Kärlek, barn eller både och?
Det tycks inte helt ovanligt att välja att bilda familj med någon man "trivs hyfsat med", framför att stanna med en partner man verkligen älskar.
Jag vet inte hur jag hade resonerat om längtan efter barn varit stor och min partner bestämt sagt nej...
Har som tur är aldrig behövt ta ställning till det. Vill tro att jag hade valt min partner, om han verkligen kändes som den jag var ämnad att leva med framför barn som jag ännu inte hade.
Hade jag inte annars valt barn, en familj, en önskan om ett visst liv framför en person?
Det är nog en ganska provocerande tanke.
Men jag funderar kring det. Var går gränsen för vad som är rimligt att välja bort?
Ett liv utan barn kan bli en livslång sorg.
Och hur vet man att kärleken varar för evigt?
Men om man funnit sin person i livet, är det värt att ta risken att förlora den lyckan och nöja sig med mindre av en ny partner? Även om man får ett högt önskat barn istället.
Eller ska man våga tro att det går att ha sån tur att man finner sitt livs kärlek en andra gång? Och kan få allt?
Kommentarer
Trackback
