Vems ansvar?
I veckan kom en kollega till mig och frågade om vi kunde prata en stund. Det blev ett flera timmar långt samtal om arbetsmiljö, sociala aspekter av denna och en del annat.
"Jag vet att det är jag själv som tillåter mig tryckas ner", sa personen i fråga. Men där protesterade jag. Först instinktivt, men sedan också lite mer genomtänkt. Det är klart man behöver dra gränser, våga säga nej, stå upp för det man tror
på osv. För det kommer alltid finnas människor som lever på andras osäkerhet och väljer att trampa på de som inte är lika framåt. Men det finns också ett ansvar som medmänniska att bete sig på ett sätt som inte gör andra illa. Lite konsekvenstänk
och sunt förnuft är faktiskt fullt rimligt att begära av sin omgivning.
När det gäller ansvar väljer många att försvara sig med den uttjatade frasen "Jag kan bara ta ansvar för mig själv". En sanning med modifikation. För det betyder inte att man kan agera helt utifrån sin egen agenda utan att bry sig om att det får konsekvenser
för någon annan.
Det är stor skillnad på att ta ansvar för sitt eget handlande, tex genom att inte delta i skitsnacket bakom en kollegas rygg - eller att delta i det och sedan försvara det med att den personen får väl klara sig själv, det är "inte mitt ansvar". (Ännu
hellre säga ifrån och ta avstånd från den sortens beteende).
Ett extremt exempel som jag tror de flesta kan förstå. Men många situationer är mer av en gråzon. Och det skadar inte att ibland fråga sig själv om (och hur) ens agerande påverkar någon annan på ett negativt sätt. Tror och hoppas få egentligen vill
andra illa, men därmed blir det kanske också lättare att skaka av sig sin egen obetänksamhet. Medan den som drabbats av den går runt och känner sig förminskad, nedtryckt och inkompetent. Och den känslan får växa sig allt större
inombords.
Jag hoppas jag kunde ge kollegan lite nya perspektiv och ork att hantera situationen. Min roll och det förtroendet jag får i sådana här frågor är väldigt utvecklande för mig med. Ofta är man ju så himla bra på att ge andra vettiga råd och synpunkter på deras utmaningar. Men är dålig på att etablera samma tänk när det gäller en själv och det egna livet.
Även denna vecka har varit intensiv. Jag mår rent ut sagt vidrigt emellanåt. Men jag håller ihop. Härdar ut och gör allt som förväntas. Det är antagligen bara en slump, men just denna vecka så har flera av mina nära valt att prata med mig om sina utmaningar. Betydligt värre sådana än den ovan. Och det är ett område där jag inte säger nej. Jag lyssnar och tar mig den tid som krävs. Sen går jag hem och känner hur ångestklumpen i mage och bröst drar ihop sig som i kramp. Jag kan inte äta, inte sova, inte fokusera. Ibland får jag påminna mig om att bara fortsätta andas. Lite till, en minut, en timme, en dag. Någonstans måste det vända igen. Tänker att om jag kunde känna hat, så kanske det skulle vara lättare nu. Då hade jag kunnat kanalisera känslorna och rikta dem mot andra istället för att kvävas inombords. Men det går inte. Jag kan bli arg, tillfälligt. Men min ilska utmynnar alltid i sorg. Alltid bara Så. Jävla. Mycket. Sorg.
