remiss.blogg.se

Varför måste man förklara och motivera ett "nej", men inte ett "ja"? 
Det måste man kanske inte egentligen, men ofta känns det ändå så. 

Fick ett erbjudande om en extra uppgift på jobbet.
Extra lön också eftersom det låg utanför mitt ordinarie uppdrag.
Jag funderade. Sedan tackade jag...nej. 
Tror aldrig jag gjort något liknande innan.
Min chef bad mig om något. Mot ersättning. Och jag sa nej.
För att jag inte orkar ta på mig mer just nu. För att jag kände så starkt att jag vill
räcka till för människorna runt mig istället för att prestera och vara duktig.
(Nu förklarar jag mig igen... Förklarar mitt nej. Men trots att en känsla inom mig
gnager och säger att jag borde ha klarat av både och, så är jag nöjd med mitt beslut.

Försöker få ihop allt i livet och hitta tillbaka till mig själv.
Det tar också tid och energi. 
Ibland känns energin gränslös. Framtiden lovar lycka och det är lätt att andas.
Sedan sköljer en massa minnen över mig. Minnen av fina, varma stunder.
Minnen av svindlande lycka. Av att känna livet i varje liten del av kroppen.
Minnen av att vara odödlig, av styrka och av att vara precis där jag vill vara. 

Det sprids fortfarande en värme inom mig när jag ser tillbaka på det fina som varit.
Ett leende genom de många tårarna.
Tårar för att jag slarvat bort så mycket i mitt liv som jag borde ha varit rädd om.
Stunder och människor som inte går att få tillbaka. Livet är så skört. Tiden så flyktig.
Kanske är det en del i det vackra och bitterljuva.

Nu är nu. Det som har varit går inte att radera, göra om, göra annorlunda.
Kanske kan det istället få vara en påminnelse om att ta hand om det som är.
Vårda det ömt med vetskapen om att inget varar för evigt.