remiss.blogg.se

Som den här.

För det ligger mig så nära hjärtat.

Ett lite annat sätt att fungera, ta in och hantera livet.

Och det är helt okej. Vi är helt okej.

Jag som passar in överallt.

Jag som har så lätt för att prata, lätt att få nya vänner.

Som presterar, levererar och får livet att fungera.

Som balanserar arbete, jobb och relationer utan problem.

Träffar vänner, går ut, reser och upplever världen.

Så ser det nog ut i alla fall.

Men också jag som aldrig har känt att jag riktigt förstår.

Framför allt aldrig har känt att någon förstår mig.

Aldrig har upplevt att jag passar in eller är önskad.

Jag reagerar fel, olämpligt, upplevs svår och skrämmande.

Särskilt när jag är trött och inte orkar låtsas.

Jag har testat många diagnoser. Många mediciner.

Olika slags terapi. Men aldrig kommit framåt ändå.

Tills jag på riktigt vågade se mitt barns utmaningar.

Mötte mig själv i allt det svåra, som vuxen.

En utredning. Autism. Högfungerade autism.

Inget att bota. Inget att behandla. Inget stöd.

(Jag är ju vuxen och har fått livet att fungera tidigare).

Och det får jag. Det kan jag. Jag kan allt. Ibland.

Men det tömmer mig på energi att få ihop vardagen.

Önskar jag fick vara mer som andra emellanåt.

Min diagnos motiverade mitt barns utredning.

Samma resultat, men mer stöd och hjälp!

Önskar jag sett det för många år sedan.

(Men det tog i alla fall inte halva livet, som för mig själv).

Spontant ett "det visste jag ju redan", sedan en sorg.

Jag som arbetar med det här. Har gjort i många år.

Som inte ser autism som ett fel, inte som en sjukdom.

Utan som ett lite annorlunda sätt att fungera.

Ändå sköljde sorgen över mig som vågor i en storm.

För plötsligt såg jag mina utmaningar genom livet.

Hur även mitt barn skulle behöva möta dem.

Inte för att det är fel på oss.

Utan för att vi lever i en värld som har utformats fel.

Ett samhälle där ett slags sätt att fungera är norm.

Jag har ofta fått höra "du borde ha förstått". 
Men det gör jag inte. Jag förstår inte alltid det dolda. 
Det som jag förutsätts fånga upp. 
Och det gör mig så ledsen när jag försöker förklara hur det
kan bli för mig när jag inte riktigt förstår, men möts av misstro. 
Av förakt, hånfullhet och ses som någon som bara vill bråka. 

Vänner fungerar oftast bra. Vänner tar inte ansvar för varandras sätt.
Men i relationer har jag alltid undanhållts från andra, varit någon man skäms för. 
Och att inse det gör något med ens inre, det tär sönder mig att inte duga. 
Det är inte jag som borde känna skam över att inte få vara med. Men det gör jag. 
Och det är en av många saker jag aldrig vill att mitt barn ska behöva uppleva. 

Idag är det World Autism Awareness Day.

Idag och alla andra dagar vill jag verka för förändring.

Normalisera oss alla som individer med olika sätt och behov.

Det är okej att vara…sig själv!