Till alla er som undrar var jag varit...
Det är inte så att jag skäms.
Det är inte därför det har dröjt så länge innan den här
bloggen tagit form.
Jag har bara varit så trött. Så fruktansvärt trött.
Jag har inte orkat.
Och till viss del har jag varit rädd.
Rädd för att andra ska bli rädda.
Inte våga stanna kvar. Välja bort mig.
För att jag är konstig. "Knäpp".
Fastän jag är precis densamma som jag alltid varit.
Jag vill inte bli lämnad. Inte av någon.
Därför är jag rädd. För att förlora en vän.
För att tvingas inse att det aldrig fanns någon sann vänskap.
För att jag älskar er så mycket - ni som är min familj och mina vänner.
Men en vän har rätt att få veta.
Och en vän stannar kvar.
Ändå.
Trots allt.
En vän kan bli rädd. Dra sig undan. Fundera ett tag.
Men en vän kommer alltid tillbaka.
Så därför har jag bestämt mig för att våga.
Våga vara ärlig och berätta om mig själv. Som den jag är.
Kanske har jag inte lika många vänner kvar efteråt.
Men då hade jag dom nog aldrig från början...
Ni är många som har undrat.
Som har frågat vad som händer? Hur jag mår?
Och jag har lovat att berätta. Snart, har jag sagt...
Nu har jag samlat kraften för att berätta.
Och jag hoppas, tror och vill, att ni kommenterar allt jag skriver.
Att ni tycker, tänker och framför allt frågar. Om vad helst ni undrar över!
HEJ JEN =)
Du e en sann poet =) o skicklig journalist ,pch också absolut den BÄSTA vän i välden man kan ha!!! Finns inget i välden som skulle få mig att vända ryggen åt dig, du betyder så mkt för mig (och många andra) Den är värdefull och unik,på alla sätt =)
Det framgår inte vad jag förstår i bloggen om vad somhänt eller vilken diagnos du fått (lite förrvirrad) vill gärna veta lite för nyfikenhets skull , men framför allt för att försöka att hjälpa dig att bära din börda, tillsammans blir vi så starka =)
DU E BÄST JENNY men det hoppas jag du redan vet!
KRAM
Malin
Jenny
Du vet hur våran relation är att vi hörs med ibland längre mellanrum. Tiden går och ändå när vi ses är de som om endast några flyktiga minuter gått och vi minns allt igen. Du är en av mina närmaste vänner och ja hur länge har vi kännt varandra egentligen vågar nästan inte tänka på de... att minnas alla roliga åren och sen inse att så lång tid förslutit. Och så mycket som har hänt. Tänk ingen av oss kunde ens tänkt ut detta när vi var små och virriga. Ibland funderar jag på alla dumheter vi har hittat på och att vi har haft en sådan tur att det alltid slutat så bra som de har gjort. Jag kan minnas saker vi gjort när ja går på gatan och på jobbet och börjar skratta och struntar i om andra upplever mig som knepig. Vi har alla våra små skavanker på olika sätt och vi lär oss leva med dessa. Att blotta sig för andra är ngt av det svåraste som man kan göra. Tro mig jag har själv stora probl med detta vilket i sin tur har lett till andra probl haha men de får vi ta ngn annan gång. Men du ska veta att en sann vän accepterar en som man är med alla sina fel och brister. Oc,h men jag vet att du redan vet detta, att jag alltid kommer att finnas här för dig. Även om vi inte ses varje dag så finns du alltid i mina tankar. och bara ett samtal bort.
Du har alltid mig, systeryster.
Vad många vi är! Jag hittar fler och fler som bloggar om bipolär II. Tyvärr har jag inte tagit för vana att spara länkarna till alla dessa bloggar. Jag vet ju att jag är allt för dålig på att läsa... Men så när jag väl vill - ja, då saknar jag ju sidorna!
Så nu ska jag lägga dig som favorit.
Som du förstår har jag också diagnos bipolär II. Den fick jag... få se... i mars... 2007 bör det väl ha varit? Tror jag. Hur som helst så bloggar jag om det hela.
Lyckligtvis har jag inte skrivit så mycket sista året. Eller åtminstone med väldigt ryckiga intervaller. "Lyckligtvis" säger jag, för för mig är det så att jag skriver som mest när jag mår dåligt. En dåligt uppdaterad blogg betyder därför att jag mår rätt så bra! =)
