remiss.blogg.se

Vi slapp minibussen! Tågen gick precis som de skulle. Oerhört skönt eftersom vi sedan var 400 kollegor från hela Sverige dessa dagar och hade seminarier från morgon till kväll utan någon direkt paus emellan. 

Dag ett så hade jag minglat och deltagit fullt ut hela dagen. Men under den gemensamma föreläsningen på em kände jag hur allt föreläsaren sade kröp in under skinnet. 

Han pratade med sån intensitet att jag diagnostiserat honom med ADHD redan efter två minuter. Men det är inte det intensiva som blir jobbigt, utan allt det han berättar om som berör och triggar ömma punkter hos mig. Han skämtar om sina utmaningar, om sin skolgång. Om det sårade och missförstådda barnet han en gång var och kanske fortfarande är. Det är en enorm sorg, förklädd till lättsamhet. 

Och det kommer så nära, trots att hans historia är milsvider från min egen. Men den ligger kant i kant med så många andras i min närhet. Människor som jag bryr mig om. Älskar och känner för. Och jag tänker att jag kanske aldrig har förstått dem tillräckligt väl. Trots att jag försökt. Men ändå missat att vara sådär supertydlig som man kan behöva vara ibland. För att de där personerna som inte ser sitt eget värde och sin roll emellanåt ska förstå att man finns kvar. Att jag finns kvar. Även när jag drar gränser och markerar för att själv inte drunkna i deras känslostormar. Men kanske hade kunnat vara tydligare avseende att jag trots allt ändå finns där. Står kvar. Stannar kvar. Finns i periferin och bryr mig om. Oändligt mycket och utan något slut. 

Sedan tänker jag att det är så lätt, ligger så nära att klandra mig själv för allt jag inte klarat av att vara för andra. Medan motsatsen, dvs att förvänta mig att någon annan ska förstå mina reaktioner, mitt sätt att vara, hur- och varför jag blev den jag är…det känns orimligt att begära. Fastän det också är viktigt. Jag borde också få vara lite viktig ibland. Fångas upp. Ha människor runt mig som reagerar på min ilska, besvikelse eller mina tårar med ett "oj, nu gjorde jag dig nog illa utan att mena det. Förlåt. Var och varför blev det fel? Hur kan vi lösa det? Hur kan jag agera annorlunda? Hur kan jag förstå dig bättre och möta dina behov?"

Det borde vara självklart. Ändå känns det så svårt! Kanske svårare än något annat att våga förvänta mig den förståelsen. Rädd för att vara för krävande. Upplevas som besvärlig och därmed inte vara önskvärd längre. 

Försöker vända på det och tänka att jag vill utvecklas, utmanas och bli bättre för andra. Så då måste jag kanske ge dem samma chans tillbaka. Att kunna bli bättre för mig.