DIAGNOSEN - Bipolär sjukdom typ II (2)
Jag behövde "läsa på" lite efter att ha fått diagnosen.
Kanske fler än jag som undrar...skriver iaf lite om vad jag hittade här nedan.
Främst det som stämmer in på mig, eftersom symptomen varierar från person
till person - precis som med de flesta sjukdomar alltså ;-)
Manodepressiv = Man växlar mellan olika lägen. I perioder är man väldigt deprimerad.
Andra perioder är man manisk, tror att man kan klara allt och gör "galna" saker.
Man behöver inte äta eller sova utan är en supermänniska som klarar och kan allt!
Jag är inte manodepressiv. Jag är aldrig manisk.
Jag tror varken att jag kan flyga eller ta över världen.
Men jag har fått diagnosen bipolär sjukdom typ II.
Jag växlar mellan att vara deprimerad och hypoman.
Hypomani = är ett "lättare" tillstånd i jämförelse med riktig mani.
Många upplever att de får mycket gjort under dessa perioder.
Att kreativiteten och produktiviteten ökar.
Nackdelen med detta tillstånd är att personen kan bränna ut sig och man tar
på sig mer än man kan slutföra och man inte tänker sig för riktigt.
Jag har alltid trott att jag varit deprimerad i perioder.
Det är det jag har sökt hjälp för...
Inte förrän nu i januari när jag inte längre kunde sova, så
tog jag upp problemen "åt andra hållet" med min läkare.
En del ifrågasätter att man försöker medicinera bort de
hypomaniska perioderna. Man skadar ju ingen utan är bara extra
pigg och glad...
Men anledningen till att man ändå vill få bort dessa perioder är att kroppen
tar skada av att vara vaken och aktiv konstant - även om man inte känner det just då.
En annan anledning är att många som får hypomana episoder tillslut
blir maniska på riktigt.
Depression:
Lite deppiga och nedstämda blir nog de flesta någon gång ibland.
För mig brukar en depressiv period komma precis efter en hypoman.
Då blir jag trött. Så trött att jag kan sova dygnet runt.
Allting känns jobbigt och svårt.
Jag är övertygad om hur mycket bättre världen skulle vara utan mig.
Men Lova då, undrar säkert någon?
Jag är övertygad om att även hon skulle ha det bättre utan mig.
Utan en mamma som är så opålitlig som jag är. Så instabil.
David skulle fixa det. Han är en så bra pappa.
Och tids nog skulle Lova få en ny "mamma".
Tidigare skar jag mig i handlederna. Det var länge sen. Även om jag kan längta efter det.
Numera tar jag mediciner istället.
Söver mig, så att jag vaknar först när jag mår bättre och inte längre längtar efter döden.
Sen när jag mår bra, när jag är hypoman eller "normal".
Då kan jag inte förstå hur jag ens tänkte tanken på att skada mig själv.
Att lämna Lova.
Det är därför jag har bestämt mig nu.
För att ta emot den hjälp som erbjuds.
För att bli så frisk och stabil som möjligt.
Innan jag gör något dumt när jag mår dåligt.Fakta från:
http://www.sjukvardsradgivningen.se/ samt http://bipolar.forum24.se/
Läste lite ur din blogg. Hoppas att allt löser sig för dig och din lilla dotter och alla inblandade runt omkring. Ha en bra dag!!
Vad bra att du känner dig motiverad och vill ta emot hjälp. Du är jätteduktig som kämpar så.
Kramar!
Jag har läst lite om det men visste inte att det skulle drabba någon som står mig nära och jag visste absolut inte att du tidigare haft problem. Har alltid vetat att du skiftat ganska mycket mellan olika humörstillstånd och att du haft dina dåliga dagar och jag är glad att du äntligen sökt den hjälp som hjälper dig stå emot och övervinna. Jag vet att man vissa dagar inte vill prata om det eller ens vill veta av det själv, man befinner sig i förnekelsestadiet men om det är någon hjälp alls så finns jag alltid att prata med, oavsett när. Vill att vi ska bygga upp vår relation så att dne blir starkare ön förr och det är inte något jag bara säger utan verkligen menar, vad är familj annars till för ;)
Kommer hem på torsdag och då hoppas jag verkligen att vi kan ses. Ska bli skönt att komma hem till familjen igen. Saknar er alla.
Ta hand om dig nu stora syster så ses vi förhoppningsvis snart.
Massa kärlek till dig, Lova och David (K)(L)
Hej Jenny!
Såg dig på Inferno (har skrivit ett inlägg på tråden på URs hemsidag också), TACK för att du ställde upp! Jag är 29 år som du, har tre små söner och en rad diagnoser. Har precis som du väntat länge med att söka hjälp i tron att "det är ju jag som är dum i huvudet, det går väl inte att göra något åt"? Själv sökte jag hjälp när ångesten började gå överstyr och har därefter medicinerat mot symtomen. Efter drygt två år inom psykiatrin har jag fått klart för mig att mitt lidande är traumarelaterat, gammal skit som i förlängningen lett till både depressioner, massor av ångest och personlighetsförändringar (typ IPS) Hör av dig om du har tid, skulle jättegärna diskutera mer om livet med dig! Kram Tessie
Hej Tessie!
Tack för din kommentar - både här och på Infernos blogg! Det var ett ganska lätt val att ställa upp i programmet, men samtidigt svårt. Tänkte mycket på vilken nytta det skulle göra för andra, respektive vilken skada det skulle kunna göra för mig själv. Så varje kommentar från någon som uppskattade programmet och tycker att det hjälpt dom på något sätt betyder jättemycket! Då vet jag att jag gjort rätt :-)
Skickar ett mail till dig inom kort!
Kram Jenny
