remiss.blogg.se

Ibland, ganska så ofta faktiskt, så känns allt så ovisst. 
Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, lugn och stabilitet. 
Allt det där som jag nog borde ha inom mig. 
Men som inte alls är jag - jag kan nog mer kan liknas vid ett stormigt hav. 

Det gör det extra viktigt för mig att ha någon att hålla i handen. 
Som inte släpper och låter mig drunkna. 
Han behöver inte vara varken trygg, förutsägbar, lugn eller stabil i sig. 
Bara han är det för mig.
Bara jag vet att han håller så hårt att jag aldrig är ensam. 
Det är vad jag behöver för att känna lugn, kunna andas, våga leva och se en framtid. 
Det är läskigt att möta allt själv. Att gå själv. Att famla sig fram i livet utan någon vid sin sida.

Tillåt dig lita på andra, säger omgivningen.
Jag vet att jag både kan och har gjort det förr. 
Men när de sedan släpper taget om mig, faller jag så djupt att jag undrar om det är värt det. Nu måste jag först och främst bara våga sluta hoppas.  Inse att det är dags att ge upp.

Men jag vill ju inte komma över honom.

Lägger mig i sängen och kryper ihop till en boll. Gråter en stund i en mjuk kattpäls. 

Det är skrämmande och hjärtat vill faktiskt inte. För det vet att när jag väl tar det steget, när jag öppnar upp för att känna för någon annan, när dörren inte längre står ens lite på glänt - då finns det inte någon återvändo. 

Det är en del av vem och hur jag är. 
När jag älskar någon så gör jag det med både hjärta, kropp och själ. 
Som en helhet, av hela mig, omöjlig att splittra och ge bara lite grann av. 

Om man ska få mig fysiskt, måste man först ha mig mentalt. Det är nog lätt att tro, att man vunnit mitt gillande. Jag är bra på att vara vänlig. Vänskaplig. Varm och lättsam. (Och van vid att det misstolkas). Men beröring? Nej! En vänskaplig kram har jag lärt mig hantera. Nästan, men bara nästan uppskatta ibland. Mer innebörden än beröringen. 

Det är ovanligt att fungera så, jag har förstått det. Många verkar till och med tro att det inte är på riktigt. Men för mig är det så. Ibland skäms jag över det. För man förväntas gilla viss närhet med sina barn, vänner och andra som står en nära. Jag gör sällan det. Eller i väldigt liten skala i alla fall. Den enda jag vill ha fysisk närhet med är min partner. Förutsatt att han har mitt hjärta. Annars är motviljan lika stor där med. Det gör livet både lättare och svårare. Mest svårare tror jag. För jag kan inte låtsas känna.

Nu står jag på en smal kant. Väger. 

Fram och tillbaka. Kliver jag bara ut nu så är det gjort sedan. Det är mitt val. Bara mitt. Och jag samlar mod. Mod att våga släppa taget om den som betyder mest. Den enda jag vill ha nära.

Stärkande ord gör det lite lättare. Påminnelser som "Du vill väl ändå inte vara med någon som inte älskar dig tillbaka"? "Du vill väl ha någon vid din sida som vill vara där med dig"? 

De har rätt. Det är klart jag vill vara med någon som älskar mig och som vill vara med mig. 

Men jag önskar ju att det var han.

Han. Nu. 

Inte någon annan, i framtiden. 

Sen, ja redan nu, är framtiden nuet. 

Och jag står ändå kvar. 

Idag, i morgon. Kanske dagen efter det med. 

Vem vet? 

Plötsligt kanske jag missbedömer vinden och steget ut blir inte längre ett val. 

Kanske redan idag, i morgon. Eller dagen efter det.