Någon som är som…mig!
I förra veckan träffade jag en god vän härifrån bloggen över en fika. Han "hittade hit" för snart femton år sedan och blev kvar. Dessutom vågade han kontakta mig där i början, mina tragiska, deppiga inlägg till trots. Och det blev början på en väldigt unik vänskap.
Eftersom vi båda bor i Skåne så ses vi ibland över en kaffe. Uppdaterar varann om livet. Förundras över hur parallella våra livslinjer tycks vara och att vi inte bara fann varann där i mörkret en gång i tiden, utan också fortsatt följas åt. Vi resonerar, tycker och känner oerhört lika. Vilket medfört att jag känner mig både trygg och uppskattad i hans sällskap. Det är få som jag är riktigt bekväm med på det sättet.
För kanske två veckor sedan blev jag tillfrågad av en bekant från förr på P4 om att medverka i ett program om bipolär sjukdom. Hur det trots allt kan fungera att leva ett "normalt" liv. Jag fick tacka nej med motiveringen att den diagnosen aldrig borde ha satts på mig. (Men erbjöd mig att höra mig för och hitta någon annan som kunde, ville och passade in på dessa kriterier).
Och just det (bland annat) diskuterade vi över fikan. Vilka erbjuds egentligen att synas och höras i media? Vad är viktigast för de som själva mår dåligt och är mitt uppe i sitt dåligt mående - vill de höra någon som är återhämtad berätta om att de lever helt okej liv idag? Eller vill man kanske snarare höra om andra som liksom en själv kämpar, som man kan identifiera sig med? Vem är dessa inslag och program till för?
Han menade att min blogg en gång i tiden var en livlina just för att den inte fokuserade på att lyfta hur bra livet kan bli trots en diagnos. Utan tvärtom beskrev hur jävligt det kan vara. Hur svårt det är att befinna sig i den där svarta sörjan på botten. I ett självförakt som bara växer av varje ny dag med nya misslyckanden. Att fler känner så. Att någon förstår vilka monster man kämpar emot. Jag tror det ligger mycket i det. Precis som jag skrev om för några inlägg sedan. Det är skönt att läsa eller höra någon annan uttrycka precis det man själv känner. Och för en stund få känna sig lite mindre udda och ensam om sådant som är svårt.
