återvändsgränd.

Tänkte jag var smart som handlade idag...dagen innan barnbidrag. 
Hade glömt bort det där med pension som kommer några dagar innan. 
Det var jättemycket folk, långa köer och allmänt stressigt. 
Så mycket så att jag missade att den äldre mannen bakom mig inte hade nog med mynt för att betala sitt bröd. När jag väl reagerade var det för sent. Åtminstone intalade jag mig det. 
Men jag kunde inte släppa tanken på honom på hela vägen hem. Inte fly det dåliga samvetet över att inte ha agerat.  Även om det hade varit i efterhand. 

Och jag tänkte på mitt senaste ex. Önskade att han hade varit med. 
För han hade agerat, inte bara velat göra det eller tänkt tanken. 
Jag brukar inte känna mig som en dålig (med)människa.
Men med honom gjorde jag det ofta. Och det var....så jäkla fint! 

I andra relationer (oavsett slag) får jag ofta höra att jag är så uppmärksam. 
Omtänksam och gör andra bättre genom att belysa och agera på de orättvisor som finns. 
Med honom var det tvärtom. 

Det var en ständig källa till stolthet. Att få bevittna det i vardagen. 
Det är en skön känsla att se på den man har vid sin sida med beundran. 
Han var inte perfekt, han var mänsklig, precis som alla andra.
Men med en större förmåga att hantera olikheter utan fördomar än någon annan jag mött. 

     

Blir så provocerad av att inte få bestämma själv över min kropp. 
Jag tycker inte om när folk rör mig. 
Jag vill inte bli kramad av någon jag aldrig träffat förut.
Jag vill inte ha en hand på mitt lår.
Jag vill inte att någon strycker mig över armen.
Att någon klappar mig på axeln eller tar på mitt hår. 

Vi jobbar med våra barn och läser "Stopp, min kropp".
Vi lär dom att fysisk beröring inte är något man har rätt att ta.
Det är något man ger och får när båda parter vill.

Ändå blir jag i frågasatt när jag inte vill.
När jag tycker det blir obehagligt med närheten. 

 

För det är ju "bara en kram".
Nej!
Vill så ofta gråta av frustration. 
Jag vill ju inte. 

Jag har inga problem med att prata om vad jag föredrar för underkläder.
Om var jag har mina piercings eller vad jag attraheras av hos män.
Men inte ens det är inte detsamma som en inbjudan att ta på mig!
Min kropp är min. (Och en ev. partners).
Ingen annans! Aldrig någonsin! 

Älskar för övrigt modet nu med sweatshirtklänningar.
Det är som att ta av mig tröjan jag sover i och hoppa i en annan.
En nästan likadan (+ skor såklart) och gå till jobbet.
Kollegorna skrattade när jag kom dit överlycklig över den insikten.
"Det är roligt för att det är så du".
Och så är det.
Jag ogillar beröring även av kläder.
Det måste vara stort och inte sitta åt någonstans. 

Jag vill inte behöva förklara mig.
Lika lite som andra ska behöva förklara sina klädval och sin stil. 
Och framför allt så är det ingen invit.
Det är ingen signal att det är fritt fram att ta på mig.
Inget sexuell budskap till någon.

Tolkas det så är det deras snedvridna fantasi det är fel på.
Det är dessa självcentrerade personer som har problem med att förstå.
Förstå att mina val och mitt sätt att fungera inte ö h t handlar om dem. 

 

Är du inte min partner så klär jag mig aldrig för dig. 

Oasvett vad jag har på mig. 
Är du inte min partner så säger jag aldrig något för att uppmunta dig.
Hur "erotiskt" du än tycker det låter. 
Är du inte min partner så vill jag inte att du tar på mig. 
Även om det "bara" är en kram, en puss eller i all vänskaplighet. 

(Nära vänner och familj är såklart undantagna när det gäller kramarna) 

För mig var det annorlunda i tonåren. Då kunde en blick som hölls kvar lite för länge vara som att falla från ett 10-våningshus. Och förälskelsen som följde lika stark och intensiv. Utan att egentligen veta särskilt mycket om personen i fråga. Den avtog också lättare. Inte sällan till förmån för någon annan. 

Det verkar vara så för rätt många. Mycket hormoner och trevande försök att förstå sig på det där med relationer. 

Några år senare levde jag nog med ganska orimliga förväntningar på hur det skulle kännas och vara. Att det skulle vara så enkelt, så självklart och bara vara...perfekt från dag ett och för alltid. 
Fick höra att "kärlek behöver inte kännas så mycket", "kärleken kan växa fram med tiden" och liknande från flera vuxna. Då försökte jag anpassa mig till det. Något som bara blev helt galet fel. Det fick mig att spendera 3,5 år av mitt liv med någon som jag visserligen tyckte om på många sätt, men absolut inte var varken förälskad eller kär i. Inte attraherad av heller för den delen. Men tänkte att det skulle bli bättre. Jag skulle älska honom mer med tiden...

Så blev det såklart inte. Vi hade ju inte grunden att bygga på. Idag skäms jag både över hur jag förnekade mig själv och hur jag lät honom tro att vi hade en framtid ihop alldeles för länge. Men vi är vänner idag och jag vet att han fick det liv han önskade med någon annan. Och det glädjer mig. 

Efter det hade jag nog mer rimliga förväntningar och en bättre uppfattning om hur jag fungerar och förmågan att inte bara känna utan också resonera kring mina känslor. 
För mig så måste det första mötet innebära någon slags känsla. En blick, ett leende eller något som sägs som väcker en nyfikenhet. Det kan bara vara en sekund, men något behöver finnas där i kemin mellan oss.

Som ni vet så har jag svårt för fysisk närhet innan jag kommit en bit känslomässigt. Så beröring första gången man ses är nästan alltid rätt så obehagligt för mig. Någon gång har jag bara gått med på det ändå (och varit nära panik efteråt), andra gånger har jag slingrat mig ur och förklarat mig först i efterhand när jag fått distans och hunnit hämta mig.

Det behöver inte alls bero på att personen är oattraktiv, ointressant eller någon jag inte vill träffa flera gånger. Jag behöver bara få hinna med mentalt också. Men när jag väl landat i att jag vill träffa personen mer, så finns det inga tvivel eller behov av att bromsa.

Förälskelsen, fasen när allt kretsar kring världens underbaraste person. När man kan prata dygnet runt, bara vill vara med varandra och familj/vänner börjar undra vart man tagit vägen. Det är en underbar tid - men också oerhört utmattande! Så det är kanske tur att den fasen varar i som mest mellan 6-12 månader. Det är också brytpunkten för när många relationer tar slut. Inte minst när man är lite yngre och tänker att man nog inte är kär längre för att man inte tappar andan bara av att se varann. Men även upp i åldern så är det en vanlig brytpunkt. Man har lärt känna varandra och kanske insett att man är för olika, att den andra har åsikter man inte kan leva med eller att man vill helt olika saker. (Som att skaffa barn till exempel). 

I bästa fall har man lärt känna varann, med fel och brister - men tycker att det positiva överväger. Att personen på det stora hela ändå är ganska underbar och att pirret finns kvar om än mer sällan. Och förälskelsen övergår i kärlek. En trygghet i att man valt varann trots att man sett de mindre bra sidorna också. Och påbörjar skapandet av ett gemensamt liv (som såklart kan se extremt olika ut från par till par). Sedan handlar det om att  kompromissa, kommunicera, mötas på mitten och behöva se till varandras behov. Även när det inte känns så kul eller motioverande. Bråk och missförstånd längst vägen för att verkligen lära känna och komma ännu närmre. Låter sjukt tråkigt, men finns kärleken där, känslan av ömhet när man ser på varann, stoltheten över att presentera varandra för familj och vänner, skratt, tramsighet varvat med djupa samtal och attraktion. Då har man en bästa vän, en livskamrat och någon som hur dum man än varit och hur arg den än är - skulle glömma allt på en sekund för att finnas där om något allvarligt hände. 

 

Den kärleken är värd allt. Att betyda så mycket för någon. Vara hela deras värld. 

 

Ibland tänker jag att den sortens kärlek nog inte finns. Att alla sätter sig själva främst när det väl gäller. Man står sig själv närmast som man säger… Men det är egentligen inte jag, inte mitt sätt att se på världen och kärleken. 

 

Jag är oftast mer naiv och inbillar mig att om det man har är på riktigt så hittar man alltid en väg. Hoppas få uppleva det någon gång. Jag har såklart haft fina relationer, med många stunder av lycka och glädje. Med personer som haft omtänksamma sidor och som jag fortfarande älskar för de personer de är. 

Men trots det finns ofta en känsla hos mig av att jag inte varit viktig för den jag är, utan för hur jag ser ut, vad jag medfört, vad jag kunnat stötta i och hjälpa till med. 

Det gör inte min kärlek mindre, men det väcker en viss sorg. 

Sånt här däremot gör mig så glad att få läsa. Att se att den sortens kärlek finns där ute i världen. Tacksamheten över att ha en andra hälft. Även, (kanske särskilt) när det är svårt. Rädslan att förlora den som betyder mest. Och att ta tillvara på tiden och berätta hur viktig den andre är för en. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en dag av både tårar och skratt tills magen värkte monterar jag nu en gummianka. 
Nej, jag skojar inte! Det är en anka som jag tänkte ha i bilen, fast nu börjar jag tveka.
Kommer ju inte se den så ofta då... Och den är supersöt! 
(Monteringen består mest av detaljer som en guldkedja runt halsen och solglasögon). 

Förra helgen hade jag ett väldigt underligt samtal. Osäker på om det alls borde ha ägt rum.
Främst för att personen i fråga berättade om saker som jag inte tror var menat skulle nå mig. 
Blev nog mest ställd och lite ledsen. Om det ändå skulle berättas, så varför först nu? 
Men kanske väckte det nya tankar som kan vara hjälpsamma på sikt. 

Jag säger ofta att jag har min intelligens att tack för att jag klarade skolan trots 87 % frånvaro och har lyckats klara mig genom livet eftersom jag kan prestera när jag måste.
Men det tar såklart energi i enorma mängder och det krävs också både intelligens och hårt arbete för att lyckas passa in så bra att ingen märker att man bara låtsas förstå. Det är vi nog ganska många som kan enas om.

 

Blir så tacksam när de som står mig nära lyfter saker de reagerar på i mitt sätt.
Jag vet ju att de vill mig väl i grund och botten och att det inte är lätt eller okomplicerat att våga lyfta sådant. Så jag har bestämt mig för att det minsta jag kan göra tillbaka är att faktiskt tänka igenom och ta till mig det som sägs. Ibland gör det ont att möta sanningen, oavsett vad man kommer fram till. Ibland att jag varit obetänksam och har gjort fel, ibland att det är de som är orättvisa.

Det är också väldigt lätt att lura sig själv. Nästan lika lätt som andra.
Om allt känns bra inom mig, då måste det väl vara så? Då ska jag väl bara stanna i känslan?
Till stor del skulle jag säga ja. Men att sluta med det enträgna arbetet att känna efter, förstå, bearbeta/dokumentera allt som sker nästan dagligen är farligt (för mig) att sluta med. 

Det absolut bästa på många, många år är insikten att jag kan känna med andra och jag kan förstå att andra har det svårt - utan att faktiskt förstå mig på människor och reaktioner i stort.
Ofta är jag som ett barn i mina frågor.
Varför gör du så? Varför fungerar det? Borde jag göra såhär? 
Det mottags väl när man är 4 år. Inte lika väl när man är 40...
Då tas det mer emot som ett ifrågasättande, ett ogillande eller nästan en förminskande fråga. 
Och det är ytterst sällan min avsikt. 
Jag tror sällan jag kan mer eller är bättre än någon annan på de flesta områden. (Även om jag såklart vet att en del saker kan jag faktiskt rätt bra) 

Typ 100 poletter som trillade ner för ett tag sedan efter ett sms till barnens pappa. 
Jag frågade något. Bara rakt upp och ned. Inget konstigt tyckte jag.
Och blev superstressad, ångestfylld och ledsen när han svarade kort och otrevligt.
Fattade verkligen inte!
Och då blir jag såklart irriterad och/eller arg istället och sedan eskalerar det bara. 
(Och det är ett återkommande mönster för mig i de flesta relationer, oavsett slag). 

Men den här gången pratade vi om det. Verkligen plockade ner alla delar och gick igenom för att förstå varandra. Och plötsligt förstod jag hur annorlunda han tolkat min fråga och vad han hade läst in i den. Och han i sin tur förstod att jag verkligen undrade och att jag inte förstått vad som hände 🙈
Ett under att vi lyckades leva ihop i 14 år! Antagligen för att han oftast inte tyckte det var värt att triggas av mina emellanåt (enligt honom) konstiga och väldigt raka frågor. 

Nu när jag känner att jag får ett svar som är kort eller med någon underliggande irritation från honom så får han svaret "Nu förstår jag inte igen. Är det något jag sagt eller gjort?" 
Det har det aldrig varit utan kan t.ex. bero på att han talat in meddelandet medan han jobbade med något eller liknande. Sen är det inte mer med det. Bådas ansvar att hantera kommunikationen med hänsyn till den andra. Det låter som världens mest simpla grej - och det är det kanske också. Men inte förrän man kommit på den.
SÅ mycket helt onödigt stresspåslag och upprördhet det har besparat mig.
Och honom också antar jag. 

Har i liten skala sedan dess börjat implementera det i andra relationer också. Förklara hur jag fungerar och vad jag menar med mina raka frågor. Och fråga andra när något inte känns bra (innan jag stressar upp mig över det).  
Det hänger såklart ihop med den egna självkännedomen även hos den andra personen. Vet man inte själv vad man triggats av eller varför man reagerar på en fråga, inte kan sätta fingret på varför det inte känns bra - då blir det ju svårt att acceptera både att det "faktiskt bara var en fråga" och att kunna ge mig det raka och tydliga svar jag behöver för att bli lugn. 

Sedan lär man sig en del längst vägen i långvariga parrelationer antar jag. 
Eller jag gjorde det i alla fall med barnens pappa efter något år eller två. Att han inte var så positiv och pratglad på morgonen/förmiddagen berodde sällan på mig. Det är bara hans morgonhumör. Alltid. Oavsett. När jag insåg det kunde jag släppa oron och obehaget över det och inte dras ner av det och själv bli på dåligt humör. För i mitt fall blev det en känsla jag "övertog" och sedan gick runt med hela dagen. 
Yngsta dottern är precis likadan som mig. Det har tagit nästan tre år av varannan vecka boende innan vi nyligen förstod varför hon hade bra dagar i skolan när hon var hos mig och jobbiga dagar när hon var hos sin pappa. Morgonrutinen och vårat humör! Jag är verkligen inte en morgonmänniska, men när jag väl går upp så är det 110 procent direkt, även om jag är trött. Upp med rullgardiner, på med musik och så tar vi oss an dagen. Det är väldigt tydligt nu hur viktigt det är för oss (mig och yngsta) att inte störas i vår uppladdning och positiv energi på morgonen. Det kan förstöra en hel dag. 
Superbra att ha koll på - för ska man kunna synka med någon annans morgon så underlättar det ju att veta om man har samma behov av att starta dagen eller om man faktiskt bör undvika varandra för att allt ska fungera så friktionsfritt som möjligt. 

Utöver att inte låta dessa insikter glömmas bort, så kvarstår mycket arbete med att förlåta mig själv för allt jag inte förstår/förstått. Och att i de fall det blivit fel så är det faktiskt okej att reagera med stress-rädsla-ilska när man inte förstår varför någon plötsligt bemöter en med korthet. (För någon som fungerar mer som normen på det området, så är det ju inget konstigt att reagera på andras reaktioner om de plötsligt blir väldigt negativa och avvikande från det förväntade).

Det är en viktig insikt för att inte fortsätta trycka ner sig själv och tänka att det man känner är fel.
Det är det inte. Känslor är inte fel. De är en reaktion. I detta fall på en potentiell fara. Och en missbedömning av en kanske egentligen helt ofarlig situation. Sedan måste man såklart ta ansvar för hur man agerar på känslan också. Dvs. ett djupt andetag och ett uppriktigt "Jag förstår inte". 

Det ska jag väl kunna lösa tycker jag 😜

 

 

 

 

 

 

 

Men det var i alla fall ingen galen morgonrusning som jag hade väntat mig. Körde genom centrum vid strax efter 08 och då var det knappt någon trafik alls. 

Supertrött och totalt omotiverad, men kanske blir trevligt att träffa folk och medverka i lite andra sammanhang nu två dagar. 

18:30

Äntligen hemma! Men det blev faktiskt en riktigt bra dag. Att arbeta strategiskt och utforma planer för framtiden ihop med andra ger energi och hoppfullhet. 

Nu är jag ännu tröttare än i morse 😅 Bör nog försöka lägga mig lite tidigare i kväll. Klockan 08:00 är det som gäller i morgon… Region Skånes ständigt lika tidiga möten passar inte alls mig, men bara att bita ihop! 

Och sen är det lyckligtvis helg. Min första lediga på flera veckor 😍

Det har varit så svårt att se hur ledsen han har varit senaste halvåret. Det verkligen skär i hjärtat. Sen började päls falla av, det blev kala fläckar och jag ville bara gråta när jag såg honom. 

Katter kan bli såväl stressade som ledsna och deprimerade. Riskfaktorerna som veterinären räknade upp fick mig att känna mig som den sämsta mamman någonsin. 

1. Familjemedlem (människa) som försvinner 

2. Familjemedlem (djur) som försvinner

3. Nytt husdjur i familjen 

4. Flytt

5. Ommöblering 

6. Stressad och olycklig ägare 

Flera av dessa punkter har min älskling fått utstå på kort tid 😔

Men igår pratade vi i alla fall om punkt 3, dvs nytt husdjur. Och att Ozzy var en present till Maxi. En vän att leka, busa och vila med när jag inte är hemma. 

Samt att jag vet att det inte riktigt blev så. Att Ozzy tar väldigt mycket plats och stor del av min uppmärksamhet. Men att jag saknar min Maxi och det vi hade. Saknar att leka, gosa, sova och göra allt tillsammans. 

Nu ser jag honom knappt, han drar han sig undan när Ozzy kommer och vill vara med. Och jag vet att han är olycklig. Det gör ont i mig att tänka på det. 

Så i morse när jag vaknade kände jag att det låg en katt i sängen på ena kudden. Ozzy brukar sova i sängen lite från och till under natten så trodde det var han. Men när jag vände mig om låg Maxi där!

Min underbara fina Maxi som inte sovit med mig sedan Ozzy flyttade in. 

Klappade, kliade och grät lite (av glädje). Tills Maxi fick nog av mitt snörvlande och att jag blötte ner hans päls och gick. 

Men jag har oavsett varit lycklig hela dagen över dessa minuter i morse ❤️ 

Blogg.se fungerar sedan ett par dagar väldigt dåligt. 
Det verkar vara fler som har samma bekymmer så ligger nog inte hos mig/mitt konto som jag först trodde. Och det verkar inte spela någon roll om man har ett gammalt gratiskonto som jag eller en nyare betalversion. 

Inlägg som försvinner, behörighet (till det egna kontot) som dras in osv. 
Min version har begränsad statistik. Men jag kan se antal besökare per vecka och även från vilket land. Brukar vara mellan 20-40 och från Sverige. Vilket låter rimligt. 

Men denna vecka har jag tydligen nästan enbart haft besökare från Tyskland. Och en från Finland. 
Något säger mig att det nog inte stämmer 😅

Ska inom kort (i mån av tid) börja undersöka om det är möjligt att flytta över alla inlägg och därmed bloggen till något annat forum. Eventuellt en egen hemsida. Eller två - dvs en egen för diabetesinläggen. 
 
Nu ska jag återgå till att titta/lyssna på föreläsningar om psykisk hälsa. 
Mycket är redan välbekant av det jag tar del av - men blir ändå värdefulla påminnelser om sådant som kan vara viktigt att tänka på. Både för egen del och i relation till andra. Många utmaningar syns inte utåt.

De flesta reaktioner har en anledning. Kanske inte rationell. Och kanske orsakad av någon/något helt annat. Men likväl inte uppkommen av elakhet eller vilja att göra illa. Det är viktgt att påminna sig själv om ibland. Både avseende det som andra säger till en och det man själv obetänksamt säger när saker och ting blir och känns för mycket. 

 

Tänker ofta att jag är alldeles för blödig för att arbeta med det jag gör. 
Sedan påverkar det såklart också att jag är så fruktansvärt trött. 
(Har jobbat långa dagar och varje helg de senaste tre veckorna).

Så kom i kväll ett mail från en förälder. Om en föreläsning.
Och jag kunde knappt läsa klart det för alla tårar.
Varje gång jag tänker att jag inte orkar, att jag vill göra något annat, byta jobb.
Så kommer en påminnelse om varför jag gör det här.

En förälder. Ett enda barn. Som fått en liten strimma hopp. 
Och det är värt varenda sekunds arbete under dessa 3 veckor. 
Det hade varit värt mycket mer än så. Utan tvekan.  
I dessa stunder älskar jag det bidrag jag får ge till världen. 

 

Då och då så vinner hjärtat och känslan. 
En låt, en bild, en film, en insikt. 
Som bara tar över och gör att allt känns så tydligt och självklart. 

Att vara älskad. Hur oviktigt det egentligen är. 
Inte som i motsatsen, att vara hatad, föraktad, oönskad. 
Det är väl aldrig ett gott tecken. 
Men tänker att det finaste ändå är att själv kunna älska.
Och att älska oavsett hur det tas emot.