remiss.blogg.se

Firat Davids födelsedag idag.

Har lite dåligt samvete. Brukar planera långt i förväg.

Köpa presenter och ordna med mat, tårta och annat.

I år har jag mått för dåligt... Inte orkat riktigt.

 

Men fixade i alla fall våfflor till frukost.

Och så fick han några skjortor eftersom han har flera resor

med jobbet framöver och jag tänkte det kunde behövas då.

Dessutom lyckades jag slänga ihop en tiramisu till efterrätt,

(istället för tårta).

 

Känns lite konstigt för mig att inte ha planerat mer.

Men tror och hoppas han tycker att dagen varit fin trots allt.

Håller precis på och skriver om arbetsrätt och vilka rättigheter/skyldigheter
man har som både arbetsgivare och arbetstagare om man skulle bli sjuk,
(psykiskt eller fysiskt).

Är det någon som har erfarenhet av detta på något sätt och kan tänka sig att
vara med och berätta sin historia så hör av er till mig!

Kram Jenny ( [email protected] )

Efter problemen med njurarna i december så fick jag göra en

kontraströntgen, ta en massa prover och idag var det dags att

träffa läkare på njurmottagningen.

 

De har konstaterat att jag har skador som inte kan gå tillbaka,

men som går att leva med. Däremot så vill de hålla koll på mig

så att det inte blir värre.Och så fick jag utskrivet en licensbelagd

medicin som ska underlätta njurarnas arbete.

 

Finns inte med i Fass så läste på lite på nätet...

Känner mig väldigt osäker på den här medicinen. Ska avvakta lite

och kanske prata med någon mer innan jag börjar.

 

Eftermiddagen var roligare. Körde till Simrishamn och träffade

en kompis från ambassadörsgänget. Blev fika med ”provsmakning”

av biscotti som jag bakat och som hon vill sälja i sin butik.

Dessutom sken solen hela dagen! =)

....ska försöka mig på en uppdatering imorgon!

Kram alla <3

Var på mammografi idag. Inte rutinmässigt. Det är jag för ung för.

Men eftersom jag står i kö för att göra en bröstreducering så är det

något man alltid gör innan operationen.

 

Såklart ser dom något på röntgenbilderna i ena bröstet som måste

undersökas närmare...

Får vänta en stund, sen gör dom en undersökning och ett ultraljud.

Ser godartat ut, säger läkaren. Men vi skickar alla bilder till specialist

 i Malmö, så får vi se vad dom säger.

 

Jag är inte så förvånad. När har jag någonsin gjort en undersökning där

allt visar sig vara helt normalt och bra liksom?!

 

Glömmer till och med bort att berätta det för David när jag kommer hem.

Ungefär så allvarligt tar jag det. En sjukdom mer eller mindre ungefär.

 

Nä, det är väl snarare så att jag lärt mig att inte ta ut nåt i förskott.

Varken positivt eller negativt.

Väntar tills jag får ett klart besked helt enkelt.  

Det borde komma om några veckor.

 

David ska gå och lägga sig. Han säger god natt.

Jag tar tar i honom. Håller fast. Vill inte att han går.

”Jag vet inte om jag orkar mer”. Han stannar.

Sätter sig bredvid mig. Jag börjar berätta.

Sätter ord på allt, förklarar alla små detaljer, varenda liten

känsla. Allt som känns och finns i mig blir till ord.

 

Pratar, pratar och pratar.

Är alldeles torr i munnen tillslut.

Jag mår så dåligt nu. Det blir bara värre.

Jag har ingen ork. Känner ingen glädje.

Nätterna när jag funderar på om jag ens vill leva mer,

blir allt fler. Kommer allt oftare.

 

Jag har konstant dåligt samvete. För allt jag inte orkar med.

Jag är ständigt rädd för följa en impuls och skada mig själv.

Försöker hålla fast vid det jag byggt upp sen förra våren.

Jag har ju jobbat så hårt. Med mig själv. För att göra val som är

bra för mig, som gör mig starkare.

 

Har jobbat på relationen till andra. Hittat tillbaka.

Fått nära relationer igen, till och med nya.

Så många planer, så mycket jag vill göra.

Van att kunna pressa mig själv. Prestera i alla lägen.

 

Det känns som jag börjar förlora kontrollen.

Att jag vilken morgon som helst nu kommer sakna förmågan

att ta mig upp ur sängen. Inte längre bry mig om det.

 

Förlåt att jag inte svarar på mail. Eller kommentarer.

Jag orkar bara inte. Vill, men det går bara inte.

Jag läser ändå allt. Och att se på statistiken att ni finns där,

att ni läser och att ni följer mig, det känns så skönt.

Jag vill somna, jag vill sova, jag vill försvinna.

Jag vill skära, jag vill blöda, jag vill dö.

Bryr mig faktiskt inte vilket. Vakna imorgon eller ej.

 

Orkar inte, vill inte mer. Fryser.

Sitter på ett kallt badrumsgolv i bara underkläderna.

När jag tror alla tårar äntligen tagit slut, så börjar dom rinna igen.

 

Måste leva för Lova. Måste leva för alla andra.

Vill inte göra någon besviken. Har lovat så mycket.

Att hjälpa till, bidra, medverka. Vill inte ställa till problem.

 

Fast jag orkar inte. Jag vill inte. Jag klarar inte mer.

Tror ändå inte att någon bryr sig om jag finns eller ej.

Nu får ni som missade Inferno i höstas en ny chans att se det på tv igen!
Med start den 23 mars klockan 00:45 sänds serien i repris på SVT2. 

Sent, jag vet - men man kan ju alltid spela in ;-) 
Och så finns det såklart på nätet också! 
www.urplay.se (sök på Inferno)



Och glöm inte min "gilla-sida" på Facebook. 
Länk finns längst ner i högerspalten här på bloggen eller så sök på 
Inferno - UR - dokumentärserie eller klicka på följande länk:

http://www.facebook.com/profile.php?id=638478085#!/pages/Inferno-UR-dokument%C3%A4rserie/160678977281362


Kram på er alla söta läsare <3

Idag har jag varit i Trelleborg i form av ambassadör.

Jag och en tjej till föreläste för personal inom Individ

och familjeomsorgen på Socialförvaltningen.
 

 

Uppdraget idag fick vi tack vare min och Marias föreläsning
på Psykiatrins dag i höstas! (Foto: Trelleborgs Allehanda)

Alltid lite nervöst innan, men samtidigt jättekul!

Och det känns viktigt och bra att kunna bidra med sin

egen historia och förhoppningsvis hjälpa andra, direkt

eller indirekt.

 För övrigt känns livet lite jobbigt just nu. Lite tungt och

det händer sånt som jag inte vet hur jag ska hantera.

Önskar jag var lite starkare. Lite tryggare.

Och lite mer säker på mitt eget värde.   

Jag är i Stockholm några dagar. Hälsar på.

Inget särskilt ärende här egentligen.

Vaknar med extrem ångest. Vill inte gå upp.

Men inte ligga kvar i sängen heller...

Bestämmer mig för att ta en lång dusch. Det hjälper.

Lite i alla fall. Sköljer bort det värsta av ångesten.

 

Ska äta lunch med en gammal klasskamrat.

Mår dåligt av bara tanken på att behöva ta mig in till stan.

Men jag gör det. Sminkar mig på vägen.

När jag är framme mår jag nästan bra. Känner mig iaf okej.

 

God mat, trevlig sällskap och en efter en stund märker jag

hur all ångest är som bortblåst.

Jag pratar, lyssnar, ler, skrattar och framför allt njuter!

Känner hur bra jag mår. Hur lätt jag känner mig. Hur jag lyser.

Och hur ögonen glittrar. Hur andra tittar på mig och ser det.

 

Inser att det är såhär det ska kännas!

Det är människor som ger mig energi på det här sättet som jag

ska umgås med. Inser att jag behöver mer sånt i mitt liv.

Går därifrån med lätta steg. Lycklig.
(Tack för en supertrevlig lunch S)!

Känslan håller i sig och resten av dagen/kvällen blir
minst lika härlig <3

Min envisa hosta och heshet vill inte gå över.

Så idag blev det ett besök på vårdcentralen.

Hade tänkt mig ett snabbt besök i form av att de lyssnade

på lungorna och skrev ut nån ny, effektivare astmamedicin.

 

Men av nån anledning fick de för sig att det kunde vara nåt

med hjärtat och skulle ta ekg, ta blodprover och jag vet inte allt...

Blev kvar i två timmar för att sedan gå hem recept på tre olika

mediciner.

Men det vara ”bara” lungorna. Inget med hjärtat :-)

Hoppas på att bli av med hostan nu.

Och kunna prata igen – till omgivningens stora sorg :-p

Har tagit mig upp till Göteborg. Själv.

David och Lova är kvar nere i Lund över helgen.

Jag har träffat ”mina tjejer” i kväll. Druckit vin. Umgåtts.
 

Saknar dom så mycket!

Att spontant bara kunna ses över en fika eller öl, vilken kväll

som helst i veckan. Fast å andra sidan så uppskattar jag det så

mycket mer när vi väl ses.

 

 Fick så fina 30-årspresenter <3

Sen blev det en (ganska kort) runda på stan.

 

En rolig, trevlig & mysig kväll/natt.

Morgonen efter var inte lika härlig,

även om den dagen också blev rätt bra tillslut ;-)

Jag tyckte det killade lite i halsen för nån dag sen...

Sen fick jag ont. Både i halsen och i övriga kroppen.

Lite feber. Och lite hosta.

Allt det där var väl ändå okej – lite småförkylningar får man

räkna med när man har barn på dagis...

Men idag vaknade jag och kunde knappt prata.

Jag är så hes! Och det är så frustrerande!

Hoppas på att mycket te och en (nåja, ganska iaf) tyst dag ska

hjälpa och att jag kan prata imorgon igen.

Vaknade tidigt, men hade lovat David och Lova att inte

gå upp innan dom... Väntade därför snällt i sängen tills dom

vaknat. Sen fixade dom frukost med bland annat färsk ananas =)

 

Fick en teckning av Lova föreställandes en flamingo och en kattkoja.

Av David fick jag bland annat en PT (personlig tränare).

Jag hade faktiskt önskat mig det, så det var ingen pik från honom :-p

Och när jag är lite piggare ser jag fram emot att börja!

 

Var en lugn dag.

Ska fira mer till helgen med kompisarna i Göteborg.

 

30, men känner mig som 15 :-D 

Ibland vill man bara stanna tiden.

Få stanna kvar i ögonblicket för alltid.

Eller länge, länge i alla fall.

 

Jag sitter vid datorn. Lyssnar på musik.

Lova kommer och vill sitta i mitt knä.

Hon brukar valigtvis inte sitta särskilt stilla utan hålla på

och trycka på alla tangenter och ha önskemål om att titta

på barbapapa eller nåt annat...

 

Men nu satt hon bara still.

Strök mig över håret.

- Vilket vackert hår du har mamma.

 

Sen kröp hon ihop och vilade sitt huvud mot mitt bröst.

- Mamma jag älskar dig mest i världen.

 

Och jag sitter med tårar i ögonen och vill bara stanna tiden.

Vill alltid sitta såhär. Vill alltid känna såhär.

Total lycka. Ingenting annat spelar någon roll.

Bara hon. Bara vi. Tillsammans.

Finns ingen större kärlek!