Någon slags upprättelse
Idag var vi hos familjerätten, jag och David. Vi har haft ett gemensamt möte där tidigare, vilket jag mest kände var slöseri med tid...
Det förra mötet gick ut på att prata om hur vi skulle lämna över barnen till varann och kommunicera om deras vardag. Den biten har aldrig varit några större problem. Vi skildes inte åt som fiender, inga sårade känslor eller något otalt. Vi växte ifrån varann, blev vänner och så långt var vi överens om framtiden.
Svårigheten för mig var Davids nya relation som jag upplevde gick för snabbt framåt sett till barnens bästa. Tror jag försökte nå fram till honom på alla sätt, resonera, vädja, bli arg...
Det stressade mig enormt att se och höra att barnen inte mådde bra av allt det nya. Och att inte kunna skydda dem från det. Det skapade i perioder en ångest som gjorde att jag inte kunde fungera. Inte sova, äta eller fokusera på det jag skulle. All kraft gick åt till att försöka finna en lösning... Som tur var hade jag min dåvarande pojkvän som kunde stötta mig i att det inte var jag som gjorde fel. Men jag kände mig emellanåt ändå som en rabiat häxa.
Så idag kände jag att antigen pratar vi om det som faktiskt har varit ett problem, annars är dessa möten bara onödiga. Sen sa jag precis hur jag kände/har känt. (Hade ingen aning om hur David skulle bemöta det).
Så när han sa att han insett att han agerat fel, att han borde ha lyssnat på mig och att han lite tappat fokus på barnens bästa var det som om tusen stenar föll från mina axlar och mitt bröst. Som att stämpeln av att vara "galen, överdriva och vilja förstöra" suddades ut och jag istället blev en orolig, men vettig och omsorgsfull mamma. Jag hade kunnat gråta av lättnad över den bekräftelsen.
Mina älsklingar - allt för er! ❤️
Åsikter från familj och nära vänner spelar roll. De vägleder och utvecklar mig. Och de förtjänar min uppmärksamhet, jag vill vara bra för dem. Åsikter från människor som inte känner mig, (eller bara känner mig förhållandevis ytligt) är jag faktiskt ganska obrydd om.
