remiss.blogg.se

Jag vet inte om jag vaknar på morgonen måndagen den 9 mars.

Jag kommer inte ihåg.

Det går tre hela veckor, dom bara försvinner. Jag vet ingenting.

Förstår ingenting. Märker ingenting. 

Jag antar att David måste ha varit hemma från jobbet.

Någon måste ju ha tagit hand om Lova... Men jag minns inte.

Det skrämmer mig. Det är obehagligt och det gör mig rädd.

I tre hela veckor har jag varit så frånvarande att jag inte ens

kan komma ihåg att David har varit hemma.

Jag kommer ihåg tre saker från de här veckorna.

1. Lova gråter. Jag tror hon grät ofta.

    Stod utanför sovrumsdörren och ville vara med mamma.

    Ibland stod hon vid sängen. Klappade på mig.

    Försökte stoppa in godis i min mun. Jag längtade efter henne.
    Att få krama henne. Men jag orkade inte.

2. Jag ska säga mitt namn någonstans i något sammanhang.

    Antagligen på sjukhuset.

   Så många andra ställen var jag inte på under dessa veckor.

   Och jag kommer inte ihåg det. Jag har glömt vad jag heter...

3. Mamma hälsar på och vi ska åka och handla.

   Jag köper kattmat till Ester och nya skor till Lova.

Dessa minnen är allt jag har.

Det är allt jag minns av dessa tre veckor i mars.

När David nämnde att han var hemma från jobbet i tre veckor

trodde jag att han skämtade med mig.

Jag hade ingen aning om det...

Jag kan fortfarande inte förstå hur tre veckor av mitt liv obemärkt bara försvunnit.

Det var under dessa veckor jag inte svarade i telefon, på mail eller sms.

Och det var när jag insåg att jag varit totalt otillgänglig och att många blivit oroliga
som jag bestämde mig för att det var dags att berätta.

- Dags att börja skriva den här bloggen.