Det här blev ju inte så bra...
Det har trots allt blivit bättre...
Jag har fem stycken...
Funderade på att väcka liv i någon av de som fått vila länge.
Börjar läsa och kan ju bara konstatera att jag inte borde ha gjort det.
Nu är jag ett snörvlande, rödgråtet vrak igen.
Texten nedan är nog den minst sorgliga... den är från våren 2015.
Tröttheten som tar över allt. Uppgivenheten.
Energin som bara räcker till det allra viktigaste.
Men jag är van nu.
Börjar ta D-vitamin och Sertralin redan i november för att förebygga.
Och det brukar gå ganska bra. Jag vill i alla fall inte dö.
Men i år kändes det värre än tidigare. Inte bara psykiskt.
Kroppen började bete sig underligt på en massa olika sätt.
Först var det den där konstiga feberfrossan som kom om kvällarna.
Som en förkylning som aldrig bröt ut.
Sen var det fingrarna som värkte och var svåra att röra.
Det blev svårt att hålla i saker, jag vet inte hur mycket jag lyckats tappa och ha sönder.
Muskelsvagheten, som fick en vanlig dag på stan att te sig som en bergsbestigning.
Hur svårt det blev att skriva, inte bara för hand utan även på dator och telefon.
Hur jag nästan fick kramp i handleder och underarmar.
Värken i käken som gjorde det svårt att äta ibland.
Illamåendet -och därmed vikten som blev svår att hålla stabil.
Värken i benen som gjorde det svårt att gå vissa dagar.
Det tog tid innan både jag och sjukvården förstod att det inte var något psykiskt.
Jag brukade svara att "så länge jag mår bra psykiskt, så är det trots allt ganska bra",
på frågan om hur jag mår. Så känns det inte längre.
Det känns inte bra alls.
Jag biter ihop. Gör det jag ska och det jag måste.
Vilar, samlar kraft och är social. Ler och är den jag förväntas vara.
Tror ingen kan ana hur mycket det här tär på mig.
Hur alla vårdkontakter, blodprover och utredningar tar all enegi jag har.
Bara att hämta på förskolan är en uppgift så tung att den kan få mig att gråta.
All ilska och sorg som inte syns.
Alla tårar.
Så trött på att alltid, varenda dag, ha ont.
Ensamheten i att inte ha någon ork.
Och beslutet att ändå fortsätta vara jag. Fortsätta vara envis.
Fortsätta hoppas och tro att det kommer att bli bra. Bättre i alla fall.
Hitta strategier för att få vardagen att fungera. Prioritera.
Satsa på att skapa minnen.
Vara rädd om familj och vänner.
Göra saker tillsammans med de jag tycker om.
Jag vill orka det och jag kommer försöka.
Kanske får vi bara sitta på en klippa någonstans och titta på havet.
Men för mig är det fullt tillräckligt.
Min tid är det dyrbaraste jag har just nu.
Och att någon annan väljer att lägga sin tid på mig är den finaste gåvan jag kan få"
Happy day
Ibland behöver man kanske bara ett frieri, även om det är från "fel" man. 😜
Regnet öser ner när jag går upp mot stan. Men jag ser ändå en hel värld fylld av möjligheter framför mig. Idag är jag mitt bästa jag. Fylld av energi och lust.
Det är lite motstridiga känslor. För ett antal år sedan hade det här skrämt mig. Jag hade tryckt ner mig själv och intalat mig att lyckan inte är något som tillhör mig. När den känns så beror det på att jag är sjuk. Den beror på en hypoman episod. Inget annat. Nu vet jag att det är fel.
Jag är en helt vanlig person med en tendens att ha lägre dalar än de flesta andra och kanske också något högre toppar. Men det senare inte på en "sjuklig nivå". Det är faktiskt okej att känna både glädje och lycka. Det är en del av livet. Det SKA kännas så emellanåt varvat med alla andra känslor
☺️
Lite rastlös kanske..?
Jag ÄR ju superwoman!
Vaddå egna behov?
Hade länge velat ha en så kallad "kroppskudde", så när jag fick en sådan blev den snabbt ett uppskattat sovsällskap.
Tills Sigrid upptäckte den vill säga... Numera är det hon som sover med den när hon är här. Och på dagarna är det en annan liten filur som lägger beslag på den.
Tur de är så söta båda två 😍
Tecken..?
Jag tror på intuition och jag litar på min känsla. Jag tror också på att livet ibland ger en tecken och tips om rätt väg att gå. Men utöver att man måste vara öppen för dessa små hintar måste man också försöka skilja på önsketänkande, slumpen och vad som är verkliga tecken. (Inser att det här för många kan låta helflummigt).
Vet inte om jag vill dela något faktiskt exempel från mitt liv. Men ni vet den där känslan som tex plötsligt säger till en att inte tacka ja till ett jobb. Men som man trotsar för att det "bara är en känsla" och man låter logiken vinna - för att sedan önska man lyssnat på sin instinkt...
Det svåraste tycker jag är att inte bara ta till mig det som går i linje med vad jag vill och det mitt förnuft säger, utan också det som helt går emot min önskan och/eller mina logiska resonemang.
Men känslan kan nog leda oss rätt många gånger. Och ibland behövs en påminnelse, en liten knuff i rätt riktning för att ta steget.
Tror det är dags att samla ihop mig själv och försöka vara en vän igen åt de som alltid funnits där för mig ❤️
P.S
Har fått frågan om kommentarer inte når mig eftersom de inte syns. Men jodå, jag får dem. De publiceras dock inte offentligt på bloggen, så det är bara jag som kan läsa dem (vilket jag alltid gör) ☺️
Förvirringen som kan uppstå.
2 av 2 barn är sjukanmälda och hemma idag. Innan jag meddelar skolan, deras pappa och kokar te plockar jag fram Ipren och Zyx (halstabletter) och ger barnen en tablett av varje vardera.
-Vad ska jag göra med den här, ropar Sigrid från vardagsrummet?
(Jag står med telefonen och knappar in personnummer för frånvaroanmälan...)
-Sug på den, den bedövar halsen ropar jag tillbaka...
...Resultatet blir att hon tuggat sönder och svalt halstabletten och går runt och suger på en Ipren 🥴
Men nu är ordningen återställd och vi ska bädda ner oss i soffan och dricka te alla tre. Fredagsmys i sjukstugan 🤒🤧🍵💊
Post operation.
Klockan är 16:55 och bedövningen har släppt. Fingrarna är så svullna att det är omöjligt att bedöma hur rörliga de är.
Operationen gick väl ändå hyfsat. Läkaren började med att klämma och känna kring ärr och markera för snitt (snitten blev det denna gång, behövdes två för att komma åt). Bedövningen är det värsta tycker jag. Så grova, långa nålar och man har ju inte direkt nåt underhudsfett i handflatan...
Efter en stund säger läkaren/kirurgen att han inte kan se eller komma åt på grund av all ärrvävnad och måste låta en specialist ta över. Kan ju verka oroväckande, men jag kände mest att det ingav förtroende. Att medge sin begränsning och be någon annan ta över.
Lite jobbigt blev det att ligga där efter ett tag. Just den där känslan av att vara "fast" och inte ha någon möjlighet att avbryta har jag svårt för när det varar mer än 10-15 minuter. Men jag fokuserade på olika saker i rummet och snart var jag ihopsydd och hade fått ett stort bandage om handen.
Eftersom det tog längre tiden väntat hann jag bli rejält trött i armen och när de släppte på blodet igen dröjde det lite längre än vanligt att få igång cirkulationen. Sen skyndade jag mig att köra hem innan bedövningen skulle börja ge med sig 🙈
Ta vara på din tid...
...precis så sa hon. Hur tolkar man det?
Bara som en variant av "ta hand om dig" eller som "din tid är kort, förvalta den väl"?
Det känns som en konstig sak att säga... Men samtidigt så spelar det ingen roll, jag är ändå odödlig just nu. Jag har tagit mig igenom alla sex ögonoperationerna!!
Nu är det bara två undersökningar kvar för att fastställa synskärpa och lämplighet att köra. Jag tror det kommer gå bra.
I morgon är det dags för handen. Även den känns som en lättnad att få fixad nu. Har haft så ont sedan förra operationen som gick fel (och sedan också läkte fel).
Men solen skiner, det börjar bli ljusare och jag har massor av ny energi. Som alltid tar jag tillvara på alla bra dagar och gör så mycket jag kan och orkar under dessa.
Efter denna vecka vet jag knappt vad jag ska göra med all min tid...dvs när jag inte längre behöver besöka sjukhuset var och varannan dag 😁 Lyxproblem!
Som att återfå en frihet jag inte visste fanns innan jag förlorade den!
Hellre kort lycka än långt lidande.
Snart, snart!
Jag har sovit fruktansvärt dåligt de senaste månaderna. Verkligen så jag knappt borde fungera alls...
Har såklart fått massa olika förslag på sömntabletter som ska vara bra. I början nekade jag konsekvent. Har testat det mesta genom åren och "baksmällan" i form av seghet och kemisk ångest är inget jag vill utsätta mig för. Jag har hittat "mina" insomningstabletter som slår ut mig totalt - för att tre timmar senare vara helt klar igen.
Dessvärre håller det inte med två till tre timmars sömn per natt särskilt länge... Så testade lite andra tabletter och kombinationer på rekommendation av läkaren. Men konstaterade snabbt att jag känner min kropp och inte vill ha för "tung" sömnhjälp. Det förstör mina dagar och när jag inte får ihop heller dagarna går allt snabbt åt fel håll.
Så jag har sovit de timmar jag kan och sedan legat vaken. Försökt stanna i sängen i alla fall. Ibland lugn och rofylld, fast oftare motsatsen.
Men i natt så sov jag 14 timmar i sträck!! Ett litet avbrott för att släppa ut katten bara, men somnade om igen direkt.
Till viss del beror det nog på att jag börjar se ett slut på det här helvetet som varit. I kommande vecka är det två operationer. Först ögonen (båda) som det ska fixas det sista med och sedan min hand i vilken det måste plockas bort ärrvävnad och korrigeras lite pga att den läkt fel. Men sen är det inget mer inbokat!! Inga mer brådskande åtgärder.
Kanske svårt för andra att förstå hur stort det är - men för mig känns det som en enorm frihet att slippa oron för att vakna låg = huvudvärk och extrem trötthet i många timmar. (Eller i värsta fall inte vakna alls). Något som de flesta andra kan ta för givet. Jag längtar!
Prinsessan
Kommer in till terapeuten idag (15/1).
- Sover du överhuvudtaget, undrar hon.
- Inte mycket, svarar jag.
Hon tittar på mig skakar på huvudet och säger;
- Nej, jag ser det...
Eh, tack?!
Hon är lite speciell på ett småflummigt sätt. Vid första tillfället tänkte jag nej, det här kommer inte fungera. Vi kommer inte klicka. (För om det är något jag lärt mig av alla vändor inom vården och olika samtalskontakter så är det vikten av att känna samhörighet och trivas med den som ska stötta. Annars blir det inte bra.
Men så fort vi började prata kändes det helt självklart. Jag behöver aldrig förklara hur jag menar. Hon förstår. Och hon låter sig inte luras av mitt småprat och "det är ändå rätt okej". Hon läser av mitt kroppsspråk och det finns inget jag kan säga för att få henne att tro att jag sover några hela nätter.
Och det är skönt. Att inse att det inte finns någon mening med att låtsas. Samtidigt är det lite läskigt. Att inte vara den som har kontrollen över vad jag ska lämna ut om mig själv. Att hon ser det ändå.
När jag ska gå hejdar hon mig och säger;
- Du vet disneyprinsessan Jasmine?
- Ja..?
- Du får mig att tänka på henne. Och du har precis börjat bygga ditt slott.
Någon slags upprättelse
Idag var vi hos familjerätten, jag och David. Vi har haft ett gemensamt möte där tidigare, vilket jag mest kände var slöseri med tid...
Det förra mötet gick ut på att prata om hur vi skulle lämna över barnen till varann och kommunicera om deras vardag. Den biten har aldrig varit några större problem. Vi skildes inte åt som fiender, inga sårade känslor eller något otalt. Vi växte ifrån varann, blev vänner och så långt var vi överens om framtiden.
Svårigheten för mig var Davids nya relation som jag upplevde gick för snabbt framåt sett till barnens bästa. Tror jag försökte nå fram till honom på alla sätt, resonera, vädja, bli arg...
Det stressade mig enormt att se och höra att barnen inte mådde bra av allt det nya. Och att inte kunna skydda dem från det. Det skapade i perioder en ångest som gjorde att jag inte kunde fungera. Inte sova, äta eller fokusera på det jag skulle. All kraft gick åt till att försöka finna en lösning... Som tur var hade jag min dåvarande pojkvän som kunde stötta mig i att det inte var jag som gjorde fel. Men jag kände mig emellanåt ändå som en rabiat häxa.
Så idag kände jag att antigen pratar vi om det som faktiskt har varit ett problem, annars är dessa möten bara onödiga. Sen sa jag precis hur jag kände/har känt. (Hade ingen aning om hur David skulle bemöta det).
Så när han sa att han insett att han agerat fel, att han borde ha lyssnat på mig och att han lite tappat fokus på barnens bästa var det som om tusen stenar föll från mina axlar och mitt bröst. Som att stämpeln av att vara "galen, överdriva och vilja förstöra" suddades ut och jag istället blev en orolig, men vettig och omsorgsfull mamma. Jag hade kunnat gråta av lättnad över den bekräftelsen.
Mina älsklingar - allt för er! ❤️
Åsikter från familj och nära vänner spelar roll. De vägleder och utvecklar mig. Och de förtjänar min uppmärksamhet, jag vill vara bra för dem. Åsikter från människor som inte känner mig, (eller bara känner mig förhållandevis ytligt) är jag faktiskt ganska obrydd om.
Kärlek är för dom.
Nästan alltid lite efter
Livet.
Början till ett slut?
08:04
Besök 5 av 6 på ögon. Vågar jag hoppas att det är klart sen?
Det hade varit så skönt om det hunnit bli klart innan jul. Fått börja det nya året utan det här hängandes över mig. Men det är som det är. Ny förhoppning - klar innan januari är slut!
Numera är jag välbekant här på avdelningen. Hälsar på flera och vet vart jag ska. Både lite hemskt och tryggt på samma gång.
Yngsta dottern vaknade när jag skulle gå vid 07. Hon tyckte det var natt. Mörkt ute, helt tyst. Storasyster sov.
Hon var så ledsen att jag övervägde ta med henne... Men tror inte hon hade behövt/mått bra av att se det här. Och hon klarar sig fint hemma. Liggandes j soffan och tittade på nån detektivserie. Så duktig ❤️
—-
13:40
Efteråt står jag och väntar på bussen. Solglasögonen på för att skydda mot ljuset.
Det känns som någon slagit in spikar ovanför ögat. Och så är det kallt. Skulle ha tagit på mig tjockare vantar...
Tårarna rinner. Torkar bort dem med vanten. Det här är ensamhet.
—-
15:37
Nu är mormor (min mamma) på ingång för att underlätta med matlagning och annat i hushållet. (Jag tror egentligen att hon mest vill få tid med barnbarnen och även se till så att jag äter).
Hon stannar nog ända tills på lördag så det blir många dagar när jag måste äta middag... 😅 (Tur att det följer en barn- och mammafri vecka sen så jag kan återgå till te och knäckebröd).
Biodejt (utan drake)
Mitt hjärta <3
