remiss.blogg.se

Med tiden så blev gömställena som fungerade allt färre. Men han behövde dem heller inte lika ofta. Hans egna människor var av den snälla sorten. Mamma som matade och borstade pälsen. Pappa som städade lådan och gosade. Barnen som gärna lekte och klappade. Han var trygg med dom, de var hans familj, i det hem som nu också var hans. 

Bäst var när hela familjen var hemma tillsammans. Barnen försvann med jämna mellanrum och var borta länge. Det kändes inte alls bra i Maxis lilla mage och hjärta. Han blev orolig och ledsen.

En dag försvann plötsligt hans pappa. Och trots att Maxi kallade på honom vid dörren varenda dag så kom han inte tillbaka. Maxi var så ledsen. Han bara gick runt, runt i lägenheten och jamade. Det enda som fick honom att lugna sig var att bli buren av mamma. Han litade på henne och de var tillsammans nästan jämt. 

Sedan slutade Ester att hälsa på. Då blev allt ännu värre. Maxi kunde inte längre äta av oro över alla förändringar. "Katter kan bli deprimerande av att förlora familjemedlemmar, såväl människor som andra djur" sa veterinären. Men han hade i alla fall sin mamma. Och trots att hon tog med honom till en kattdoktor och gav honom massa olika mediciner varje dag, så kände han att hon ville honom väl. 

De sov tillsammans varje natt. Lekte varje kväll och Maxi höll sig aldrig länge än en meter ifrån. Sakta men säkert blev han trygg igen, även om saknaden fortfarande dök upp ibland. 

Så kom hans mamma hem en dag med en fånig pytteliten kattunge. Den skulle vara ett fint sällskap, sa hon. Men Maxi behövde inget sällskap. Särskilt inte ett sånt här fräsande litet monster som stal uppmärksamheten från både hans mamma och hans barn… Men eftersom de verkade ha bestämt sig för att den skulle bo kvar så fick han väl göra det bästa han kunde av situationen och lära upp det lilla monstret som tydligen skulle heta Ozzy. 

Livet började äntligen kännas ganska bra igen. Hans mamma pratade och om semester och ett pensionat. Nåt ställe med uteplats, höns och får. Han brydde sig inte nämnvärt om att lyssna. Hon pratade ju så mycket om allt möjligt att det var omöjligt att hänga med i allt som sades. Men sen plockades transportburarna fram och Maxi började ana oråd. Och mycket riktigt. Några dagar senare lyftes han och Ozzy in i varsin. Efter en lång bilresa öppnades burarna och han befann sig i ett litet rum på pensionatet. Maxi vägrade lämna sin bur. Han vägrade faktiskt att ens titta på sin mamma. Han ville inte inte vara här! Han ville bara åka hem igen. Nu direkt! 

Men han lämnades där. Tillsammans med Ozzy visserligen. Men ändå. Övergiven av sina människor. De som lovat att alltid älska och ta hand om honom. Så Maxi bestämde sig för att sluta äta. Och sluta dricka. Han skulle stanna i sin bur och vara olycklig till slutet. Ozzy visade sig vara en lojal vän och lillebror. Han lade sig också inne i buren och avstod mat och dryck. Det gick ett dygn, det gick två… 

Pensionatägaren började bli riktigt orolig. Tredje dygnet ringde hon Maxis mamma och meddelade att de skulle få allvarliga skador, eller till och med dö om de inte fick i sig mat eller vätska. Riktigt vad som hände sen vet han inte. Bara att han åter satt i en bil på väg någonstans. Och att han i paniken skadade en tass. 

Veterinären lyssnade och kände på honom. Men han behövde i alla fall inte lämna sin trygga bur. Nya människor igen. Maxis lilla hjärta slog så hårt. Var fanns hans mamma? 

Iväg igen och nästa gång buren öppnades befann han sig…i sin egen hall. Han var hemma!! Han hade överlevt. Han var tillbaka i tryggheten. Både han och Ozzy! Människorna var inte där, men allt annat var precis som det skulle. Allt luktade som vanligt. Stod där det skulle och såg ut som när han togs därifrån. 

Varje dag fick de besök av en människa som fyllde på vatten och mat. Städade lådorna och gosade en stund. Efter några dagar hördes bekanta steg i trappan utanför. Maxi skyndade till ytterdörren och när den öppnades så stod både mamma och barnen där. Ozzy kom också rusandes. Äntligen var de tillbaka! De luktade lite konstigt och hade massor av grejer med sig. Men det var ändå hans människor. 

Maxi funderade på om han borde vara sur över att de varit borta, men bestämde sig för att han struntade i det nu. Han var bara lycklig över att de var hemma. Att allt var som det skulle igen. Mamma städade lådorna så noga som bara hon gör och dammsög upp all sand på golvet. Diskade skålarna och fyllde på med ny mat och färskt, kallt vatten. Bäddade rent i sängen och Maxi lade sig direkt på hennes kudde. Bästa platsen! Fast sen kom han på att han ville vara nära och ha koll så de inte smet igen. Så han flyttade runt i samma takt som människorna hela kvällen. Mellan badrum, kök och soffan. För att slutligen kunna lägga sig i sängen för natten. 

Den natten sov Maxi bredvid sin människomamma utan att gå upp en enda gång. Han spann högre än han någonsin gjort innan och var så glad över att allting slutade lyckligt. Nu skulle de alltid vara tillsammans. Och han skulle inte ens bita henne om hon gosade för mycket med honom. Eller i alla fall försöka ha mer överseende med det. För när man har människor som ger trygghet och kärlek, då vill man aldrig någonsin förlora dem. Trots att de ibland är konstiga, oberäkneliga och tar fel beslut. För Maxi vet att han har en familj som älskar honom och på alla sätt en katt kan älska, så älskar han dom tillbaka. Hans alldeles egna människor. 

Nu har det gått nästan ett år sedan texten om Maxi skrevs. Denna sommar blir det inget pensionat. Och vaccination får göras i hemmet. Vill inte stressa min prins i onödan. Dyrt blir det. Men han är värd varenda öre ❤️