remiss.blogg.se

Det är mörkt på botten och känslan av att befinna sig där i hopplösheten är vidrig. 
Jag trodde nog där och då att det var det värsta man kunde känna. 
Det totala mörkret, ångesten, önskan att försvinna. 
Sedan visade livet mig att det alltid kan bli så mycket värre...

För att höja insatsen lite slänger vi in någon som står dig riktigt nära istället för dig själv. 
En partner, ett syskon, en bästa vän. Hur känns det? 
Ännu jävligare, eller hur? Och man hade så gärna bytt plats om det bara gått.
Sedan tar vi i ordentligt. Ditt barn. Som du burit, fött och gett all din omsorg. 
NU kan man säga att det känns.
Det känns så mycket att det inte ens borde vara möjligt. 

De senaste dygnen har förmodligen varit de värsta i mitt liv. 
Alla mediciner hemma är nu inlåsta på order av läkare. 
Hon sover, Hon andas. 
Ändå var jag livrädd när jag gick hemifrån i morse. Lämna henne. 
I bilen kommer alla tusen tårarna av förtvivlan.

När jag parkerat torkar jag av kinderna och tar ett djupt andetag. 
Sedan går jag in och levererar det jag förväntas på mötet.  
Ett helt liv av träning har gett resultat. 
Vad som rör sig under ytan är det ingen som ens kan ana.

***

Är ni oroliga för er dotter, frågade psykologen vi träffade.
Har ni tänkt att detta skulle kunna hända?
Nej...inte direkt, säger hennes pappa. 
Hela jävla tiden, svarar jag med eftertryck. 

Och det är sant.
Inte en dag har passerat sedan hon föddes utan oro. 
För jag ser mig själv i henne. I sårbarheten.
I skörheten som finns där innanför ytan av kontroll och hårdhet. 

Jag önskar hon slapp känna så mycket. Tänka så mycket. 
Kritisera sig själv och vända och vrida på varje ord till sin nackdel. 
Men det är hennes personlighet. Hennes verklighet och sätt.
Trots att hon är så fantastisk och unik. 
Hon är bättre än de flesta, men förstår det inte själv. 

Snällare, mjukare och ömtåligare.
Har alltid varit. 
Perfektion. 
Ändå eller kanske just därför stöter världen bort henne. 
Trots att det behövs fler och inte färre av hennes sort. 


*** 

 
 År 2013 

Dottern har fått plats på ridskola!

Som hon har väntat och längtat efter denna dag!
Jag ser inte fullt lika mycket fram emot det.

En förälder måste nämligen vara med...
Kan inte påstå att jag är jätteintresserad. 
Och dessutom är jag allergisk mot hästar. Och hö. 

Men vad gör man inte för sitt barn? 
Vad gör man inte för det barn som är ens konstant dåliga samvete?

Jag gör allt för henne. 
Jag anstränger mig mer än vad någon skulle kunna begära för hennes skull. 
Jag försöker vara en bra mamma. En som pysslar, bakar, sätter mig in i sånt 
som "Barbie", "Monster High", bjuder hem kompisar och gör hjärtan av sylten 
på gröten. 

Men det räcker inte. 
Oavsett vad någon säger så räcker det inte. 

För jag kan aldrig, aldrig ge den lilla 1-åringen sin mamma tillbaka. 
Jag kan aldrig ändra det som har varit. 
Jag minns få saker från den tiden.
Men jag minns hennes gråt utanför sovrumsdörren. Jag minns det lilla 
barnet som står utanför och vill till sin mamma. 
Ibland fick hon komma in. Hon stod bredvid sängen och tittade på mig. 
Sträckte sina små armar mot mig. 

Och jag ville så gärna krama henne. Lyfta upp henne till mig. Tala om hur 
mycket jag älskade henne och att allt skulle bli bra igen. 
Men jag kunde inte. Jag kunde inte prata, kunde inte formulera den enklaste 
mening av mina tankar. Ännu mindre röra mig. Trots att jag kämpade så mycket 
jag bara förmådde för att sträcka ut en hand mot henne.

 

Hennes lillasyster får allt det hon aldrig fick. En närvarande mamma. 
En mamma som leker, kramas, pussar och älskar inte bara i det tysta. 
Jag är så lycklig som får ge allt det där nu. 
Och jag sörjer så otroligt att jag inte fick uppleva det även förra gången.
Att hon inte fick uppleva det med mig. 

Det var inte mitt fel. Det var inte mitt val. Jag vet det.
Men det var så det blev. Och det kommer alltid göra ont.

Och jag kommer alltid göra allt och lite till för att mota bort det dåliga
samvetet som säger att jag inte är värd henne.