En av utmaningarna
Försöker förstå varför jag har så oerhört svårt att bli förälskad och börja älska? Jag ser mig som en kärleksfull person. Uppenbarligen gör andra det också. Och dessutom älskvärd. Det är fint. Jag får uppskattning, vackra ord och blir följd hem till dörren.
Jag är lättsam och positiv. Kan prata med alla och jag antar att jag är precis det de jag träffar vill ha. Och allt verkar bra fram tills dess att ytterdörren har stängts emellan oss och tårarna kommer över att jag inte kan känna det jag så gärna vill. Släppa taget, bli förälskad. I någon som vill vara med mig. Som vill mig väl. Som är uppriktig och genuin.
Så jag gråter tills sminket är utkletat över hela ansiktet innan jag tillslut samlar mig och tvättar bort det. Kryper ner i sängen med mina katter.
Trots att jag borde veta bättre nu så gör jag om det. Igen och igen. Hoppas på att det någon gång ska bli annorlunda. Att det ska kännas annorlunda. Trots att jag nog aldrig har varit på ett annat sätt. Inte vad jag kan minnas. Varje ny dejt genom hela livet har slutat med tårar och ett förakt för mig själv. För att jag är så fel. Måste tvinga mig till att låta någon komma nära.
Och jag vill inte fungera så. Inte vara jag. Jag vill vara som de flesta andra. Jag vill kunna gå vidare, jag vill kunna börja älska snabbt och lätt. Känna att det är rätt. Bryta upp, bryta ihop och komma tillbaka. Men så fungerar det inte för mig. Min kärlek byggs upp med tiden. Jag måste gå emot min känsla i början. För ju bättre jag lär känna någon desto starkare blir kärleken. Vi blir ett. Även min kropp blir då hans. Enbart hans. Och min egen. I övrigt tycker jag inte om beröring.
Folk ifrågasätter det. Och jag förstår. För jag är social, jag har lärt mig krama även de jag inte står nära och uppenbarligen har jag ett sätt som får andra att tro att jag är intresserad, trots att jag själv enbart tycker jag är trevlig och lättsam. (Pratade med en vän om just det. Hon upplever samma sak. Antalet feltolkningar av män avseende våra intentioner är många. Vilket kan vara lite komiskt, men också ganska jobbigt).
Orkar ibland inte med mig själv. Orkar inte vara jag. Men det är det enda jag har. Mig själv. Som den jag är. Och jag försöker se på allt jag är med större förståelse, mer omsorg och kärlek. Små steg i taget så tar jag mig framåt i det. Att jag är okej. Duger. Kanske mer än duger. Även när jag inte låtsas. Egentligen, så faktiskt särskilt då.
