remiss.blogg.se

Näsan rinner. Ögon och hals kliar. Nyser.
Och så lite näsblod på det.
Typiskt - jag som inte har tid med en förkylning nu!

Sedan inser jag att flera dagars kliande ögon tyder på
allergi, snarare än förkylning.
Snacka om att sticka huvudet i sanden.

Har kraftig pollenallergi mot björk, gräs och gråbo.
Tar en Cetrizin, lite Zomig nasal och ögondroppar som jag
glömt bort vad dom heter.

Blir rätt trött av dom i kombination med ”förkylningskänslan”.

Men på det stora hela blir det ändå bättre.        

Idag har jag fått Navigatorn urkopplad.

Underbart skönt!

Vet inte hur många gånger jag lyckades gå ifrån själva

apparaten så den larmade...

Larmade gjorde den förresten hela tiden ändå.

Vid högt socker, lågt socker, förväntat högt, förväntat lågt...

Svår att sova med var den också.

 

Frihet =)

Träffade min handläggare på Arbetsförmedligen Rehab.

Gick igenom vad som ska göras framöver och vad som

gäller för regler kring arbetsträning.

 

Det är i alla fall dags att hitta en plats nu.

Och jag vet såklart fortfarande inte hur jag ska göra.

Satsa på ett hyfsat säkert kort när det gäller framtida

jobbmöjligheter eller följa hjärtat och välja det jag

verkligen vill göra.

 

Oavsett så ser jag fram emot att få något att göra om dagarna.

Även om det till en början bara rör sig om 10 timmar i veckan.

 

Det senaste året, med allt vad det har inneburit i form av

mediciner, biverkningar och må-dåligt-perioder, så har min

diabetes fått stå tillbaka en hel del.

 

Vet inte ens om jag har nämnt den här?

Men har i alla fall typ 1 diabetes sedan många år.

 

Nu när jag mått ganska bra ett tag, så känns det som att det

är dags att börja få ordning på mitt blodsocker igen.

 

Var därför på diabetesmottagningen idag och fick inkopplat

en Freestyle navigator. En liten sensor som sitter i armen och

kontinuerligt mäter mitt blodsocker. Samt en tillhörade apparat

där värderna registreras och där jag ska skriva in alla doser insulin

jag tar samt alla måltider.

Den måste hänga med på max 3 meters avstånd.

 

Den ska sitta i fem dygn och det känns som det kommer bli en

hel del jobb. Men som Lova säger i tid och otid numera;

- Det är det som är meningen!

Sitter uppe i natten. Kan som vanligt inte sova.

Länge har det varit okej ändå.

Lite mer sömn hade inte skadat, men jag har mått

bra om dagarna trots trötthet.

 

I natt är jag bara ledsen.

Och väldigt, väldigt ensam.

Jag önskar det fanns någon jag kunde ringa.

Någon som fanns där trots att klockan är 03:25.

 

Jag vet inte om detta är ett riktigt fall eller om jag

kommer kliva upp ur sängen imorgon och må bra igen.

 

Jag vet vad det är som gör ont i mig. I alla fall till viss del.

Flera små saker som satt sig som taggar i hjärtat den

senaste tiden. Och nu är det så många att det blöder rejält.

Trots att varje tagg i sig egentligen inte är så stor.

 

Varför jag?

Varför inte jag?

Det är så svårt.

Jag vet att jag är fel. Men jag vet inte varför.

Ibland har jag fått höra att jag anstränger mig för mycket.

 Jag har även fått höra att jag ”får skylla mig själv”.

För att jag tar rollen som den som alltid kommer ihåg och ställer upp.

Att jag gör det i sån utsträckning att det tillslut förväntas av mig.

Och därmed inte längre betyder något, det blir en självklarhet.

 

Men ändå, det känns inte som tillräckliga orsaker.

Det måste bero på något annat också.

Kanske är jag för tråkig. David tyckte det i början...

Eller så är det för att det tar lite tid att lära känna mig.

Att jag inte är supersocial från början.

Kanske gör det folk lite obekväma?

 
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Idag var jag och David på familjerådgivningen.

Det var första besöket.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det

kändes som ett ganska klassiskt samtal av den sorten.

Vi fick berätta om oss, vad vi föll för hos varann från

första början och vad vi ville ha ut av rådgivningen.

Så inga överraskningar där direkt.

 

Men något som förvånade mig var känslan som

följde med när vi gick därifrån.

Något  jag inte känt på väldigt länge.

En tro på att det kanske finns en väg tillbaka

och en önskan att det ska göra det.

Ni som hängt med ett tag kommer säkert ihåg att jag

berättade att jag fick ett besked om cellförändringar?

Och för lite mer en månad sedan var jag på sjukhuset i

Landskrona för att ta bort dom...

 

I vilket fall kom det hem ett brev idag.

Undersökningarna visade att det inte alls rörde sig

om cellförändringar!

Däremot var det en liten, lokal inflammation.

Inget konstigt, inget ovanligt och definitivt inget farligt!

 

Så glad och lättad!

Tiden här i Göteborg går så fort!

Det sägs att den gör det när man har roligt...

Har hunnit träffa både familj och vänner.

Det blir alltid lite stressigt att hinna med allt,

men såklart värt det!

 

Idag var jag ute med en kompis och fikade.

Tänkte vara lite nyttig och hålla mig till en

kopp te, men hon envisades med att bjuda på paj.

Och jag gav såklart med mig...

Vem tackar nej till bärpaj med massor av vaniljsås?! :-p

 

Sen mötte jag upp min syster och åt lunch med

henne på Hard Rock Café.

Sallad. Så jag kände mig i alla fall lite nyttig ;-)

 

Imorgon är det dags att köra tillbaka till Lund.

Mitt hem. Fast det inte känns som det.

Göteborg är mitt hemma.

Någon gång ska jag flytta hit igen. Hoppas jag.

Träffar vänner på stan. Fikar och pratar.

Njuter av solen, (tack snälla vädergud)!

 

Förundras över hur lika vi alla är bakom

våra masker. Hur känslan över livet, hur det är

och hur det blev, faktiskt finns hos fler än mig.

Trots att vi lever så totalt olika liv.

 

På något sätt är det faktiskt ganska skönt.

Att man kan se att andra har så fel om sig själva.

Då blir det lättare att inse att man kanske har fel

om sig själv med.

Och så sticker man hål på varandras (och sina egna)

fantasitroll.

 

Det är bra med sådana vänner!

Jag har mått så oförskämt bra ett tag nu.

Försöker njuta av varje morgon jag vaknar och

känner livslust, men oron över att den ska tas ifrån

mig igen är trots allt lite påträngande.

 

Jag har insett så mycket det gångna året.

Om vänskap, kärlek, livet och mig själv.

Det finns så mycket jag skulle vilja dela med

mig av. Jag funderar på ett sätt.

 

Senare i vår kommer (ännu) ett reportage om

mig i en tidning.

Det är mitt första steg mot bättre kunskap om

psykiska diagnoser.

Jag skäms inte över min diagnos.

Det borde ingen behöva göra!

Idag...eller rättare sagt igår den 8 april,
fyllde remiss.blogg.se hela 1 år!

Min bebis börjar bli stor ;-)

Tack alla ni som följt mig under året som gått.
Som stöttat, ställt upp och funnits där för mig/oss.

Ni som stannat kvar vid min sida och alla ni som
har tillkommit.

Remiss har betytt så mycket för mig.
Att få skriva och skingra tankarna.
Och att få dela det med andra.

Jag har fått tips från er som befinner er i liknande
situationer, jag har fått uppmuntran dagligen för att
jag skriver, för att jag vågar.

Kan ärligt säga att jag förmodligen mått betydligt sämre
än vad jag gör idag om jag inte delat den här bloggen med er.

TACK FÖR ATT NI FINNS - JAG UPPSKATTAR DET MER ÄN VAD
JAG TROR NI KAN FÖRSTÅ!!!

Tar med mig Lova och åker upp till Göteborg.

Hade väntat mig en jobbig bilresa, men jag har

verkligen världens snällaste unge.

 

Hon sitter tyst i över en timma och tittar på film via

sin nya portabla dvd-spelare (en present från mormor).

 

Sen stannar vi för middag.

Efter det ser hon en annan film, sjunger en stund,

äter ett äpple och är bara glad och nöjd!

Jag är också glad och nöjd. Framförallt tacksam kanske.

 

Nu är vi framme och ska njuta av påsken i Göteborg!

Och om någon vädergud läser detta, så välkomnas sol =)

Senaste två besöken har jag och Emmy pratat om

mitt behov av kontroll och ordning.

Rutiner, ordning och var sak på sin plats.

Ungefär så behöver det se ut för att jag ska må bra.

 

Så när saker och ting förändras. Tider flyttas fram,

möten skjuts upp, planer förändras eller David har

råkat äta upp paprikan som jag i tanken haft till

middagen...då blir min värld ett enda stort kaos.

 

Jag VET att det inte är någon stor grej.

Jag är medveten om att min reaktion sällan står i

propotion till vad som hänt/förändrats.

Men det hjälper inte. Det känns lika jobbigt ändå.

 

Så vad jag behöver är en handlingsplan.

Hur jag konkret ska agera och tänka när saker

och ting inte blir som det var tänkt.

 

Förhoppningsvis kan jag så småningom hitta ett

sätt att hantera dessa små förändringar som är

oundvikliga i vardagen.

 

Var på möte med Försäkringskassan och

Arbetsförmedlingen i veckan angående arbetsrehab.

Tror det hade varit bra för mig med lite rutiner.

Ska i så fall börja jobba 10 timmar i veckan.

 

Nu ska jag bara komma på vad och hur jag vill göra.

 

Jag vet inte om jag ska välja att vara på ett

ställe där jag verkligen skulle vilja jobba, alltså

någonstans inom media. Det hade varit SÅ kul, men

jag vet ju också att efter arbetsrehabiliteringen kommer

jag förmodligen inte få vara kvar.

 

Väljer jag däremot att vara på en helt annan slags arbetsplats,

ett jobb som inte kräver lika mycket utbildning och erfarenhet,

så har jag (enligt statistiken i alla fall) en ganska god chans att

faktiskt få jobba kvar även senare.

 

Någon som har lite kloka råd att ge mig?

Idag kom min mamma och syster ner.

Dom stannar över helgen.

Det känns alltid lika härligt med besök hemifrån!

 

Den där känslan av rastlöshet och oro har avtagit

lite och känns mindre påträngande nu.

Hoppas den försvinner helt snart.

 

Det kommer säkert bli fullt upp i helgen och det

är bra för då får jag annat att fokusera på ett tag.

 

Nu ska vi se finalen av Let´s Dance och dricka vin =)

Träffar Dr Anders idag. Berättar om känslan.

Den som skrämmer och hotar mig.

Han vill att jag ska öka dosen Lamotrigin.

Och att jag ska lova att ta mig till psykakuten

om jag mår riktigt dåligt.

 

Jag vet att många ser det som räddningen.

Att kunna vända sig till psyk. Bli mottagen där.

Få stöd och hjälp när allt runt omkring rasar.

Och att man har tur om man får nån hjälp...

 

Men jag är livrädd för att åka dit.

Jag har sett lokalerna. Gamla, slitna.

Så mycket ångest instängd mellan dessa väggar.

Jag vill inte låsas in. Bara tanken gör mig panikslagen.

 

Jag har sett människorna som vandrar i dessa korridorer.

Jag kan inte acceptera att jag skulle vara som ”dom”.

 Fastän jag vet att jag faktiskt hade behövt vara där ibland.

Dom allra mörkaste dagarna hade det varit bra för mig.

 

Men jag är  rädd för allt okänt. Och för att inte ha kontroll.

Så jag kommer förmodligen aldrig sätta min fot där.

Oavsett hur dåligt jag mår.