Tom på ord
Den senaste veckan har det varit…mycket. Mycket på alla möjliga sätt. Får dela upp det i flera inlägg, för orkar inte skriva om allt på en och samma gång. (Och tror inte ni orkar läsa)
Veckan har innehållit känslor av alla slag. Jag har varit ledsen, orolig, uppgiven, rädd och känt mig lite dum. (Men också varit hoppfull, glad, tacksam och fått uppskattning. Allt har mao inte varit dåligt)!
Jag har dessutom haft djävulskt ont efter en biopsi i måndags. Jag grät på vägen hem från sjukhuset. Av smärtan. På allvar. Så illa var det. (Fysisk smärta kan vara riktigt hemskt, men det får mig sällan att gråta).
Och det i sig väckte känslor av skam i mig. För att jag tillät mig reagera på smärtan. Det låter kanske konstigt. Men för er som inte varit med sedan start;
Jag slutade gråta som 7-åring. Det var helt enkelt inte en lösning på något att visa sig svag, tänkte jag då. Tvärtom. Jag behövde vara den som höll ihop utåt sett. Jag var äldst. Om jag inte var stark och visade att allt var okej. Vem skulle då göra det? Det var min uppgift att skydda mina syskon och det var min uppgift att avleda och lätta upp stämningen när det behövdes.
Jag börja tillåta mig att gråta igen när jag var runt 20. Men bara i min ensamhet. Det tog ytterligare några år innan jag vågade visa den sidan av mig själv för någon annan. Och det är ännu bara en handfull personer som fått se mig i det skicket. Personer jag stått nära och varit tillräckligt avslappnad med antar jag. Och när de väl redan sett den sidan av mig så har jag inte kunnat stänga av den igen 🫣
En av dessa personer tröttnade på att jag hade så nära till gråt i perioder och talade om för mig hur tröttsam min självömkan var och att jag själv försatt mig i de situationer som fick mig att gråta. De orden var så hårda, kalla och dröp av förakt. Det var ord av det slag som man krymper av. Som får en att vilja försvinna från jordens yta. Som jag aldrig velat berätta för någon annan om. För att jag skämts. Tänkt att det kanske stämde.
Ändå har de orden satt sig hårt och djupt i mig. Så trots att jag visste att tårarna denna gång berodde på att det gjorde så vansinnigt ont, så skämdes jag över att gråta. Kände inte riktigt att jag hade rätt till det.
Ord kan verkligen ställa till det och orsaka skada. Vet att jag också bidragit till det genom saker jag sagt till andra. Av obetänksamhet eller i stunder av ilska. Minnen av sådant kan plåga mig. För även om jag sagt förlåt, så går det aldrig att radera eller ta tillbaka. Lika lite som de ord som gjort mig illa kan glömmas. Minnena kan blekna, men ärren finns kvar. De kan både skrava och i värsta fall spricka upp till blödande sår på nytt.
Jag börjar blir bra på att identifiera vad som triggar och varför. Men har ingen bra lösning på hur jag ska skydda mig mot det. (Någon sådan kanske inte ens finns utöver att låta det ta sin tid).
Ska skriva mer om denna veckas utmaningar längre fram. Vet att det är inlägg som detta som uppskattas mest. Inte för att jag tror att någon önskar mig illa, men för att det ofta är de svåra ämnena det känns skönt att inte vara ensam om. Och där man har ett driv att få utvecklas och förstå.
Jag fungerar likadant. Älskar när jag hittar texter som är plågsamma påminnelser om allt jag känner, klädda i ord av någon annan. Beskrivningar av hur de hanterar det. Och det har ingenting att göra med att jag vill att författarna av dessa texter ska plågas.
Men först lite påsklov och allt det fina i att ha lediga dagar med älskade människor 🐣
