remiss.blogg.se

Inledde påsken med en kaffe i hamnen i Lomma i torsdags. Solen sken på oss där vi satt och det kändes som vår, trots att det var svinkallt. 

Sen körde jag hem till barnen, fixade hemlagad pizza och vi såg på film (Home). 

Långfredagen sov vi länge allihopa och spelade sedan sällskapsspel resten av dagen. Frågesport, charader, uno och memory. Och åt smågodis till sprickningsgräns 🙈

Sådana dagar, när vi inte har något inbokat, alla är på bra humör och utvilade så är jag bara så lycklig över att vi har varandra! 

Över att mitt liv har berikats med två barn som driver mig till vansinne emellanåt, men som är så underbara personer att kärleken till dom är överväldigande. De är så smarta, roliga, empatiska, kloka och modiga. Och jag är så stolt över hur de i en värld där alla strävar efter att passa in, ändå vågar säga ifrån, ta ställning och vara sig själva. Om än inte fullt ut, så vågar de i alla fall försöka. De ser och de påtalar när något inte känns bra.

Nu är jag såklart partisk. Det är mina barn. Men enligt mig så är de lite extra speciella. Lite som katter. Blir man utvald att få deras kärlek, tid och förtroende, då är man inte "vem som helst". (Försöker låtsas att de hade velat hänga med mig även om jag inte vore deras mamma…men tyvärr är jag inte säker på att jag hade kvalat in) 🙈

Idag är det påskafton och planen var ursprungligen att köra upp till familjen. Och där kom förra veckans andra lite tunga moment in, när min mamma lades in på sjukhus. Det rörde upp minnen och känslor av såväl oro, som sorg och maktlöshet. Jag blev påmind om hur vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Hur fruktansvärt ledsen jag var. Samtidigt som vardagen bara fortgick. Och på något sätt klarade jag av att både arbeta och ta hand om barnen.  

Nu berodde inläggningen på dåliga provsvar som behövde följas upp mer noga. Men av alla tester tagna hittills så verkar allt bra. Fler tester är att vänta efter helgen och de har kvar henne för observation ändå. Men efter att hon ringde upp mig redan första dagen och beklagade sig över hur tråkigt hon hade det, så släppte trycket över bröstet. Hon hanterar sin telefon, ber om saker att läsa och tycker det är långtråkigt att vara inlagd. Allt det normala i dessa delar är en sån glädje. För två år sedan fanns inte tid och rum. Ännu mindre att hantera en iPhone.