remiss.blogg.se

Har faktiskt börjat skriva lite smått igen. (Utöver bloggen då ska klart).
Någon slags hyllning till min mamma tror jag det är... En ärlig sådan. Fast med kärlek. 
För det är vad hon är min mamma. 

Kärlek.

När jag var med dottern på återbesök på BUP fick jag åter räkna upp hennes fina egenskaper enligt mitt tycke. Sedan fick hon frågan, tror du på det din mamma säger? 
Hon var tvekande, men också lite retfull. Tittade på mig innan hon svarade;
"Du är min mamma, du måste säga sånt"
- Nä, det måste jag inte, svarade jag. Det är din mormor som har uppfostrat mig. Och hon sa alltid att har man inget snällt att säga om en person så är det bättre att vara tyst eller vifta bort frågan. 

Vi möttes i saknaden för en sekund och dottern konstaterade att hon önskar att fler var som hennes mormor. 
Varför, undrade psykologen. 
"För att hon var smart. Och snäll". 

Det är vanligt att föräldrar får en egen diagnos först efter att deras barn fått en.
När man känner igen sig i det som psykiatrin menar är tecken på ett annorlunda funktionssätt hos barnet. 
Undrar om det också är vanligt att man ser de dragen hos sina egna föräldrar, alltså hos mor- eller farföräldrar? 

Jag har väldigt bra läkare runt mig och eftersom de flesta följt mig i många år så vågar de vara lite tuffare mot mig. (Tror det beror på det i alla fall). 

Minns fortfarande utskällningen jag fick av min diabetesläkare på barnsjukhuset i Göteborg. Kom in akut med en dubbelsidig lugninflammation. Han fick höra att jag var inne och kom ner till barnakuten. Tror jag var 13 eller kanske 14 år. 

"När man inte kan andas så är det inte läge att leka superhjälte" var hans första ord. "Nästa gång så söker du hjälp tidigare". 

Jag lärde mig uppenbarligen ingenting av det.

Det där blev lite av ett sidospår...
Vad jag skulle komma till var att nuvarande läkare ganska strängt ifrågasatte hur jag kunde "se symtom och få min partner att göra en utredning", men inte agera för egen del. 
Vad svarar man på det? 
Jag vet ju att jag fungerar annorlunda på många sätt, men är liksom lite av varje - så mycket att det aldrig blir någon helhet av det.

Har ju försökt... 

Gick i alla fall med på att träffa ännu en ny psykolog och fylla i en massa skattningsskalor. 
Varken hon eller jag blev nog klokare till en början. Hon konstaterade att jag uppvisade tecken på just "lite av varje". Ska man skratta eller gråta? 

Men sen började det bli intressant. När vi pratade om min mamma och hennes sätt att vara. Och om mina döttrar. 

Det låter nästan som en idiotförklaring att säga att någon är som ett barn i vissa avseenden. Men det är ändå en väldigt beskrivande förklaring. Innebörden behöver ju inte alls vara ett lågt IQ eller en oförmåga att ta hand om varken sig själv eller andra, sköta ett arbete, ett hem etc. 

I mitt fall rör det sig snarare om den där naiva, impulsiviteten som finns hos barn. Som att blir exalterad av att se gäng kor i en hage längst vägen. Varje gång. Eller ställa frågor om "varför" något är som det är/någon gör som den gör i tid och otid. 

Det sistnämnda tas inte sällan som ett ifrågasättade eller kritik när det kommer från en vuxen person. Och det kan ställa till det. Tror att när jag var yngre doldes det av att jag aldrig vågade prata med annat än de närmsta. (Främst berodde det på att jag var annorlunda och sällan fick vara med/hade någon att prata med pga saker som felaktiga kläder eller intressen). Dessutom hade jag lätt att lära, så klarade mig bra och kom undan i skolan på det sättet. 

Tror faktiskt att min mamma haft det precis likadant. Till oss barn sa hon ibland saker på ett sätt som blev väldigt "rakt på". Och mer än en gång har till och med jag reagerar med ett "Men mamma, så kan du ju inte fråga/säga"!!

Nu när jag vågar ta plats i olika sammanhang så blir det tydligare att samspelet med andra blir krångligt, fast först efter ett tag. När tryggheten med en person kommer in, så ställer jag de "dumma" frågorna och uppfattas som att jag inte gillar personen i fråga. Första gången jag minns att det hände var på gymnasiet. Som tur var vågade hon fråga en gemensam vän om jag ogillade henne - och jag kunde förklara. Hon var under många år sedan en av mina bästa vänner. 

Många gånger har jag också fått höra att jag är "gränslös" och anstränger mig för mycket i min vilja att göra andra glada. Och jag förstår hur de som sagt det menar. Det gör jag. Men vet däremot inte hur jag ska kunna vara annorlunda. Det är så mycket oskrivna regler att förhålla sig till att jag blir helt matt!