remiss.blogg.se

Idag var jag på första utbildningsdagen till attitydambassadör.

Tror jag har nämnt det innan, men ska berätta lite kort ändå...

Halkade in på utbildningen lite av en slump. Fick höra talas om den

i somras – då hade den redan dragit igång, men jag sökte ändå.

Och turligt nog hade man bestämt sig för att utbilda ännu en grupp och

där fick jag gärna vara med :-)

Attitydambassadörernas uppgift är att föreläsa och arbeta för att få

bort fördomarna mot psykisk ohälsa i samhället.

Jätteviktigt!

Idag var alltså första dagen. Mycket information och mycket funderingar.

Framför allt många engagerade människor, med olika erfarenheter

Tror det kan bli riktigt bra om vi bara lyckas nå ut med att vi finns!

Började dagen med ett tandläkarbesök klockan 07:40.

Fick fixat ännu en tand och blev ännu lite fattigare (men vackrare).

Sen vidare till Allas. Ny dag med arbetsträning!

Skriver just nu om primär immunbrist.

Allt som handlar om medicin, hälsa och sjukvård tycker jag är

jätteintressant, så det här reportaget är verkligen helt rätt för mig.

Lite nervös inför morgondagen...

Då ska jag nämligen på min första utbildningsdag till attitydambassadör.

Berättar mer om det imorgon!


P.S Glöm inte maila om ni vill ha den fina (H)järnkoll t-shirten! Se nedan.

Vi bor i en tvåa. Visserligen en ganska stor och luftig sådan på 77 kvm,

men det håller inte längre. Lova behöver ett eget rum.

Det är leksaker överallt. Vårt vardagsrum kallar Lova för ”lekrummet”.

Så nu har vi börjat kolla efter något större. Idag tittade vi på ett hus

och en etage-lägenhet. Nu vet vi vad vi INTE vill ha... :-p

Det är ganska kul att titta i bostadstidningar och drömma lite tycker jag.

Att sen gå på visningarna är inte lika roligt. Det är stressigt, rörigt och

oftast blir man besviken.

Dom få gånger man gillar objektet, så gör alla andra det med vilket innebär

att man ändå inte kommer ha råd i slutändan.

Nåja, vi letar. Och förhoppningsvis hittar vi hem en dag!

(Det får gärna bli snart)

År 2009 till 2011 pågår en satsning för att slå hål på myterna kring

psykisk ohälsa.

Kampanjen (H)järnkoll drivs av Handisam i samarbete med NSHP.

Stödj kampanjen på Facebook! Sök på Hjärnkoll och våga gå med!!

 
Jag köpte för ett tag sedan en av (H)järnkolls fina t-shirtar för att stödja
kampanjen - sen fick jag en också på annat håll!

Så nu har ni som följer min blogg chansen att vinna en snygg (H)järnkoll

T-shirt i strl S eller M (stora i storleken)! eller två pins – se bilderna!

Bara skicka ett mail till mig på [email protected] med namn och adress
samt svaret på frågan;

Vad heter tv-serien där jag medverkar som sänds i höst?


Senast den 30 sep :-)

I vintras fick jag hem ett provsvar som visade på cellförändringar.

Det minns ni säkert...

Jag fick åka in och ta bort de skadade cellerna som sen undersöktes.

Det visade sig att det varken rörde sig om cellförändingar eller cancer

utan bara en liten, tillfällig, lokal inflammation.

Men för säkerhets skull ville dom ändå ta ett nytt cellprov nu efter 6 månader.

 Så det har jag gjort idag.

Förmodligen, förhoppningsvis ser allt okej ut nu. Och i så fall behöver jag inte

göra någon ny undersökning förrän om tre år, precis som alla andra =)

Idag var första dagen på Allas efter sommaruppehållet.

Kändes tungt och jobbigt att ta sig dit. Vet inte varför, men det tog emot.

Var inte alls motiverad och ville egentligen bara dra täcker över huvudet

och sova bort hela dagen istället. Men det gjorde jag inte.

Jag gick upp, duschade och körde in till redaktionen i Malmö.

Efter fem minuter på plats befann jag mig i ett lyckorus, mitt bland tidningar

och förslag på reportage att skriva under hösten. Bara att välja!

Jag började direkt med en text om immunförsvaret. Får jag välja är det medicin

som gäller! Efter en del sökande på nätet och kontakt med diverse läkare är

texten snart klar och jag längtar efter att få påbörja nästa :-)  


P.S Glöm inte att gå in och klicka på "gilla" på min facebook-sida för Inferno!
Antingen via länken längst ner i kolumnen till höger på bloggen. Eller så sök
inne på facebook efter: Inferno - UR

Har slutat tänka på vad som hände på hemresan.

Beslutade mig för att istället göra något av det.

För att minska meningslösheten.

För att nå andra människor är det viktigt att beröra.

Fånga deras uppmärksamhet. Nu har jag en inledning när jag föreläser.

En historia som visar på vikten av att förändra.

Ingen ska behöva må så jävla dåligt att dom hoppar framför ett tåg.

Kunde inte sova i natt. Tankarna ville inte sluta snurra.

Och varje gång jag slöt ögonenkunde jag känna hur tåget bromsade. 

Idag på morgonen träffade jag Dr Anders. Sån otrolig tur att jag hade

en tid inbokad hos honom just idag!

Jag berättar. Om vad som hände och om allt jag känner.

Tankar och känslor åt alla möjlig håll. Finns det någon mening?

Hur skapar man en mening i något sådant tragiskt. kan man ens göra det?

Du kan identifiera dig med känslan, säger han.

Du vet hur det känns.  
Men det var inte DU. Det var inte DIN ångest. 

Det var inte min ångest. Men den blev min. 

Paniken sprider sig i kroppen. varför i helvete tog jag inte med datorn?

Jag behöver få skriva!

Har en penna i väskan. En tidning framför mig. Det får duga.

Jag vill inte vara ensam nu. Men jag har ingen att ringa.

Och jag vill egentligen inte prata. Jag vill bara inte vara ensam.

Går igenom alla jag känner i huvudet. Några vill jag inte belasta,

andra skulle inte förstå eller vilja att jag ringde.

Jag smsar alla jag känner istället. Sms är bra.

Närhet. Någon som bryr sig på distans. Utan att behöva prata.

Och så skriver jag. Fyller sida efter sida i min tidning.

Försöker läsa lite också, men det går inte så bra.

Läser samma rader om och om igen utan att fatta ett ord.

Efter två timmar får vi köra vidare. 
Jag tittar ut genom fönstret och låter tårarna rinna. 
För att det är så sorgligt. Så tragiskt. Så fruktansvärt hemskt och fel, 
att någon ska behöva må så dåligt att den hoppar framför ett tåg. 

Identifierar mig med personen som tog steget.
Vet hur det känns att stå där på kanten.
Hur fruktansvärd ångesten är då, när döden känns som enda utväg.

Jag längtar så efter att få komma hem.

Jag kliver på tåget hem från Stockholm. Slår mig ner på bästa

tänkbara plats. Vagn 1, plats 1. Första klass, med stora säten.

Häller upp en kopp kaffe och tar ett äpple ur korgen som står bredvid.

Så skönt! Ska läsa, lyssna på musik och bara koppla av!

Tjugo minuter senare bromsar tåget. Så hårt ett X2000 i en hastighet på

200 km/h kan bromsa. Jag ryser. Vet. Förstår.

Efter 20 minuters stillastående säger en röst i högtalaren att vi står stilla
pga en olycka och att föraren måste bytas ut.
- Kan någon hotat eller skadat föraren, säger mannen på andra sidan mittgången
till mig.
- Nej, svarar jag. Någon har hoppat framför tåget.
Han ser chockad ut.
- Tror du, säger han sen. Det är ju fruktansvärt i så fall...
- Ja.

Jag sitter längst fram. Jag hör tågvärdinnan som gråter och vill hem.
Jag ser föraren få hjälp ut och därifrån. Poliserna som anländer i tysthet.
Man vill såklart inte dra uppmärksamhet till något som det här.

En annan tågvärdinna bekräftar att tåget kört på en människa.
Stämningen i tåget är tryckt. Dämpad. Obehaglig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vart jag ska ta vägen.
Känner paniken och ångesten som sprider sig kroppen.
Jag vill fly, men vart ska jag ta vägen?
Jag vill ut härifrån, samtidigt som jag ut är det sista jag vill.

Försöker identifiera känslan. Ångest?

Varför packade jag inte ner något ångestdämpande? Fan!

Sömntabletter har jag men det vågar jag inte ta. Dom är för starka.

Då kanske jag inte kommer av tåget sen.

Konstaterar efter ett tag att känslan inte är ångest. Eller jo, lite.

Men mest mår jag illa och är ledsen.

Gubben på andra sidan gången vill prata. Frågar mig en massa.

Om jobb, om livet, om allt möjligt vardagligt.

TYST, TYST, TYST!!! Lämna mig ifred!

Jag vill vara arg på den som hoppade. Som var så självisk.

Fan för att hoppa ramför tåget JAG sitter på. Liksom.

Men jag kan inte vara arg. Bara ledsen.

För den som inte orkade längre. Som hade så ont. Som gav upp om livet.

Bläddrar igenom låtarna på Ipoden. Letar efter glad musik. Det hjälper inte.

(Är redan ett alldeles för långt inlägg, så fortsättning följer imorgon)

Jag fortsätter på samma tema som sist.

Idag klev jag på tåget mot Stockholm för att få se programmet.

Eller ja, i natt sover jag bara här på hotellet Nordic Light. Jättefint!

Fortsätter imorgon...

Vaknade strax efter åtta efter en hyfsad natt. Sov okej i alla fall :-)

Efter en underbar frukostbuffé var det dags att bege sig till UR.

Var riktigt nervös för hur jag skulle framställas i programmet, och det

är alltid lite jobbigt att se och höra sig själv på film...

Och ja, lite jobbigt var det att se sig själv. Fast programmet bra.

Långt efteråt slog det mig att något som var väldigt skönt var att det inte

på något sätt var ångestframkallande.

Tidigare program jag sett, tex ”Sluten avdelning”, så har jag suttit intryckt i

ett hörn i soffan och velat se, känt igen mig, men också mått dåligt av det.

Det gjorde jag inte nu. Det var unga människor som berättade om sina liv.

Fast inte på ett sjukhus med vita väggar utan mitt i livet. Mitt i vardagen.

Sådär som det oftast är.

Tror det kommer bli jättebra – hoppas bara många får höra talas om det och tittar!

Under eftermiddagen var det pressfotografering på Moderna museet.

Bilder som ska används i media i samband med marknadsföring av programmet.

Kände mig aningen löjlig och obekväm med att bli fotad i gardiner och annat :-p

Får lita på att fotograf och assistent visste vad dom gjorde och att bilderna blir bra.

Ser fram emot att få se dom!

Nu måste jag nog berätta lite mer om vad som har hänt sedan i våras...

Har tidigare skrivit lite kort om att jag blev kontaktad av Utbildningsradion

angående ett tv-program dom skulle göra om psykisk ohälsa och fördomar.

Programmet är ett av flera i en dokumentärserie som ska sändas på SVT samt

på Kunskapskanalen i höst. Syftet är att minska fördomarna kring psykisk sjukdom.

Visa att dom allra flesta som lever med en psykisk diagnos faktiskt inte är särskilt

konstiga eller annorlunda alls. Och att man måste arbeta för att få bort skammen kring

dessa sjukdomar.

När jag startade den här bloggen var det för att mina närmsta, min familj och

mina vänner skulle kunna följa mig i vardagen.

Jag bestämde mig för att varken skämmas eller smussla med något.

Så när jag blev tillfrågad om jag ville medverka i ett av avsnitten tvekade jag aldrig.

Nu är den inspelad. I mitten av oktober kommer första avsnittet sändas.

Dessutom ska ”mitt” avsnitt visas under veckan för psykisk hälsa här i region Skåne.

Det blir en förhandsvisning och jag kommer antagligen få prata lite om mig och

programmet (nervöst).

Och jag har genom programmet halkat in på en utbildning till attitydambassadör.

Den börjar i september och tanken är att jag sedan ska föreläsa om att leva med en

psykisk diagnos.

Jag hoppas verkligen att det kommer göra någon skillnad. Att det får utrymme.

Att det får vara viktigt och ta plats. För det behövs så väl. 

Idag blir det ett extra inlägg!
Jag måste ju berätta för er att idag den 2 sep
kommer ett nytt nummer av Allas veckotidning ut.

 
Allas nr 36, 2 sep 2010

I detta nummer skrivs det om bipolär sjukdom och
det är bland annat en text om mig (+ foton).




Passa på att kika i affären i veckan!
Allas - sidan 16 & 17 ;-)