Det har trots allt blivit bättre...
Jag har inte bara en blogg om någon nu trodde det.
Jag har fem stycken...
Funderade på att väcka liv i någon av de som fått vila länge.
Börjar läsa och kan ju bara konstatera att jag inte borde ha gjort det.
Nu är jag ett snörvlande, rödgråtet vrak igen.
Texten nedan är nog den minst sorgliga... den är från våren 2015.
Sen var det fingrarna som värkte och var svåra att röra.
Det blev svårt att hålla i saker, jag vet inte hur mycket jag lyckats tappa och ha sönder.
Muskelsvagheten, som fick en vanlig dag på stan att te sig som en bergsbestigning.
Hur svårt det blev att skriva, inte bara för hand utan även på dator och telefon.
Hur jag nästan fick kramp i handleder och underarmar.
Värken i käken som gjorde det svårt att äta ibland.
Illamåendet -och därmed vikten som blev svår att hålla stabil.
Värken i benen som gjorde det svårt att gå vissa dagar.
Det tog tid innan både jag och sjukvården förstod att det inte var något psykiskt.
Jag brukade svara att "så länge jag mår bra psykiskt, så är det trots allt ganska bra",
på frågan om hur jag mår. Så känns det inte längre.
Det känns inte bra alls.
Jag biter ihop. Gör det jag ska och det jag måste.
Vilar, samlar kraft och är social. Ler och är den jag förväntas vara.
Tror ingen kan ana hur mycket det här tär på mig.
Hur alla vårdkontakter, blodprover och utredningar tar all enegi jag har.
Bara att hämta på förskolan är en uppgift så tung att den kan få mig att gråta.
All ilska och sorg som inte syns.
Alla tårar.
Så trött på att alltid, varenda dag, ha ont.
Ensamheten i att inte ha någon ork.
Och beslutet att ändå fortsätta vara jag. Fortsätta vara envis.
Fortsätta hoppas och tro att det kommer att bli bra. Bättre i alla fall.
Hitta strategier för att få vardagen att fungera. Prioritera.
Satsa på att skapa minnen.
Vara rädd om familj och vänner.
Göra saker tillsammans med de jag tycker om.
Jag vill orka det och jag kommer försöka.
Kanske får vi bara sitta på en klippa någonstans och titta på havet.
Men för mig är det fullt tillräckligt.
Min tid är det dyrbaraste jag har just nu.
Och att någon annan väljer att lägga sin tid på mig är den finaste gåvan jag kan få"
Jag har fem stycken...
Funderade på att väcka liv i någon av de som fått vila länge.
Börjar läsa och kan ju bara konstatera att jag inte borde ha gjort det.
Nu är jag ett snörvlande, rödgråtet vrak igen.
Texten nedan är nog den minst sorgliga... den är från våren 2015.
"Årets första månader har det alltid varit samma sak.
Tröttheten som tar över allt. Uppgivenheten.
Energin som bara räcker till det allra viktigaste.
Men jag är van nu.
Börjar ta D-vitamin och Sertralin redan i november för att förebygga.
Och det brukar gå ganska bra. Jag vill i alla fall inte dö.
Men i år kändes det värre än tidigare. Inte bara psykiskt.
Kroppen började bete sig underligt på en massa olika sätt.
Först var det den där konstiga feberfrossan som kom om kvällarna.
Som en förkylning som aldrig bröt ut.
Tröttheten som tar över allt. Uppgivenheten.
Energin som bara räcker till det allra viktigaste.
Men jag är van nu.
Börjar ta D-vitamin och Sertralin redan i november för att förebygga.
Och det brukar gå ganska bra. Jag vill i alla fall inte dö.
Men i år kändes det värre än tidigare. Inte bara psykiskt.
Kroppen började bete sig underligt på en massa olika sätt.
Först var det den där konstiga feberfrossan som kom om kvällarna.
Som en förkylning som aldrig bröt ut.
Sen var det fingrarna som värkte och var svåra att röra.
Det blev svårt att hålla i saker, jag vet inte hur mycket jag lyckats tappa och ha sönder.
Muskelsvagheten, som fick en vanlig dag på stan att te sig som en bergsbestigning.
Hur svårt det blev att skriva, inte bara för hand utan även på dator och telefon.
Hur jag nästan fick kramp i handleder och underarmar.
Värken i käken som gjorde det svårt att äta ibland.
Illamåendet -och därmed vikten som blev svår att hålla stabil.
Värken i benen som gjorde det svårt att gå vissa dagar.
Det tog tid innan både jag och sjukvården förstod att det inte var något psykiskt.
Jag brukade svara att "så länge jag mår bra psykiskt, så är det trots allt ganska bra",
på frågan om hur jag mår. Så känns det inte längre.
Det känns inte bra alls.
Jag biter ihop. Gör det jag ska och det jag måste.
Vilar, samlar kraft och är social. Ler och är den jag förväntas vara.
Tror ingen kan ana hur mycket det här tär på mig.
Hur alla vårdkontakter, blodprover och utredningar tar all enegi jag har.
Bara att hämta på förskolan är en uppgift så tung att den kan få mig att gråta.
All ilska och sorg som inte syns.
Alla tårar.
Så trött på att alltid, varenda dag, ha ont.
Ensamheten i att inte ha någon ork.
Och beslutet att ändå fortsätta vara jag. Fortsätta vara envis.
Fortsätta hoppas och tro att det kommer att bli bra. Bättre i alla fall.
Hitta strategier för att få vardagen att fungera. Prioritera.
Satsa på att skapa minnen.
Vara rädd om familj och vänner.
Göra saker tillsammans med de jag tycker om.
Jag vill orka det och jag kommer försöka.
Kanske får vi bara sitta på en klippa någonstans och titta på havet.
Men för mig är det fullt tillräckligt.
Min tid är det dyrbaraste jag har just nu.
Och att någon annan väljer att lägga sin tid på mig är den finaste gåvan jag kan få"
Kommentarer
Trackback
