remiss.blogg.se

Vet inte om du någonsin läser här.
Men om du gör det så är det här inlägget till dig.  

Jag hade såklart kunnat skicka ett sms istället, ett mail eller ringt. 
Men jag vill inte tränga mig på. Inte störa eller röra till någonting.  

Så jag tänkte att om jag skriver i mitt eget forum, på min egen blogg,
där det står dig fritt att läsa om du vill... 
Då har du på eget initiativ valt att gå in där och ta del av det jag skriver. 
(Och jag har inte tvingat på dig någonting eller påmint dig om min existens).

Jag har funderat en del, i stunder när jag haft ro att göra det.
Försökt att vara ärlig mot mig själv.
Och jag skriver nog det här lika mycket till mig själv som till dig.  

Det är svårt att medge...för jag känner att det som blev
- det borde ha gått att göra på ett så mycket bättre sätt.
( Av oss båda bör tilläggas).
Men jag tror ändå du gjorde rätt.

Jag tror att du agerade utifrån det du kände att du faktiskt kunde göra.
Med det du hade till ditt förfogande. Och jag är på något sätt ändå tacksam för det.
Precis som jag är tacksam mot mig själv för att jag (om än på ett mindre bra sätt), 
vågade säga nej till en särborelation och var tydlig med att jag behövde få vara själv så snart som möjligt för att kunna hantera allt. 

Saker och ting ter sig ofta tydligare när man får lite distans. 

Jag tror att vi någonstans delar samma rädsla. Att inte räcka till.
Inte vara bra nog för andra och att konstant behöva bevisa rätten att existera. 
I grund och botten är det nog en rädsla att bli övergiven... En djupt rotad sådan.
En överlevnadsstrategi på ett bakvänt sätt kanske man kan säga.
Det äter upp väldigt mycket energi. (I alla fall för mig). Och det skapar ett sätt att vara
och ett sätt att tolka andra - som kanske inte alla gånger är varken rättvist eller rimligt.  

För mig blir det ofta en aha-upplevelse när jag stannar upp, tittar bakåt och kan se ett mönster.
Möta samma känsla, fast från förr och förstå var den egentligen hör hemma.
Men allt för sällan har jag (tar jag mig) den tiden att reflektera.

Det är skönt att komma till insikten att jag trivs i mitt eget sällskap.
Dit kommer jag alltid (har alltid gjort hittills i alla fall) bara lugnet runt om får infinna sig.
När bruset runt omkring tystnar så jag hör mig själv och vad jag tänker och tycker igen.
Jag är tacksam för att du gav mig den möjligheten.
Jag vet att du aldrig menade att "kväva" mig eller ville förändra mig på något sätt. 
Det var aldrig min avsikt att göra det mot dig heller. 
Tror inte ens vi gjorde det egentligen. Inte mot varann. Bara mot oss själva. 

Har tänkt senaste veckan att jag ska höra av mig, men inte riktigt vågat eller varit redo.
Känt att tiden för mig själv har varit så viktig att få. Och tänkt att du antagligen känt likadant. 

Att det var annorlunda med mig/med oss än andra, tidigare relationer.
Jag kunde aldrig se det så, men kanske hade du rätt.
För vi var ju vänner (vid sidan av allt annat) och pratade om allt och ingenting i timmar. 

Jag vet hur mycket du saknade dina katter, även om de har det bra idag.
Och det går såklart inte att jämföra så många år med den korta tid du bodde här. 
Men jag vill oavsett inte ta ifrån dig någonting. (Så hade du velat ta hand om lillprinsen ibland när vi åker bort så får du gärna det. Det hade dessutom betytt mycket för mig som sluppit det dåliga samvetet över att lämna honom på ett pensionat och han hade sluppit den stressen).

Du blev och var en självklar del av vår familj, med olika, separata relationer till var och en. 
Vårat förhållande var bara en av dessa delar.
Jag har full respekt för att du kanske känner annorlunda numera och inte vill träffa mig alls. 
Och jag är beredd att hitta lösningar för att du ändå ska kunna vara en del av de andras liv på ett bra sätt utan min inblandning.