Prinsessan
Kommer in till terapeuten idag (15/1).
- Sover du överhuvudtaget, undrar hon.
- Inte mycket, svarar jag.
Hon tittar på mig skakar på huvudet och säger;
- Nej, jag ser det...
Eh, tack?!
Hon är lite speciell på ett småflummigt sätt. Vid första tillfället tänkte jag nej, det här kommer inte fungera. Vi kommer inte klicka. (För om det är något jag lärt mig av alla vändor inom vården och olika samtalskontakter så är det vikten av att känna samhörighet och trivas med den som ska stötta. Annars blir det inte bra.
Men så fort vi började prata kändes det helt självklart. Jag behöver aldrig förklara hur jag menar. Hon förstår. Och hon låter sig inte luras av mitt småprat och "det är ändå rätt okej". Hon läser av mitt kroppsspråk och det finns inget jag kan säga för att få henne att tro att jag sover några hela nätter.
Och det är skönt. Att inse att det inte finns någon mening med att låtsas. Samtidigt är det lite läskigt. Att inte vara den som har kontrollen över vad jag ska lämna ut om mig själv. Att hon ser det ändå.
När jag ska gå hejdar hon mig och säger;
- Du vet disneyprinsessan Jasmine?
- Ja..?
- Du får mig att tänka på henne. Och du har precis börjat bygga ditt slott.
