remiss.blogg.se

Precis kommit hem från kontoret. Hade egentligen behövt jobba någon timme till, men måste vila en stund först. Febrig och frusen. Inte sjuk. Bara gjort lite mer än min kropp orkar med igen. Den där sortens baksmälla börjar bli vardag. Och jag borde veta bättre, men det är svårt att begränsa aktiviteterna när "alla andra" orkar…

I fredags skulle jag bara ha handlat mat och sedan haft en lugn kväll. Men blev en promenad upp till centrum för att se granen tändas och gå en runda där uppe. Sedan mötte jag upp en vän och vi gick hem till mig för middag och film. (Blev senare än att jag tänkt mig). Men var supermysigt! 

Lördagen var det final i en tävling där äldsta med sin skola medverkade. Ljud, ljus och massor med folk. Fantastisk dag med uppträdanden, mat, tårta och prisutdelning. Var helt slut när jag kom hem. Klokt nog tackade jag nej till ett förslag om att åka in till Malmö för drinkar. Istället städade och julpyntade jag och katterna (och lyssnade på julmusik) ända fram till 02 på natten. 

Söndag - upp igen och iväg till en vän i Malmö för adventsfika. Hade lovat så fick se till att ta mig dit även om det blev lite stressigt. Skyndade sen hem igen, bytte om och blev upphämtad (lyx) för en konsert i Limhamn. Var hemma rätt sent… Men valde av lite oklar anledning att börja baka en massa matpajer.

Nåja, skönt att ha i frysen och kunna plocka fram vid behov av nåt att bara värma.  

Denna helg blev verkligen allt annat än vilsam. Nu ska jag ligga här under mina tre filtar och mentalt ladda en stund innan barnen dyker upp. 

Tröttheten i veckan var så brutal. Somnande vid 22 och vaknade 08 dagen därpå. Gick upp och kände mig helt okej för en sekund... Sedan var det som någon slog mig hårt i huvudet och migränen from hell var ett faktum. 

Det var så länge sedan jag hade den där värsta sortens migrän att jag nästan hade glömt (förträngt) hur vidrigt det kan vara. Två dygn till i sängen och igår eftermiddags började jag känna mig tillräckligt smärtfri för att gå upp, duscha och äta något. 

Nu är det helg igen och jag hade verkligen behövt handla. Lönehelg, advent och massor med folk ute… Men bara att bita ihop och se till att komma iväg ut innan det blir mörkt. (Att köra i mörker dagen efter migrän är inte ett alternativ). 

Nästa helg är det den första advent! Helt galet. Snart jul med andra ord… 

För mig är det den bästa tiden på året. Älskar alla ljus, dekorationer, varm choklad, glögg, saffran i bullar och soppor. Och så gemenskapen, värmen, glädjen, myset. Få plocka fram lådorna med allt som hör julen till. Sätta på musik och fixa. Baka biscotti, lussekatter, kola och vörtbröd. Och såklart pepparkakor som sedan ska dekoreras! 

Slå in julklappar och skicka julkort. Pirret i magen och glittret i ögonen smittar av sig på barnen och det är så fint. 

Men i år har jag en liten klump i magen. För julen tillbringar de med sin pappa. Jag har aldrig varit ensam över jul tidigare. Har alltid haft antingen barnen eller en partner (och min familj i form av mamma och syskon, samt ofta även släkten). I år är det bara jag och katterna. De senaste åren har visserligen julen blivit annorlunda. Annorlunda som i inte helt utan inslag av sorg och saknad över att jag inte haft alla mina mest älskade samlade. 

För mig står julen för det generösa, givmilda, med gemenskap och värme människor emellan. Kanske kan jag arbeta ideellt någonstans för att ändå få till den där känslan av att ge och att bidra till något bra. 

Jag är ändå tacksam över att jag fått så många jular med mina nära och att jag trots allt har det så bra. Dessutom så kommer jag ju istället få ha mina barn över nyår detta år. Jag ska se till att göra den dagen till något alldeles extra. 

Och vem vet. Kanske kommer det längre fram en jul där jag får ha alla de viktigaste samlade igen. Somna i en trygg famn, vara nära mina barn, syskonbarn, syskon och mamma. Vakna av deras röster och bara vara sådär lycklig som jag en gång i tiden var. 

Allra mest önskar jag få vakna i ett vedeldat hus, i den speciella värmen. Känna doften av gran, mat och gamla möbler. Till tystheten som bara finns ute på landet och samtidigt tonerna av min alldeles egna, sorgliga men vackra låt på orgel (skriven av den coolaste morbrorn i världen, tillägnad mig). 

Jag har blivit dålig på att uppdatera. Jag vet. I perioder på sistone har jag känt mig ledsen och uppgiven. Alldeles för uppgiven för att ens orka skriva. Tiden har gått så fort och samtidigt stått still. Det har hänt så mycket och ändå ingenting de senaste…åren!

Jag lever, jag gör, jag känner. Massor. Men landar ändå oftast i en tomhet. En känsla av att famla i mörkret efter mening. 

Kan känna mig sviken, men tänker att jag har mig själv att skylla. Fast ändå inte. 

Säger nej oftare. Låter mig själv få ta tid. Inser att det oftast mottas med förståelse. 

Dejten i helgen gick över förväntan. Plötsligt hade kvällen blivit till natt och han följde mig till tåget. Jag tyckte inte han behövde stå där och vänta med mig i över en halvtimme. Men han var bestämd. Jag skulle inte vara "ensam" på Malmö C mitt i natten. Och även om jag är tuffare än vad jag ser ut, så värmde det med den omsorgen. Likaså att han ville veta att jag kommit hem säkert sen, innan han gick och lade sig. Försöker tänka att jag är värd det. Att ha någon som bryr sig om mig. Som vill att jag är trygg och säker och ser ett värde i mig. Även (kanske särskilt) när jag inte kan se det själv. 

Mitt hjärta är inte där än. Men jag försöker i alla fall. 

Har en vän som jag känt i några år, men aldrig umgåtts särskilt frekvent med tidigare. Vi kan nog tyckas lika på många sätt utifrån. Jämngamla, sociala, lättpratade, med barn i samma ålder osv. Men vi är verkligen olika personlighetsmässigt. Och det kan emellanåt göra det svårt att förstå varann, samtidigt som det vidgar det de egna vyerna. 

Jag har ju t ex en förmåga att prata utan att tänka ibland. Och därmed spontant konstatera saker högt - som jag i efterhand inser kanske inte borde uttalats där och då. Kanske är det en av anledningarna till att skrivandet är och alltid har varit mitt främsta sätt att uttrycka mig på. Tiden för eftertanke. 

Min kära vän är emellanåt så rak i sin kommunikation att till och med jag reagerar. Det positiva för mig i det har varit att jag bättre börjat förstå hur andra kan känna vid mina spontana frågor eller påpekanden. Som nästa aldrig är illa ment, utan just en alltför snabb tanke som jag inte hunnit anpassa för att uttalas. 

Har också lärt mig ett nytt uttryck. Kränklimanger. Precis vad det låter som. Fick igår höra; "Vad pigg och fräsch du ser ut, stor skillnad från senast, då såg du extremt sliten ut".  Eh…svara tack eller vad fan menar du? (Behövdes den sista meningen verkligen)? Och ja, sådant går såklart tolka åt valfritt håll. Jag väljer med denna vän att utgå från mig själv och att det inte är illa ment. 

Känner mig för övrigt inte alls pigg. Har gjort och lovat alldeles för mycket på sistone och framöver. Igår träffade jag vännen ovan, i morgon en promenaddejt, på fredag utgång med vänner, på lördag ut på nån slags dubbeldejt, på söndag träffa en annan vän för lunch/fika. Och sen, ja då börjar en ny barnvecka. 

Det låter kanske inte som särskilt betungande saker. Och det är ju positiva ting, med människor jag vill träffa. Bara det att mitt sociala batteri känns rätt utbrunnet... Kapaciteten är aldrig på max på samma sätt som för många andra. Och när det väl är det, så räcker det med ganska lite aktivitet för att hamna på 0% igen. 

Önskar så ibland att det gick att göra något åt. Men det här är min kropp, min hjärna och mitt sätt att fungera. Och jag gör mitt bästa för att räcka till ändå. Och jag duger såhär.  Faktiskt mer än duger i rätt sammanhang och med rätt människor. 

Ännu en barnvecka till sin ände…

Jag älskar att ha mina barn här hos mig, de tar med sig en stor del av mitt hjärta varje gång de går och tomheten är så tyst och sorglig. Extra svårt är det eftersom jag har det så jobbigt mentalt med omställningar/förändringar. 

Jag har vant mig vid varannan vecka livet, fast ändå inte. Men för att vara ärlig så hade jag nog inte orkat vara en vidare bra mamma ensam på heltid... Hur klarar alla som har sina barn ensamma på heltid det?! Bara att komma på vad vi ska ha till middag varje dag är en utmaning i sig. För att inte tala om att komma iväg på morgonen, hjälpa till med läxor och alla andra tusentals saker som livet med barn innebär. 

Hade ändå inte önskat det annorlunda för något i världen. Min lilla familj dvs barnen, (och hela min stora familj), mina vänner och andra nära är det viktigaste och finaste jag har. Stunderna när vi stannar upp och när jag känner deras kärlek, det överträffar allt. För mig finns inget i världen som går upp emot det. 

De gör mig så mycket bättre också. När jag sveps in i andras omtänksamhet och omsorg. Om det så är en kärleksfull lapp, ett par nya mysstrumpor eller en varm blick. Det gör att jag känner mig rikast i världen. Det gör att jag kan ge tillbaka av allt mitt allra bästa. Vara mitt kärleksfullaste, mjukaste och mest generösa. 

I förra veckan skulle jag på ett läkarbesök. Klockan gick och min tid hade passerat med 20 minuter när dörren öppnades. Han bad om ursäkt, men jag bara skakade på huvudet och kände att jag, fullt uppriktigt kunde svara; 

"Ibland måste det få ta sin tid, i alla fall när man arbetar med människor". 

Jag fick ett innerligt tack tillbaka. Och vi hamnade sedan i ett långt samtal om bland annat bemötande, människor, diagnoser och förmågan att hantera livet. (Jag har haft sån tur när det gäller honom. I särklass en av de bästa jag mött inom vården, alla kategorier). 

Nu menar jag inte med ovan rader att visa på hur duktig och snäll jag är. Utan vad jag ville komma till är att jag ibland (som vid det tillfället) kan vara precis den jag vill vara. Vara så lugn och mjuk och insiktsfull att inget annat än kärlek får plats. Jag är långt ifrån alltid på det sättet, (vilket f ö är ytterst mänskligt). 

Mina största fiender är hormoner och stress. Det går inte att undkomma något av det helt. Andra kan hjälpa genom att avlasta eller bara vara förstående. Men störst ansvar ligger såklart hos mig själv att, om inte hitta sätt som fungerar, åtminstone förklara vad som triggar. Satt och fikade med en fd kollega för några veckor sedan. Vi har en väldigt öppenhjärtig kontakt och det är så skönt att höra att man inte är ensam om vissa saker. Som att få ett ilskeutbrott på sin partner och vilja lämna relationen för att han tuggar för högt. (Sa någon pms)?! 

Det fina är att det ändå går att skratta åt i efterhand. Och att de flesta (oavsett om de själva upplevt det eller ej) förstår. De sämsta förutsättningarna , de vidrigaste dagarna av smärta, hormonkaos, depression och ångest tar inte fram ens bästa sidor direkt. Men tack och lov så är det inte det enda som definierar en som person.  

Och som en extra bonus i livet har jag mina katter. När Maxi kommer och lägger sitt lilla huvud mot min axel så svämmar hjärtat fullkomligen över av kärlek. Tänk att just jag fick bli hans människa och mamma! Jag jobbar med glädje varenda dag på att fortsätta förtjäna det förtroendet. Nu när jag varit iväg några dagar så är han extra gosig och jag bara njuter ❤️

Höst.

Göteborg. 

En promenad bland färgglada löv.

Naturhistoriska museet.

Pasta med svamp, tryffel och ett glas rött.

Nu strax film, popcorn och mys. 

Så tacksam 🥲

-Vad gör ni? Byter ni äntligen nummer?! 

Hon lutar sig fram när hon ser att jag har tagit upp telefonen, bara för att sekunden senare (med viss besvikelse) konstatera; 

"Såklart, du visar honom bilder på dina katter…"

Jag älskar ju mina katter. Och vill visa dem för hela världen! Ingen man kommer någonsin släppas in i mitt liv om han inte till fullo förstår att Maximilian är den som bestämmer. Säger min kattprins nej, så är det nej. (Och han säger nej till det mesta).