remiss.blogg.se

Jag kommer aldrig förstå mig på människors behov av att vara elaka. 
Det där hatet och önskan att skada och göra någon riktigt illa. 
(Och då menar jag såklart undantaget våldtäktsmän och liknande som inte går annat än att känna hat och förakt inför). 

Såklart kan även jag bli arg. På saker som sägs (eller inte gör det), på beteenden, 
oförståelse och extra mycket om jag redan är stressad, trött, ledsen eller orolig. 
Men jag kan också be om ursäkt. Och ta emot en. 

Lika svårt har jag för andra människors lättvindighet. 
Det går så snabbt och lätt att bedyra sin eviga kärlek, sin närhet och sitt stöd. 
Och lika snabbt att ta tillbaka det. Ångra sig. 
Jag förstår det verkligen inte! 

Det är nog min största utmaning i livet. 
Att jag inte förstår. 
Fått höra så många gånger att jag är naiv. 
Och det är jag antagligen.
Förstår sällan varken vad jag gjort rätt eller vad jag gjort fel. 
Trots att jag verkligen försöker anpassa mig till hur man ska vara.

Jag försöker vara snäll. För jag vill aldrig göra någon ledsen. 
Vill acceptera hur olika folk faktiskt är och skippa det lättkränkta. 
Bemöta utifrån vem personen är och  hur denne fungerar. 
Tycker att jag är ganska bra på det... Lite som en kameleont i olika sammanhang.

När det gäller de jag verkligen bryr mig så försöker jag att inte anpassa mig för mycket utan även ge av den jag verkligen är, under ytan. Ofta känns det trots det som att jag ofta vänder ut-och-in på mig själv för att bevisa min omsorg. Ändå når jag inte fram. Kanske är det för att jag är för kantig. Kanske är det för att jag inte är behövd eller önskad. Jag vet inte det heller. 

Jag vet bara att jag inte förstår. 
Och att min smärta bor i det.