remiss.blogg.se

Tillbaks på ruta ett. Tror det ligger något i min känsla av att inte riktigt passa in i den här världen. Jag resonerar så fel och tenderar ge andra människor alltför stora och viktiga roller i mitt liv. 

Jag sätter mig själv åt sidan för att uppfylla andras drömmar lite för ofta. Och när jag sen tömt mig på energi (och pengar) så står jag där och inser att jag inte får detsamma tillbaka. För att de flesta står sig själv närmast. Och det är antagligen så det ska vara. Så det måste vara för att fungera med och bland andra människor. Men det gör inte min besvikelse mindre. Och det gör känslan av att ha blivit utnyttjad så svår att mota bort. Som ut ett grått töcken växer den sig starkare inom mig. Fyller bröstet som nyss var varmt, ömt och fullt av kärlek med förvirring, självförakt, sorg, besvikelse och smärta. 

Det är så svårt att förstå hur något som bottnar i kärlek hos mig kan tas emot av någon annan. Nyttjas av dom, bidra till glädje och få dem att växa. Men också utan att generera något tillbaka på sikt. Jag ger tills jag är tom och väntar ständigt på att någon ska vilja fylla på mig. Ge mig kärlek och omsorg. Ta hand om mig, skämma bort mig och få mig att känna mig viktig, sedd, uppskattad och älskad. Men det blir aldrig så. Och när jag har slut på ork, när jag inte kan ge mer. Då tar också relationen slut. För då finns inget mer att hämta i den. Inte för någon. Så jag bygger upp mig själv igen. Intalar mig att den sanna kärleken inte bara finns i min fantasi. Bygger upp mitt energiförråd, sparar pengar, längtar efter någon värd att ge allt. Någon jag känner för. Någon jag tror på. 

Sedan blir det ändå samma sak igen. Och jag får börja om igen. Borde kanske bara inse att jag är den sorts människa som ska leva själv. Att det blir bäst så. För alla. Allra mest mig själv. Jag är trots allt gladare, tryggare och har bättre ekonomi när det bara är jag, barnen och katterna. Och vi har ju egentligen allt vi kan önska. Vi har varandra. 

Fort gick det i alla fall. Och mycket hann jag med trots att det emellanåt känns som jag bara står och stampar. 

Året dessförinnan sammanfattade jag i både text och bild. Och det är ju lite kul att ha. Så nu ska jag göra ett försök att få ihop även 2023. Kanske inte lika omfattande, men ändå! 

Började året i London tillsammans med barnen. Fantastisk resa där vi hann med så mycket kul och där vi kunde ta varje dag precis som den kom och utifrån vår vilja och våra förutsättningar. 

Jag kom hem med en rejäl förkylning som satte sig på luftvägarna. Och för första gången på många år fick jag inse att jobb var uteslutet och sjukanmälde mig. (Och fick beröm av min chef (!) för det framsteget att faktiskt vila när jag behövde). 

Födelsedag och blev överraskad av familjen som dök upp lagom till middagen! Fick dessutom flera paket med posten. Har nog aldrig blivit så uppvaktad någon gång förr. Nästan så jag började undra vad som stod på. 

Men helt underbart såklart att få känna sig så älskad och viktig för alla de som är viktiga för mig. 

Katterna fyllde också år, 3 respektive 2. De firade med afternoon tea tillsammans med väl utvalda gäster. Scones, muffins och massa tillbehör. Och fick presenter. (Men lagom tills det var dags för charader så avvek de för att sova middag). 

Barnen slutade fyran respektive nian!! Jag har med andra ord sedan i augusti ett barn som går på gymnasiet - hur galet är inte det?! 

Blev ingen utlandsresa denna sommar, men vi hittade på en del tillsammans ändå. Spiderman på bio, break room, bowling, shuffleboard, Liseberg och massa annat som jag redan glömt. 

Hela tre klassiska konserter hann jag med under året, först ut var Tjajkovskij, sedan Schumann och slutligen Beethoven. 

Lite andra konserter blev det också. Crazy Lixx, W.A.S.P, Scorpions, Metallica och Albin Lee Meldau. Dessutom två shower med mycket skratt. Dels "Mamma ljuger" med vänner i Malmö och dels "Skäringer & Nessvold" i Göteborg med syster. Och så utställningar av Banksy och Van Gogh! 

I still miss him, he still hovers around my mind like an uninvited guest and I can't help it. It's okay when I'm awake. It's easier during the day, but when darkness falls and I'm alone with my thoughts, he appears and I can't chase him away.

There is no way to turn off my thoughts and find a small space of peace without thinking of him whom I long for so much. 

As many times as I have seen a stranger on the street whose shirt has reminded me of his eye color. The scent of an innocent stranger throws me back to the time when we were happy. All of that gets me thinking.

All that makes me miss the past. I keep myself busy during the days just to forget about him. I do everything I can to not be reminded of his face, his smell, the way he walks or the way he talks.

I do everything to not miss him because I know I shouldn't. I know I shouldn't but somehow I can't help it. 

And really, it's incomprehensible. I should hate him. I should hate the thought of him, his presence, everything to do with him.

And yet he's always there in the back of my mind, waiting for me to take down my wall and let him into my thoughts.

No one really understands. Nobody knows how I feel. I can't tell anyone. After everything he's done to me, I have no right to miss him.

Only a crazy person would miss him, and yet I do. So I keep quiet about it and suffer myself.

I know it's hard to let him go. I know nothing goes away overnight, but there's one thing I don't understand.

The rational part of me screams to forget him. It reminds me of all the horrible things he did to me.

It reminds me that he never changed his mind despite so many chances, and this time it could be no different.

But the emotional part of me, the inner part, keeps pulling him back. It keeps reminding me of his smile. It evokes empathy and yearning for him, even though it is wrong.

The truth is, I only remember all the good things.

I remember how he made me laugh so hard my stomach cramped. I remember how he larked just to bring a small smile to my face.

I remember all the crazy things we did together, how happy and carefree we were, with no worries at all.

We thought love was so simple. There were problems that we chose to ignore. We pretended nothing happened until they kept coming back and finally it was just too much.

Everything that we swept under the rug and hidden away came back like a slap in the face. There was no recovery after that.

I had him one day, and the next day he was a stranger. He was gone.

And I can't bring myself to forget him. I can't stop missing him. Although I know I should.

I know he doesn't deserve to be missed. I know I'm an idiot stuck in the happy times we had together. I know I'm the only one.

As I toss and turn in bed trying to get him out of my head, I know he's sleeping perfectly. I know he doesn't miss me and that he doesn't think about me.

Then I get mad at myself. I'm angry because I'm stuck while he let go a long time ago.

He was the one who ended it all. He was the one who didn't want to fight anymore. I wanted to make it work but he didn't care enough to try.

I kept giving him time and space to turn things around but he didn't see it that way. I guess I was just a stop on the road while I thought we would stay together much longer. I was wrong.

But you know what I've learned?

I'd rather miss him the way I remember him. I rather miss his good sides.

I know it's best this way because I know I would be unhappy if we stayed in the relationship.

Therefore, it is better that I miss him than that I am with him.