remiss.blogg.se

Minns ju den utekvällen som om det vore några månader sedan som mest. (Konstigt iofs att jag alls minns den). 

I år blir det betydligt lugnare eftersom barnen är här. Dekorerat och klart är det iaf! 

Jamande, slagsmål, brottningsmatcher, att kuta genom hela lägenheten fram och tillbaka hela nätterna. 

Ändå är de välkomna att sitta med vid frukosten sen. Bara för att de är så orimligt söta. Och dom vet om att det är så det blir. Varje morgon. (Suck)

#Älskade

Ord som gick rakt in i hjärtat. 

Den där känslan av att kunna vila i någons blick, känna ett lugn, en kärlek och en trygghet som inte kan beskrivas på något bättre och tydligare sätt än att känna sig just hemma. 

Det är något väldigt speciellt, unikt och kanske just därför så svårt att finna.

Igår och idag har jag varit så himla trött, Hade nog kunnat sova dygnet runt! 

Saknar skrivandet, men finner aldrig ro till det längre. Och har inte tid känns det som. Livet bara fortgår i ett så högt tempo att jag inte hinner med. Idag införde jag och yngsta "trivsel-tisdag". Det innebär att vi varje tisdag när de är hos mig ska äta något extra gott till middag och spela spel eller se en film tillsammans. Ta oss den tiden att njuta lite mitt i veckan för att orka med resten av dagarna fram till helgen. 

Sen som alltid, precis inför får jag lite panik och vill inte längre. Men vissa saker, för vänner som är viktiga gör man bara. Och jag hade ångrat mig oerhört mycket om jag inte deltagit. 

(Trots att jag vet att jag var stressad när tåget dit var försenat och superkissnödig på bussen hem samt höll på att frysa ihjäl vid bussbytet, så minns jag bara glädjen). 

Superkul med nya bekantskaper, men lite utmanade att hinna träffa dom. Känner mig så taskig som säger nej. Men är för tillfället helt socialt utmattad. Trodde ju jag gjort mitt på det sociala planet genom medverkan på denna fest 😂🙈

Och nu är det vardag och massor med jobb inför nästa vecka. Ser fram emot att få åka runt och ta del av så mycket jag kan. Blir besök i Malmö, Trelleborg, Landskrona, Helsingborg, Svedala, Skurup och Sjöbo med mera. Trots allt lyckligt lottad som får arbeta med just det jag gör! 

Idag var det (tack och lov), bara en behandling, en kortare sådan. Återbesök om några månader för att se så det läkt ordentligt. 

Trött och lite huvudvärk, men glad att ha det gjort. Hoppas på en hyfsat smärtfri natt nu så att jag kan vara återställd och tillbaka på jobb redan i morgon! 

Trots deras förträfflighet så är känslan av att inte räcka till som förälder ständigt överhängande. Jag försöker vara bra nog i alla avseenden - såväl som förälder, som i livets alla andra roller. Men uppnår aldrig känslan av att jag duger, gör eller ger tillräckligt. 

Känns som en livslång kamp att försöka hitta sätt att förhålla mig till måsten, krav, behov (och då främst andras). 

Undrar så ofta när livet ska börja? 

Trots att jag vet att jag är mitt uppe i det och förväntas njuta av det…

Jag som nyss tog studenten…eller kanske inte nyss - men det känns inte som att det var 23 år sedan heller. 

Mycket jobb, mycket privat och mycket sjukhusbesök nu ett tag. Biopsier som ska tas och laserbehandling att genomgå. Inte särskilt bekymrad. Mer stressad över att jag inte har tid med sånt just nu. 

Och på det stora hela är livet ändå rätt bra. 

Barn, katter, vänner, kärlek, skratt, omsorg och hopp om morgondagen! 

Körde hem från Gbg via Ullared. Även syster, svåger och kusinerna var med. Men det var fler som ville shoppa i regnet…så det blev nog den kortaste vändan någonsin för oss i det varuhuset. 

Sen har jag hunnit träffa lite vänner, vi har varit på Solnäs gård, firat internationella kattdagen, bakat både kanelbullar och chokladkaka och idag blev det bowling och shuffleboard. 

Sommarlovet och semestern närmar sig sitt slut. Känns som det gått helt galet snabbt! 

Albin Lee Meldau. 

Liseberg med vänner från Skåne. 

Texternas svärta och smärta till trots är jag lycklig att vara hemma i Göteborg. 

Äntligen har även jag semester. Fast jobb kvar att göra ändå. Lite då och då tar jag mig an det. Men mest försöker jag ändå vara ledig och fokusera enbart på sånt som gör mig glad.

Som att se Spiderman på bio. Men det var över förväntan och nu ser vi allihopa fram mot trean nästa år! 

Får se vad vi ska hitta på härnäst. Barnen har en massa önskemål av varierande slag. Oavsett vad så är det skönt med lite ledig tid. (På måndag är det åter till jobb för mig och barnen ska tillbaka till sin pappa igen). 

Att jag har det så (bra) beror på att jag i perioder jobbar desto mer. Att det finns veckor där antalet timmar landar på allt mellan 60-80 per vecka. Just nu är det en sådan period. Lite speciellt när många andra har semester eller i alla fall jobbar i lite lugnare tempo. 

I morse startade jag datorn vid 07. Nu är klockan snart 19. Men jag är långt inifrån klar för dagen. Ögonen svider. Och jag känner den välbekanta värken i kroppen, främst i benen. Feber. Inte för att jag är sjuk. "Bara" utmattad. För lite sömn och för mycket stress under alltför många dagar har den effekten på mig. 

Men det är priset jag betalar för att ha det som jag har det resten av året. Och min bedömning är att det är värt det. 

Så snart jag stäng av datorn för kvällen ska jag planera kommande veckor ihop med barnen. De vill hitta på en massa kul saker och jag tänker att vi ska göra så mycket vi hinner (och har råd med) av det. 

Denna vecka ska jag ut själv både torsdag och fredag. Men till helgen hittar vi på något tillsammans tänker jag. Och såklart även i nästa vecka när även jag äntligen har SEMESTER! 

Ibland tänker jag tanken att barnen skulle hitta in här och råka läsa allt möjligt om mitt liv. Fast ganska snabbt så inser jag att jag har inga mörka hemligheter. Inte ens- eller kanske särskilt inte för dem. Vi pratar om det mesta. 

Dessutom tror jag inte de skulle hitta hit, om de inte letar målmedvetet. Mina läsare består av två kategorier – ni som hittar hit på sökord som ångest, bipolaritet och liknande mitt i natten. Och ni som följt mig sedan start. Som jag tänker att jag känner, fastän vi aldrig träffats i verkliga livet med undantag för någon enstaka person. 

Familj och vänner läste på min uppmaning när allt var…inte som värst, men på vägen ur det. Det är länge sedan nu. Och bloggen har fallit i glömska för dem. 

Vet inte varför jag kom att tänka på det som var just i kväll. Det finns ofta närvarande som en djupare mening i det jag gör, vem jag är och hur jag vill vara i relation till andra. Men jag tänker inte aktivt på det numera. Jag är inte rädd längre. Varken för mig själv eller för att falla tillbaka. Men jag kan känns skuld över vad jag utsatte min omgivning för. Den självcentrering som är en del av att vara riktigt djupt deprimerad tog mig många år att förstå att den ens existerade. För i min värld var det mitt liv som var för jävligt, det var min roll som var så tung att jag knappt orkade bära den. Och det var jag som led. Det var min smärta. Och jag gjorde vad jag kunde för att skona andra från den. Trodde jag. Ja, jag var faktiskt helt övertygad om att så var fallet. 

Idag vet jag bättre, även om det smärtar att tänka på. 
Mitt liv var jobbigt. Erfarenheterna och minnena jag samlat på mig var (och är) tunga att bära. Så jag gjorde vad jag trodde var att ta ansvar. För mig själv och min påverkan på andra. Istället gjorde jag allt värre. Först långt senare, egentligen alldeles för sent insåg jag att jag inte var den enda som led. Och vilken smärta jag orsakade de som fanns runt omkring mig. De som inte kunde nå fram med sin omsorg eller kärlek. Som bara kunde se på och hoppas på att jag skulle ge livet en dag till. Att jag skulle be dem om hjälp om det behövdes. Jag vet att jag var långt ifrån trevlig alla gånger i min ambition att ta avstånd. Ibland bara tyst, andra gånger riktigt elak. En del gav upp, andra gjorde det tack och lov inte. 

Minns hur jag skrattade åt min läkare som bad mig lova att vända mig till psykakuten om det behövdes. Frågade syrligt "erbjuder de dödshjälp, för annars kan de inte hjälpa mig med något". Så oerhört cynisk och kall. Mot en av de finaste personer jag mött inom vården. Han svarade inte på det, bara skrev sitt privata nummer på en lapp och räckte mig den. "Ring hem till mig om du behöver". Om så bara för en tusendels sekund så tog han sig igenom mina murar med den gesten av omsorg. Det var en av flera små avgörande ögonblick som gjorde att jag trots allt valde att försöka lite till. Någon brydde sig. Trots att jag betedde mig illa. 

 

Idag har jag fått erfara hur det är att befinna sig på andra sidan. Vara den som förtvivlat och desperat försöker nå fram till en person som stängt av. Som blivit någon annan och inte går att nå. Trots att jag vet att det är ett skydd och en yta och att det med envishet kan gå att vända – så vet jag också hur inkapabel man är att förstå någon annan än sig själv till fullo i det läget. Och den insikten är så skrämmande att den värsta mardröm eller skräckfilm ter sig som en saga för barn. 

Kommer aldrig kunna be om förlåtelse nog många gånger för vad jag i mitt oförstånd orsakade de jag brydde mig om (och som brydde sig om mig). Men jag kan använda även den erfarenheten till något bra. Och försöka hitta de där punkterna där någonting av vikt kanske ändå tar sig igenom hos någon annan, någon som befinner sig i det mörker jag en gång kämpade mot. Kanske, förhoppningsvis kan det jag gör betyda en bråkdel av det min läkare gjorde när han räckte mig lappen med telefonnumret. 

Om det är nog? Nej. Det kan jag inte tänka eller tycka. Men jag gör vad jag kan. Och det är åtminstone något. 

 

Mina skatter! Ytterst ovilliga att ta midsommarbilder…men söta oavsett! 

Nu ska jag laga nåt gott att äta, läsa lite, måla naglarna och kanske se något på tv. Låter antagligen supertråkigt, men jag är så himla nöjd med det just nu! 

Och nu, nu är jag i Göteborg. Jag är hemma! 

Igår en hyfsat lugn lördag med familjen. Bus med syskonbarnen och lite tid att bara få umgås med syster, svåger och mamma. Bad för alla barnen och sen sushi och lördagsgodis. 

Idag, Metallica konsert två. Tillsammans med min äldsta. (Kommer mer om konserterna längre fram). Nu har jag iaf precis landat i soffan hemma hos mamma. Insikten om att helgen är slut slår mig fullt ut. I morgon är det åter till Skåne och vardagen. Saknar mina katter och trivs med min tillvaro där. Men åh vad det river och sliter i mig att behöva lämna mitt hemma. Mitt Göteborg. Min familj. Mina barndomsvänner. Allt som känns så självklart och enkelt.

Veckan började helt perfekt! Och nu tänker jag den ska få fortsätta likadant. I morgon är det skolavslutningar för barnen följt av sommarfest med kontoret. Sedan väntar Metallica till helgen. Så många jag längtar efter att få krama om igen. Lyckan att ha människor att sakna kan låta bakvänt, men det är ju faktiskt något fint i det också. 

Yngsta kommer till mig i kväll eftersom de andra två ska iväg på studentfest på annan ort i ett dygn. Och det ville hon inte alls följa med på… Men jag tycker bara det är mysigt att få ett extra dygn med min lilla (som inte alls är så liten längre). 

Nästa vecka är det skolavslutningar för båda barnen. Och en massa annat. Har faktiskt tagit semester för att orka och hinna med allt. Hoppas få tid att skriva och uppdatera bloggen lite mer då också! Vet att jag varit dåligt på det på sistone…