remiss.blogg.se

Jag älskar dig.
Utan förbehåll och utan slut.

Och jag önskar jag kunde hata.
Åtminstone hata det faktumet.
Men jag vet nog inte riktigt vad hat är.
Jag har aldrig riktigt förstått.

Min mamma förklarade någon gång när jag var liten att det är en känsla av att tycka så illa om någon att man önskar att personen var död. Det har alltid varit min måttstock. Vet inte om den är sund, men utifrån den har jag vad jag kan minnas bara en enda gång i livet känt så...
En kort stund, någon minut.

Då låg jag i en soffa, med ett långt blödande sår över bröstet och magen. Och blodiga handleder precis lösgjorda från hårt knutna band. Jag blödde på fler ställen och bredvid mig låg både den rostiga kniven och han som orsakat mina skador. Hans förakt och självgodhet när han konstaterade att jag fick skylla mig själv väckte en känsla av att vilja ta kniven och hugga honom med den i bröstet. Det gjorde jag såklart inte. Jag rafsade ihop det jag kunde hitta av mina kläder och åkte därifrån. Duschade i timmar och intalade mig själv att han hade rätt.

Jag har inte kommit över det än. Kommer nog aldrig göra det.
Även i de finaste av stunder jag haft efter det med någon av de få som fått komma riktigt nära finns en vaksamhet. En rädsla som emellanåt dyker upp på nytt och drar ner mig. Förstör det redan så sköra som finns i alla relationer som betyder något.

Kanske är jag inte kapabel att hata.
Eller i alla fall inte att upprätthålla ett hat.
Men jag kan älska. Och jag älskar.
Så mycket att det ibland gör ont.
Det är mitt främsta vapen och det är något ingen ska få ta ifrån mig.
Om det kommer en dag när jag hatar istället för att förstå.
Då har jag förlorat.

Jag var annorlunda redan som liten. Min mamma brukade beklaga sig över att jag aldrig ville sitta i hennes knä, kramas eller sova tillsammans. Lekte helst ensam. Byggde och fixade gärna med saker. Var helt obrydd om sådant som andra flickor tyckte om. Det tog något år eller två i skolan innan jag ens förstod hur annorlunda jag var. Att jag hade helt fel kläder, i fel färger och att jag intresserade mig för fel saker. Ibland påtalade någon det, men oftast bara fanns jag. Längtade hem till mitt rum och mina saker. Böcker kom att spela allt större roll och erbjöd alternativa världar och när jag upptäckte vilken guldgruva biblioteken var så blev det som ett andra hem. 

 

Idag hade ingen kommit undan med frånvaro i den skala jag hade från högstadiet och uppåt. (Över 90 % i årskurs 9). Men jag lärde mig snabbt och lätt. Läste in det som behövdes över en natt, gjorde provet, fick full poäng och därmed också ett hyfsat betyg. Och ingen kunde ju säga att jag inte tillgodogjorde mig undervisningen eller hamnade efter. 

Senare i livet har en av mina utmaningar varit att hantera de förändringar som oundvikligen sker, stora som små. Allt i från en allvarlig olycka till en saknad ingrediens till middagen. Ett stort behov av förutsägbarhet och kontroll för att känna mig lugn med andra ord. Det har blivit otroligt mycket bättre. Jag behöver inte längre en viss vinkel på kopparna i skåpet - men känner mig inte heller bekväm med total oordning  avseende färger, storlek etc. Och det är fortfarande mer än de flesta andra som lever nära mig kan förstå och hantera. Att jag kan reagera så starkt med ilska, tårar eller stress på något som de bara anser vara en bagatell. 

Att göra en utredning har varit på tal ett par gånger under åren. Men jag har aldrig orkat stå på mig avseende att göra det eller haft någon annan som pushat för att det nog vore bra eller hade kunnat visa på något värt att veta. Men ju mer jag såg likheterna mellan mig själv och mina döttrar, främst den äldsta så växte känslan av ansvar gentemot dem i att ta reda på hur det ligger till. Kunna väga in den genetiska aspekten i deras mående. (Om det skulle finnas något att väga in vill säga). Det var min främsta motiviation och anledning till alla de tester som jag gjort de senaste månaderna och som jag kommer att berätta om allt eftersom nu framöver. 

 

Jag är uppenbarligen osynkbar med någon annan. 
Det där med att hitta sin pusselbit och sin bättre hälft...
Okej, jag kan ju inte påstå att jag på sistone letat direkt. Men de gånger jag träffat någon som skulle kunna vara intressant så kommer jag snabbt fram till att...nej. 
Tror att jag kanske har förväntningar som är för höga på att allt bara ska synka och kännas rätt. Trots att jag egentligen vet att relationer handlar om kompromisser och att hitta den man är villig att göra dem för. 

I en förälskelsefas sägs det vara lätt att inte se något negativt med sin partner och att det är först efter något år när det börjar bli mer vardag igen som man inser att allt med den andre kanske inte är så perfekt trots allt. 
Jag har tvärtom i de flesta av mina relationer vetat sedan start att det inte är min person. Att det inte är helt rätt. Sett och känt att vi nog inte riktigt synkar trots allt. Ändå har jag blundat för det och stannat för länge.

Med ett undantag. Den relationen var annorlunda för mig. Jag behövde inte stanna upp och intyga mig själv om att han var mer intressant än han faktiskt var. (Jag vet, det låter sjukt att mitt normala är att behöva göra det). Men som vi människor ofta tenderar att göra, så utgick jag från mig själv. Att han tyckte vi var lika synkade som jag tyckte. Nu menar jag såklart inte i allting, alltid. Men i livet i stort. Och så var det inte riktigt. Han mötte mig i min dröm, men ville egentligen något annat, med någon annan.

Så med facit i hand blir det noll uppriktigt synkade relationer för min del hittills. 
Kanske nästa? 

Igår kollade jag på halvtidsshowen från Super Bowl. Så jäkla grym!! Som att kastas tillbaka till tonåren och förorten. 

Skickade länken till två personer (ett ex och en vän) som jag kände skulle uppskatta den lika mycket som mig. Båda svarade direkt och delade min känsla av nostalgi och glädje. 

När vi flög till USA för några år sedan såg jag "All eyez on me" på planet. Det var en så märklig och mäktig känsla. Kan inte riktigt förklara den. Igenkänning på något sätt. Minnen och paralleller till mitt liv och min bakgrund. Fast såklart, ändå inte. 

Försökte senare att få min numera ex-pojkvän att se den med mig. Han kunde inte ha varit mer ointresserad eller oimponerad 😂 Så efter två försök a’ 15 min gav jag upp. Det går ju inte att tvinga någon att uppskatta något de inte alls förstår sig på eller vill se. (Och det är väl därför man har olika vänner - för att man delar olika intressen med olika personer). 

Samtidigt så är det en stor del i en relation (för mig, bör tilläggas, varken rätt eller fel) att ge och få nya perspektiv. Om jag ska blicka tillbaka så är det ändå vad som har varit storheten i mina relationer - att jag fått uppleva och upptäcka så mycket nytt genom dem. Sådant jag annars själv förmodligen aldrig hade valt att göra/se/lyssna på. Och det är verkliga skatter som jag nu har kunnat lägga i min mentala skattkista med minnen! Tacksam!

Jag älskar min nyfikenhet, den håller mitt sinne ungt. Och tydligen mitt hår utan gråa inslag… 

Tror inte alls på att drömmar skulle ge föraningar och förvarningar om framtiden. Men däremot tror jag att de många gånger kan lyfta fram såväl outtalade önskningar som rädslor. Och att drömmar är baserade på minnen är väl knappt något att ens ifrågasätta. Om det är någon verklig bearbetning däremot är väl kanske inte helt klart. 

Igår kväll skrev jag i säkert över en timme. Kände att jag var redo att få ner i text allt som framkommit under den utredning jag nyligen. gjort. Kanske dumt att göra precis innan jag gick och lade mig… Drömt och vaknat om vartannat hela natten. Och drömmarna! Lättad att det bara var just drömmar. Komiskt nu i efterhand, men i stunden var jag panikslagen och vaknade helt kallsvettig. 

Hela tre ex fanns med. Och de bytte skepnad emellanåt. Med varann för att göra det hela ännu mer underligt. Barnen (tack och lov som sig själva), alla tre katterna och en gul/grön tam fågel (i storlek av en skata) som alla hade glömt bort vad den hette! 

Jag försökte få ordning på allt. Varför alla var där, varför ett rör i badrummet gått sönder, hur mycket flaskor som skulle med till Danmark för att pantas där (??) Hur de pengarna skulle fördelas och inte minst vad fågeln hette. 

Exen gick inte att få någon direkt kontakt med. De pratade bara med varandra om konstiga förkortningar som tydligen gällde arv och ränta på bostadsrättsföreningar. (Inte lägenheter - utan föreningar). Såklart var de inte överens om vad som gällde. Och alla var irriterade på varann, inklusive mig. 

Jag bestämde mig i det läget för att sluta gå på mina tvärflöjtslektioner som både jag och ett av exen gick på (?) Jag orkade inte träffa honom där varje vecka längre kom jag fram till.

Gissa om jag var lättad när jag vaknade upp ur det kaoset?! 

Vissa saker förstår jag varifrån de kommer. Varför de dök upp i drömmen (om än i lite annorlunda form än i verkligheten). Annat är bara helflummigt och jag har ingen aning om hur min hjärna fått ihop det.

Hela förmiddagen satt känslan från drömmen kvar i mig och jag var trots vetskapen om att det bara var en dröm påtagligt omskakad av den. Nu börjar jag få lite distans och tycka mycket mest var komiskt. Sådär som både drömmar och verklighet kan te sig i efterhand. I stunden allt annat än kul, men lite längre fram ganska roligt trots allt. 

P.S 

Jag ska dela mer om utredningen inom kort. Har tänkt göra det och vill göra det. Men när jag börjar skriva om den så blir det ofta så rörigt och det måste få ta sin tid att få bitarna på plats. När jag väl publicerar vill jag att det ska vara tydligt och kunna ge er som läsare något. Och vägen dit är faktiskt en väldigt bra bearbetning av det hela för mig själv. 

Inte mig emot. Påminnelser om att visa kärlek och inte ta sina nära för givet behövs bland.

(Vykort med hälsningar till syskonbarn och några andra hade jag tänkt skicka inför idag…men fick såklart inte iväg dem i tid. Får försöka posta i veckan istället).

Eller opposites attract? 

Verkligheten och vad som fungerar bäst kanske ligger någonstans däremellan. Det är ju roligt att prata om intressen med någon som delar dem. Men efter ett tag så inser jag ofta…att jag lika gärna bara kunde ha pratat med mig själv. Och att det vore ännu roligare att prata med någon som lyfter in helt nya perspektiv. Introducerar för mig ännu oupptäckta ting. Artister, band, författare, konstnärer, resmål, mat, vanor, ovanor och allt möjligt annat! Kan inte tänka mig något mer berikande än att fylla på min värld med mer att fascineras av och förälska mig i. 

En gemensam grund däremot är viktig tror jag. Ett liknande sätt att se på världen och människorna i den. Att resonera liknande avseende att ge och få förtroende. Bjuda in, öppna upp och ha någorlunda samma syn på vad en relation ska innehålla. En något sånär likartad uppfattning om vilka oskrivna regler som gäller och som vad som är "heligt" och inte till för någon annan utanför relationen att ta del av. 

Det är såklart olika vad man vill i dessa frågor. Öppna relationer tilltalar ändå en del... (Men är något som för mig är otänkbart). I stor mån tror jag också att det spelar in vad man fått med sig från barndomen. Kring hur det "ska" vara. (Även hur det inte ska vara…och ändå söka upp det välbekanta eller själv skapa det). 

Jag är uppväxt med enbart en förälder. Och det gör att det känns helt okej vara själv. Även om jag tycker det är fint att vara två. Att ha någon som finns där när man vaknar av en mardröm mitt i natten. Som blir glad när man kommer hem och att ha någon att äta middag med. Men det är inte vad jag ser som det enda rätta. Och det är till stor fördel för mig själv. Att jag inte är vilse när jag är ensam. 

Jag vet vad jag vill och var jag står. Vad jag kan kompromissa om och vad som är viktigt för mig. Men det blir såklart svårt i praktiken emellanåt ändå…

Man vänjer sig vid det mesta. Även vid att inte vara välkommen. Det har trots allt hänt mig flera gånger genom livet. Med partner, med vänner och med familj. Det var en del som kom fram i den utredning jag gjorde. Att jag inte vill se dessa saker. Hittar ursäkter och förklaringar och tillåter andras exkludering av mig. Från barndom till idag. 

Det är oftast inte någon som sagt det rakt ut, men att aldrig få vara med eller bjudas in, aldrig presenteras och introduceras för någon, nästan gömmas undan och definitivt inte vara någon att vara stolt över…ja, det sänder ett tydligt budskap ändå (som jag blundat/blundar hårt för);

"Du passar inte in". 

"Jag skäms över dig". 

"Jag menar inte allvar med oss och därför får du inte etablera några relationer med människor i mitt liv ". 

"Jag har dig bara vid sidan av någon annan, så därför kan jag inte ta med dig ut" 

Etcetera. 

(Ibland har det gjorts väldigt medvetet, andra gånger mer utan reflektion kring hur det känns för mig eller till och med i en egen övertygelse om att det är för mitt bästa). 

Det oschyssta i det är att framför allt att inte kommunicera. Inte vara tydlig, utan vilseleda för sitt eget syfte. Klart det är enklare att ha två flickvänner som inte vet om varandra än att hitta två tjejer som går med på det villkoret…

Men det är inte okej att låta någon tro något annat än det som verkligen är. Det måste finnas kommunikation. Ärlig sådan. Där även tvivel får plats och i vilken inga andra syften än uppriktiga känslor spelar in. Förtroende och tillit. Till hundra procent. En respekt för varandras tid och liv. Alla bör ha rätt att själva välja om de vill vara partner nr 2 eller hellre hittar någon som de är den enda för. 

Hellre sanningen från start än en vacker lögn och ett smärtsamt uppvaknande. 

Jag vill aldrig mer, aldrig någonsin igen få höra att något jag litade på (när jag utgick från att vi båda menade det vi sa) bara var tomma ord. Att det egentligen aldrig var på riktigt. Faktiskt oavsett anledning. Björntjänster är inte av godo. Korten på bordet och sen har jag rätt att avgöra om villkoren är något för mig. Och omvänt såklart. Inga dolda kort, inga jokrar, inga ess i rockärmen. Mitt liv är kanske bara en kort tid, en oviktig vistelse på denna planet. Men det är min tid! Mitt liv! Ingen annan får ta av det som är jag - bara för skojs skull. 

Känslan det lämnar, av att inte ha förstått någonting, trott på en saga uppbyggd av fina ord i linje med mina drömmar… den är så svårt att komma över. En genomgripande rädsla över vem man egentligen kan och ska våga lita på. En oro att vara för dum för att förstå spelet och bara bör hålla sig borta från det. 

När den du trodde alltid skulle finnas där för dig plötsligt släpper din hand och bara räddar sig själv. Tar på sig sin syrgasmask och lämnar planet utan att se sig om. 

Maximilian: 6,66 kg (!) 

Ozon(e) Baby: 4,52 kg 

Vikt togs strax efter dessa bilder… Bör jag vara orolig?! 😂

Ozzy hävdade att han var skadad. Kolla tassen över bröstet 🙈 Maxi sa att han bara tramsade. (Och OM Ozzy nu var skadad, så var Maxi helt oskyldig! Han hade inte ens varit nära. Absolut inte bitit sin bror…)!

Maxi är läskigt stark! En väldigt muskulös katt. (Och kolla på hans drag, så orimligt vackert ansikte. Så stilig, ståtlig med runda fluffiga tassar. Päls mjuk som bomull och åhh, mitt hjärta)!! 

Han är som tur är snäll också. De brottas, bits och bråkar ibland. Särskilt när de är uttråkade. Aldrig värre än att lite päls bits av. Och det går åt båda håll. Oftast är de vänner som busar, myser och kallar på varann. 

Och de är förresten inte det minsta "mammiga". Bara för att jag råkar sätta mig precis där de just hade tänkt lägga sig…det är väl inte deras fel?! 

Rädd är en underdrift. Snarare skräckslagen, och ibland bryter det igenom. Då och då förlorar jag kontrollen och inser att snart kanske det ändå är dags att våga. Släppa taget om det välbekanta och tillåta något nytt. Jag vill inte dö med vetskapen om att jag aldrig vågade någonting. Att jag valde att inte kämpa och leva fullt ut. 

Känslorna är så motstridiga och det får mig att vilja vänta lite till. Skjuta upp livet tills jag är redo… Den kanske största livslögnen av dem alla. Att vänta på sitt redo kan vara att vänta för alltid. Eller att komma försent.

Jag tror att jag skjuter upp skrivandet för att jag inte orkar känna så mycket just nu. Vet ju att när jag väl börjar skriva och kommer in på det som är svårt och tungt, ledsamt eller gör ont på något sätt - då går det sällan att stoppa alla de känslor som sköljer över mig. 

När jag fick återkopplingen på min utredning så avslutade de med att säga att "det har varit många och intensiva tester och besök - men det stora arbetet för dig börjar nu med att landa i resultaten och börja förstå både det som varit och det som ska komma". 

Just då tyckte jag inte det lät så svårt, men nu när dagarna går och jag applicerar mina konstaterade utmaningar på händelser genom livet och försöker se dem ur ett nytt perspektiv, genom ett annat filter så väcker det alla möjliga känslor. Och det gör mig så trött. Så fullkomligt utmattad att jag hade kunnat sova i flera veckor i sträck. 

Kanske är det vad jag borde göra.
Vila tills jag faktiskt är utvilad. 

Ska försöka skriva i helgen. Känns som väldigt mycket har hänt på sistone. Och min ork har inte riktigt räckt till. 

Hade i alla fall en underbar födelsedag igår. Jag försöker fortfarande smälta alla intryck och känslor. Försöker ta in att jag har så många i min omgivning som bryr sig, tycker om- ja, till och med älskar mig. Försöker ignorera rösten inom mig som säger att det bara är för att de inte vet bättre. Kommer den någonsin att tystna? 

Allt det spelar säkert också in för tröttheten nu. Jag hoppas på en piggare dag i morgon.

Kärlek. Ge och ta emot. Det senare är svårast! 

Presentpapper, hurra!! 

Nu ska vi sova och drömma om storslagna äventyr! 

Jag behöver nog lite mer tid för att samla ihop mig efter gårdagens återkoppling. Den var väl både väntad och samtidigt oväntad. Kommer skriva om det, men det får bli när det känns rätt. Just nu är mina tankegångar alldeles för röriga för att få ner i text. 

Mycket jobb och möten som måste flyta på också. Och så kom ett sms med goda avsikter, men som stressade mig enormt. Det sista jag vill just nu är att bli utdragen på äventyr...