remiss.blogg.se

Har mått ganska bra i över en månad nu.

Det har varit jätteskönt!

Men nu händer något. Sen igår bara...

Det är en liten gnagande känsla i kroppen.

Rastlöshet, oro, lätt ångest, irritation.

 

Först förstod jag inte alls.

Kände bara att jag inte mådde riktigt bra.

Försökte vila med det gick inte alls.

Försökte sysselsätta mig till max, men känslan

gick ändå inte att mota bort.

Kan inte bli av med den oavsett vad jag gör.

 

Nu har jag identifierat den.

Den är en förvarning om vad som kan komma att

ske snart. Kanske imorgon, kanske om några dar.

Och jag vill inte, vill inte, vill inte!!!

 

Vill inte falla ner i ett djupt svart hål och behöva

kämpa för mitt liv ännu en gång. JAG VILL INTE!

 

Ibland, fåtal gånger har jag tagit mig igenom en

sådan här period utan att falla sådär djupt.

Jag hoppas, önskar, ber att det blir så den här gången.

 

Jag orkar inte må dåligt mer.

Inte nu. När allt kändes bättre.

Idag var jag och David gemensamt och träffade

Emmy och Margareta, (en av de andra som jobbar där).

Det har vi gjort några gånger nu.

 

Vi pratar mycket om Lova och hur vi ska underlätta

situationen för henne. Nu på sistone har vi pratat lite

om ”oss” också. Hur vi har det. Och vart vi är på väg.

Om vi ska fortsätta ihop eller ej.

 

Kommer väl inte fram till särskilt mycket nytt, men

det är nog bra ändå att få fundera högt tillsammans

och dessutom få några utomståendes synpunkter på allt.

 

För övrigt känns allt lite jobbigt för tillfället.

Är inne på sjätte dagen med huvudvärk.

Som bara tycks bli värre...

Inte ens tabletter (mina migränmediciner) hjälper.

 

Dessutom är jag som en stor, svullen barbapapa.

Det spänner i benen och mina fingrar är så svullna

att jag har svårt att räta ut dom.

Svarar på alla kommentarer i ett inlägg istället
den här gången. Blev så mycket...

Skönt att höra att jag inte är ensam, även om
jag anande att jag inte var det :-p


Kristian, jag (och alla andra med tror jag)
förstår vad du skriver även när du är trött :-)
Och falukorv med makaroner är likvärdigt
med fiskpinnar :-p

Erika, jag är också rätt säker på att mamman
på hörnet också skriker på sina barn ibland
OCH serverar fiskpinnar.
Det är bara alldeles för lätt att glömma bort!

Lotten & Anna - Skön inställning ni har =)
Precis sådär som man borde tänka!
Som man vet att man borde göra.
För vad gör lite smutstvätt och leksaker på golven?
Egentligen!?
Och barnen kommer knappast få skador för livet av att
äta falukorv en gång i veckan...
Desstuom dömer man ju ingen annan än sig själv för sådant.
Snarare känns det bra, skönt och avslappnat att hälsa på hos
någon där ligger lite damm i hörnen :-p

My, jag med. Båda två ;-)

Becka, pinnar och panna låter iaf bättre än Lovas
"burgare och pizza" :-D

Malin, Tack <3 Du vet väl att du är min "mamma-förebild".
Halvfabrikat till trots :-p

En stor KRAM till er alla och utmärkelsen
"Årets/månadens/veckans/dagens & livets bästa
mamma/pappa åt just ert/era barn"!

 

Läste nyligen om utmärkelsen ”Årets morsa”.

Och den är ju inte ensam i sin genre, det finns ju

tex även i ”Årets mamma”.

                                      

Jag vet att dessa priser till kompetenta kvinnor är

tänkta att stå för något bra. En uppmuntran till alla

duktiga mammor där ute. Typ.

 Eller jag antar att det ska ligga nåt sånt fint bakom...

 

Men för mig får det totalt motsatt effekt.

Jag får om möjligt ännu mer dåligt samvete för att

jag inte räcker till eller är tillräckligt bra. 

Jag kommer aldrig bli ”Årets mamma”.

Inte månadens, veckan eller ens dagens heller...

Jag är bara en vanlig mamma.

Som kan bli trött, arg och irriterad.

Som tappar tålamodet, mutar med godis,

låter teven vara barnvakt och som ibland

lagar halvfabrikat som falukorv till middag.

 

Jag hoppas (och tror faktiskt), att det är så dom

flesta föräldrar är.

Men det får man inte låtsas om.

Istället lever man med en stress över att inte duga

och inbillar sig att ”alla andra” är så mycket bättre.

 

Räck upp handen alla föräldrar som någon gång har

serverat fiskpinnar till middag ;-)

Jag har en vän som jag har pratat med mycket

den senaste tiden. Ofta och länge.

Om jobbiga, tunga, sorgliga och hemska saker.

Ändå skrattar vi mycket. Det behövs för att orka.

 

Hon pratar. Jag lyssnar mest.

Vi pratar ju aldrig om dig, säger hon ibland.

Men samtalen ger mig så mycket ändå.

Genom att svara på hennes frågor om livet får jag

svar på mina egna.

Fast ibland när jag ger henne råd känner jag mig som en hycklare.

Jag lever ju inte som jag lär...

Men jag blir i alla fall medveten om vad jag tycker

egentligen och vad jag borde eftersträva för egen del.

 

Men det är svårt ibland. Och när jag inser viktiga saker

så vill jag varna andra med. Men hur ska man kunna göra det?

Alla vill ju begå sina egna misstag.

Och alla tror att det finns baktankar med allt.

Sorgligt nog.

Dokumentär på svt.
Om bland annat bipolär sjukdom och slutenvård.
Väl värd att ge en timme!
Missade du den i kväll så se den via länken nedan;

http://svtplay.se/v/1934633/dokumentarfilm/sluten_avdelning__del_1_av_2?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1934633/sb,p115254,1,f,-1

(Del 2 sänds nästa söndag).

David är bortrest igen.

Tyskland den här gången.

Jag uppskattar att vara ”ensam”.

Och det blir mycket mer gjort också.

 

Lova har varit en ängel hela tiden.

Inget trots för fem öre.

Men hon säger att hon saknar pappa.

 

Han har inte ringt hem.

För min del spelar det ingen roll.

Men Lova blir ledsen och frågar varför

han inte ringer när hon ska sova...

 

Och det gör mig irriterad och lite ledsen.

Att han inte tar sig den tiden för henne.

Det gör mig också mer säker på att jag
inte vill ha det såhär.

Det känns inte bra. "Vi" känns inte bra.

Jag börjar bli rätt dålig på att uppdatera bloggen.

Vet inte varför det tar emot att skriva.

Jag mår faktiskt rätt okej för tillfället.

Kanske är det därför behovet att skriva inte finns.

 

Fortfarande trött. Fortfarande lättirriterad.

Men det finns en markant skillnad;

Jag är med! Jag är närvarande. I alla fall ibland.

Jag orkar ta mig ut, träffa folk och faktiskt SE dom.

Jag klarar av att föra ett samtal.

Lyssnar, förstår och kan svara sammanhängande =)

 

Hoppas innerligt att jag fortsätter känna såhär.

Att jag inte försvinner in i min egen värld igen.

Vill verkligen klara av att umgås med mina vänner.

Vara delaktig och finnas där för dom jag bryr mig om.

Funderar mycket över veckans besök hos Emmy.

Vi pratade en del om relationer den här gången.

Om min tendens att välja människor som gör mig illa.

Ett självskadebetende. Om än ett dolt sådant.

Jag har inte ens kunnat se det själv förut.

 

Men det är något vi pratat ofta om, jag och Emmy.

Och jag har skrivit om det förut här i bloggen.

 

Skillnaden idag var att vi pratade om dom bra relationerna.

Dom som jag varit snäll mot mig själv när jag har valt.

Som David.

Som alla säkert vet vid det här laget har jag stora

problem med mina tänder. Och med tandvårdsrädsla.

 

I höstas blev jag rekommenderad en tandläkaren inom

folktandvården som skulle vara duktig på behandlig av

just tandvårdsrädda.

 

Det visade sig vara två månaders väntetid för besök där.

Jag undrade då om man kanske kunde boka in flera tider

på en gång för att slippa vänta två månder nästa gång också...

Men det kunde man inte göra.

 

Vid första besöket skulle man däremot lägga upp en

behandlingsplan med tandläkaren och planera in flera besök.

 

Idag var första besöket. Allt kändes faktiskt väldigt bra.

Tills jag fick nästa tid – om tre månader!!

(Och inte fick man boka fler än en heller).

 

Jag har ont NU.

Jag har svårt att äta NU.

 

Ska jag vänta två-tre månader mellan varje tid kommer det

(med lite lätt huvudräkning), ta många år innan jag är klar.

Om jag någonsin hinner bli det.

 

Så nu måste jag leta ny tandläkare. Igen.

Så besviken!

Har väntat i två månader på att få komma igång och så får

jag bara ett kort samtal med tandläkaren idag för 400 kr...

Och tid för undersökning först om tre månader.

Kasst!

Var hos Dr Anders igår em.

Pratade om Lamotriginet som jag nu tar 50 mg av

och mår bättre än på länge.

Dr Anders var tveksam till om det verkligen är medicinen

som får mig må bättre, då det är en väldigt låg dos.

Men jag ville ändå fortsätta ett tag till och se vad som händer...

Blir det riktigt jobbigt igen är jag villig att testa nåt annat. 

 

Annars är mitt stora problem för tillfället att jag inte kan sova,

(om någon nu skulle ha missat det :-p)

I vilket fall fick jag tabletten Mirtazapin utskriven.

Testade redan i natt. Och oj, vad jag har sovit.

Somnade klockan 21 och sov ända fram till 10.10.

Sedan somnade jag igen vid 13 och sov fram till 17!

Helt galet! Så mycket varken vill eller har jag tid med att sova.

 

Men tydligen är det vanligt i början att man blir sådär trött.

Det kan ta en vecka eller två innan det ger med sig.

Jag tror inte jag kan vara så trött i två veckor.

Det känns inte hållbart.

Så jag tror att jag håller mig till Zopiklon och fasta rutiner.

Och hoppas på att det är tillräckligt för att kunna sova normalt

igen. Hyfsat snart helst. 

Efter att ha letat en stund efter en gata som inte existerade

(enligt eniro och vår gps), så kom jag tillslut fram till

gyn-mottagningen på sjukhuset i Landskrona.

Sådär lite lagom stressad, bara för att få vänta i 45 minuter

pga en akut operation...

Nåja, sånt som händer.

 

Bedövning, undersökning med kamera och sedan borttagning

av områden som inte såg ”normala” ut.

Trots bedövning gjorde det ont.

Så pass att jag glömde bort att andas...

 

Sen fick jag ligga kvar eftersom det inte ville sluta blöda.

Blev penslad med nåt medel som skulle dra ihop kärlen.

”Det kommer kännas som lätta värkar, men du har ju fött barn,

så du vet vad det innebär”, sa han.

Hmm, jo. Men det gick i alla fall över snabbt. På ca 30 minuter.

 

Nu är jag hemma och med lite värktabletter så blir det nog inte

en värre natt än vanligt ;)

Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sedan om

att jag fått tillbaka ett provsvar som visade på cellförändringar?

 

Nu har jag i alla fall med kort varsel fått hem en läkartid.

Så imorgon klockan 09 ska jag infinna mig på

mottagningen i Landskrona

 

Ingen aning om varför jag ska ända till Landskrona.

Antagligen brist på tider i Lund...

Vet inte vad dom ska göra heller. Har tänkt ringa,

men inte riktigt vågat ta tag i det.

 

Hoppas att jag hittar dit.

Gillar inte att köra när jag inte vet vart jag ska.

Och hoppas det inte gör alltför ont.

I natt har varit en helt fantastisk natt.

Jag har kunnat sova! Utan tabletter!

 

Ska man vara petig så kanske det i andras ögon

på sin höjd kan kallas för okej natt. Om ens det...

 

Somnade vid 03 och vaknade vid 05.10 och 07.20.

Men, måste tilläggas – somnade om nästan direkt

vid båda tillfällena.

Sedan vaknade jag av mig självt, pigg och glad 08:49.

 

Det låter kanske inte som nån vidare bra natt för dom flesta.

Men för mig är det här STORT.

Länge, länge sedan jag sov så bra. Helt av mig själv dessutom.

Visst är den fin, min egendesignade "remiss-tygkasse"? =)

Jag kan inte sova. Och det gör mig galen.

Sekunder som tickar sig fram till minuter.

Minuter som blir till timmar.

Och jag vrider och vänder mig i sängen.

Blir alltmer stressad. Tittar på klockan.

 

Det är snart morgon. Men det fixar jag.

En natts utebliven sömn klarar jag av.

Det som stressar mig är att jag vet att jag

inte kommer kunna sova imorgon natt heller.

Eller natten efter den.

 

Då kommer jag vara blek och glåmig i hyn.

Mörk under ögonen. Och hela kroppen gör ont.

Men det bryr sig inte hjärnan det minsta om.

 

Sen när jag väl blir trött. Och skulle kunna somna,

då värker kroppen fysiskt av utmattning. Det gör

så ont att jag inte kan somna ifrån smärtan.

Den väcker mig konstant. Det blir en orolig sömn.

 

Sömntabletter är ett alternativ.

Men dom förstör hela morgondagen.

Jag blir trött och seg. Orkar inget.

Kan inte tänka klart. Tung och ofokuserad.

 

Jag måste hitta en lösning på det här.

Måste få sova normalt.

Utan sömn är jag bortsett från att jag mår dåligt,

även en plåga för omgivningen.

Lättirriterad, arg, otrevlig och saknar helt tålamod

eller förståelse.

 

06:05.

Jag går upp.

Mjölk och sömntabletter får bli lösningen ändå.

Startar datorn. Skriver i väntan på tröttheten.

Jag tänker och funderar hela tiden.

För tillfället på det där med självskadebeteende.

Kanske för att Dr Anders frågade mig om det sist vi sågs.

 

Jag har haft svårt att se det hos mig själv.

Ja, inte det rent fysiska såklart. Skärsår är svåra att förtränga.

Men allt det andra. Främst kanske människorna.

Dom som jag tilllåter göra mig illa.

Psykiskt och ibland även fysiskt.

 

Jag blir så arg på alla andra som låter sig behandlas så.

För när det gäller andra kan jag se det.

Dom förtjänar det ju inte...

 

Jag kan bli arg på dom som gör mig illa.

Men inte för det dom gör mot mig.

Utan för vad dom gör och har gjort mot andra.

 

Men någonstans vet jag att ingen har rätt att skada mig.

Inte på något sätt.

Därför finns varje ord nerskrivet.

Varje fysisk skada dokumenterad.

 

Det är inte jag som är den svaga.

 

---

 

(För att inte någon, mot förmodan, skulle tro att David har

 något med texten ovan att göra, så tillägger jag att han aldrig

gjort mig illa, inte på något sätt. Han är den snällaste jag vet).

Undvikt vågen ett tag nu. Inte velat veta.

Bättre att ha huvudet i sanden ett tag till typ...

 

Men idag vägde jag mig.

Hjälp vad tung/tjock jag har blivit!!!

 

December brukar inte vara något problem för mig.

Inga extrakilon alls. Julbord lockar inte särskilt när

man inte är överdrivet förtjust i kött.

 

Men i år blev det massvis med kakor – hela månaden.

Ni minns väl allt jag bakade? :-o

Dessutom hade jag några veckor av ”chipsberoende”.

Så när jag ställde mig på vågen inför nyår fasade jag för

vad den skulle visa.

Minus 2 kg. Fattade ingenting. Minus?!

Men det stämmde.

 

Nu har jag börjat anstränga mig lite mer.

Tänkt på vad och hur mycket jag äter. Tränat.

Och så har jag gått upp!

 

Idiotiska kropp som inte fattar hur det ska fungera.

Får väl börja slappa i soffan och äta kakor igen...