Ett steg framåt och två tillbaka
Den senaste månaden har varit oerhört tung. Men jag har hanterat den…i alla fall okej. Har avskärmat mig från det mesta och de flesta och jag vet att det inte är enbart av godo. Men annars hade jag inte orkat.
Utöver Maxi är det så mycket mer. Men jag vill inte lämna ut någon. Det får räcka med att säga att det varit och är svårt.
Jag är sjukskriven. Ett nederlag känns det som. En besvikelse. På mig själv. Det var 16 år sedan sist. Och jag sa aldrig mer. Ändå är jag här nu. Men läkaren jag träffade fångade upp mig på ett sätt som ingav förtroende.
"Vi tar hand om dig nu".
Bara det. De orden. Någon som tog ansvar för mig. Åt mig. Och gav mig utrymme att få vara. Få läka. Få vila. Få tid att känna efter.
På en månad har jag gått ner 6 kg. Det behövdes visserligen, men kanske på ett annat sätt än såhär, genom ångest.
Det syns ändå inte, säger han jag träffar. Det känns bara lite när jag kramar dig.
Men jag själv känner det på kläderna. Han hade önskat jag var ännu mindre och vackrare. För ett halvår sedan hade det nog gjort mig ledsen och kanske lite arg. Nu bryr jag mig inte. En fördel med att vara deprimerad i alla fall. Jag bryr mig inte om särskilt mycket alls. Jag bara är.
Igår träffade jag en psykolog. Hon är specialiserad på autism och utmattning som ofta följer med det. Hon förklarade innan jag kom dit hur huset och dörren såg ut. Jag har aldrig fått sådan information innan. Men insåg hur mycket oro och energi det besparade mig.
Det kändes bra att jag tog mig dit. Och även handlade på vägen hem. Samt bytte till vinterdäck på bilen.
Idag kom bakslaget. Jag har varit så trött, illamående och frusen att jag knappt lämnat sängen. Måste hålla mig till en grej per dag ett tag till. I alla fall när de är av ett lite jobbigare slag och involverar folk jag inte känner.
Några sådana människor har jag i mitt liv. Och jag är så tacksam över det. Även om jag inte orkar ge några långa svar nu, så betyder ett "hur mår du", "jag är orolig för dig" eller "jag tänker på dig" så mycket!
Ljus och ljud
Såg The Dahmers och D-A-D på Slagthuset igår. Och i vimlet mötte jag en gammal kollega från ambassadörstiden. Måste varit tio år sedan sist. Och det var (utöver den friterade potatisen) kvällens höjdpunkt.
Han är nog den enda jag vet som älskar sina katter mer eller iaf lika mycket som jag.
Delade min sorg över Maxi med honom. Och den bekräftelsen var så välbehövlig. Värmen i kramarna och medlidandet i blicken. Jag ville sätta mig på golvet och gråta. Men det gjorde jag inte. Jag valde att fånga upp värmen istället och känna mig lite mindre
ensam i kärleken till ett djur.
Var även på "Höstljus" på Sofiero i veckan.
Musik och ljus i hela parken 🍂🍁🕯️
Onsdagsdrink
Känts ensamt på sistone. Även om Ozzy är mer gosig nu. Han vill sova i sängen, ligga i knät i soffan och rent allmänt vara nära.
Sen är det få jag berättat om Maxi för. Orkar inte höra fler "det var ju bara en katt".
Men en del i min närhet har jag kanske missbedömt. Hörde av en vän som jag inte alls trodde var en "djurmänniska", men när jag svarade att det var lite jobbigt nu pga att jag behövt ta farväl av min katt så fick jag en helt annan respons än den jag trott.
Både medlidande, förståelse och erbjudande om sällskap. Och det betydde så mycket att få den omsorgen.
Sen hörde en annan vän (ett ex) från Sthlm av sig i förrgår och berättade att han skulle jobba en dag i Malmö. Om jag kanske ville ses över en drink efter jobb. Jag ville ju, men orkade samtidigt inte. Men sen bestämde jag mig för
att tvinga mig till det. Och jag är glad att jag gjorde det. Det var så kul att ses, fokusera på helt andra saker, prata om allt och inget och dricka vin.
Blev senare än tänkt och idag är jag trött. Men ångrar det inte. Det var välbehövligt att komma ut och få prata, skratta och bara vara en kväll.
Ska tvinga mig till sånt mer. Det sociala ger oftast faktiskt så mycket mer än det tar i slutändan.
Skådespeleriet
Det är så svårt.
Att vara förälder och känna sig otillräcklig. Uppleva att världen runt en rasar, men fortsätta gå upp, laga middag, finnas där.
Det kräver enormt mycket av en och jag förstår de som inte orkar. Som bara stannar i sängen. Som ger upp.
Jag drivs av kärleken till barnen och katterna. Men vissa dagar är svårare än andra.
Nu är barnen iväg på resa med sin pappa. Saknar dom, känner mig oerhört ensam. Men samtidigt så är det skönt att att kunna vara ledsen och sörja Maxi på mitt sätt. Leva på te och knäckebröd de dagar matlusten inte finns där.
Försöker tänka lite framåt. Bokat in en julkonsert för mig och barnen. Och köpte tidigare i veckan även biljetter (via pre-sale) till Ghost i Köpenhamn åt mig och äldsta.
Idag släpps de för alla. Får se om några av äldstas kompisar också ska gå.
Funderar också på en kompis till Ozzy. Han hade behövt det. Men jag vet inte om jag klarar av att älska en ny katt redan.
Sista resan
Idag hämtade jag hem min Maxi. Trodde inte det skulle bli så jobbigt som det blev. Fick hans aska i en så fin träurna med hans namn ingraverat på en metallskylt på. I en påse med silkespapper låg den.
Jag tänkte på hur han hade älskat det pappret. Hur han direkt hade krafsat upp det ur påsen och tuggat på det. Hur nöjd och lycklig han hade sett ut om han fått tag på det innan jag hunnit stoppa honom.
Jag trodde mina tårar var slut och att det skulle gå bra att bara hämta upp den där påsen. Men när jag satte den i bilen och tänkte på att det var min Maxi, min mjuka, fluffiga, underbara katt som det nu bara var aska, då verkade det finnas
hur mycket tårar som helst kvar. Satt i säkert 30 minuter och bara grät på parkeringen utanför veterinären innan jag kunde se klart nog för att köra därifrån.
Körde så försiktigt och pratade med honom hela vägen hem. Som om han vore med. Och som jag har gjort alla de gånger han varit det.
Har plockat bort hans låda till matskålarna i veckan också. Tvättat, slipat och målat om den. Ställt undan den.
Ozzys ser så ensam ut där nu… Det gör ont i hjärtat varje gång jag gå genom köket och ser den. Men jag har i alla fall haft lyckan att få uppleva dessa tre unika och underbara katter tillsammans.
Kärlekens baksida
När jag inte ens har ork att skriva då är det illa. Och blir sämre. Skrivandet är min ventil. Det ställe där jag kan uttrycka känslor och bearbeta dom. Förstår mig själv bättre.
Men ibland finns inga ord. Inga som räcker till i alla fall.
Jag har förlorat min älskade Maxi. Min största kärlek. Min tröst, mitt stöd, min motivation.
Försöker finna ord och kraft, men allt blir bara en smärtsam klump i bröstet. Tårar som aldrig tycks ta slut. Jag tror emellanåt att det känns lite bättre, aningen lättare. Sen hittar jag ett svart morrhår på golvet och tårarna rinner på nytt. Saknaden
är så enorm. Den fyller ut varje sekund och varenda vrå.
Ser hans stora gyllene ögon framför mig, hur han tittade på mig hos veterinären. Hur han söker efter mig i rummet. Hur han frågar med blicken varför jag tagit honom dit? Varför jag låter dom hålla fast honom? Varför jag inte räddar honom?
Åh, min lilla älskling! Jag försöker prata lugnt. Trösta honom. Jag lovar att allt ska bli bra. Jag lovar att han ska slippa smärta och jag ber honom om och om igen att förlåta mig för att jag inte kan hjälpa honom bli frisk. För att jag inte kan
rädda honom.
Jag säger till honom att jag vill ha honom för alltid. Att jag älskar honom. Att han är det bästa som hänt mig. Förklarar hur tacksam jag är att han valde mig till sin människa. Att de fyra åren med honom varit underbara. Att han varit den bästa katt
och vän någon kan önska sig.
Jag hoppas han vet det. Att han känner det. Att han förstår. Att han somnar tryggt i min famn.
Mitt hjärta brister när hans slutar slå.
Och det känns som det aldrig kommer läka igen.
Vila, vila och ännu mer vila.
Det har varit intensivt sedan i våras och det börjar ta ut sin rätt. Jag är så trött! Främst mentalt. Så nu är det att prioritera och våga välja bort som gäller.
Var ute en stund i fredags och träffade vänner. Måste tvinga mig att vara lite social utöver jobbet emellanåt. Det känns ofta motigt att komma iväg för tillfället, men väl ute så är det värdefullt att få känna att jag har sammanhang där jag är önskad.
Sen har jag bara tagit det lugnt hela helgen!
I kväll hörde yngsta av sig och ville komma förbi för att prata. Självklart fick hon det. Jag låg ändå bara och halvslumrade i soffan. Hon bad om råd (men ville nog mest ha någon som lyssnade). Fick en kopp te och sitta här en stund.
Så säger hon "Det är pappas vecka men jag bara kommer hit och du är som att jag bor här och ger mig te".
Det kändes både fint och smärtsamt…jag vill ju att hon ska veta att hon alltid har en plats hos mig. Jag är hennes mamma, hennes skyddsnät, hennes hem dygnet runt, varenda dag. Oavsett vilken vecka det är.
I morgon em kommer båda barnen och även om det tar energi att se till att de har det bra, får middag och kommer i säng i tid (iaf yngsta), så är det också väldigt skönt med rutinerna det tillför. Och sällskapet såklart. Har saknat dom och våra samtal om allt möjligt. Älskar verkligen att umgås med dessa två intelligenta, roliga och knasiga individer!
Blodiga skor och tassar
Skulle klippa klor på mina prinsar i veckan. Det är INTE populärt hos dom… Tyckte ändå det gick bra, men stora killen blev nog inte helt nöjd. Tror jag klippte lite snett, så det flisade sig och störde honom. Det måste ju tuggas bort tyckte han…
Och sen började det blöda. Små blodspår överallt i lägenheten. Och jag får så dåligt samvete för att jag inte klippte bättre.
Han har fått många förlåt och massa godis. Inte tillräckligt enligt honom. Han bet lite extra i klon och valde sen att lägga sig på mina skor. De enda med ett uns vitt på. Det är rött nu. Och jag blir ständigt påmind om vilken
dålig mattemamma jag är. Helt rätt tycker han. För då har jag dåligt samvete, skyndar hem från jobb och ger mer godis…
Undrar hur länge han ska leva på det här?
Nu ska vi ta helg! Och göra bara trevliga saker ihop, jag, barnen och katterna.
Varit en så vansinnigt intensiv period. Glömmer och gör de mest konstiga saker. Vilket inte alls är konstigt med tanke på att jag sovit för lite, ätit för dåligt och generellt stressat för mycket under en för lång tid.
Obehagligt…
I helgen var jag på en konsert med stråkmusik av Hans Zimmer tillsammans med en vän.
Vi drack vin, snackade och hade en trevlig kväll.
Sista drinken innan hemresa blev på att ställe vi var på för ganska exakt två år sedan. Där jag träffade en man som jag sedan träffade några gånger till. Han verkade snäll, men någon mer romantisk känsla infann sig inte från min sida.
Så vi hade aldrig en relation eller var aldrig intima på något sätt. Fjärde gången vi sågs sa jag att det enda jag kunde ge var vänskap. Han tog det bra (verkade det som), men sen kom sms efter sms om hur hemsk jag var som inte gav honom en chans…
De blev mer och mer hotfulla och aggressiva. Tillslut drog jag tillbaka även vänskapen och bad honom lämna mig ifred.
Efter några månader verkade han göra det.
Så igår, berättar min vän att han kontaktat henne nyligen med en snyfthistoria om hur han inte kommit över mig. Två år har gått. Vi inledde aldrig ens någonting…
När hon svarat honom att det nog var dags att komma över mig fick hon till svar att hon verkade vara en "lika kallhjärtad bitch" som mig.
Jag har gjort många misstag, sagt saker jag ångrar och betett mig på sätt jag skäms över i livet. Men inte mot honom. Och kallhjärtad är jag inte. Har heller aldrig blivit kallad det förr. Inte vad jag vet i alla fall.
Så jag tar inte åt mig av det. Men det känns olustigt att någon går runt och känner/säger sånt om mig. Och min känsla av att vilja dejta någon någonsin igen blev plötsligt ännu mindre. Liksom den att gå ut i Malmö fler gånger. Vem vet vem man träffar?!
Jag tror katterna, barnen och häng med välbekanta (och garanterat oläskiga) vänner är och får vara min tillvaro för en lång tid framöver. Samtidigt gör det mig irriterad att känna mig begränsad och behöva vara rädd. Och jag kan inte tycka
jag har mig själv att skylla för att jag pratade med honom den där första gången. Jag vill inte gå runt och tro illa om alla jag inte känner. Vad blir det för liv?
Känslan just nu. To deal with people…
When the lights go out
Inser att mitt ljus har slocknat.
Kan inte minnas när det senast brann.
Det är som en tung slöja av grått som ligger över mig. Allting har blivit så mycket svårare.
Undviker det som går. Sparar den lilla energi jag har. Samlar den.
Håller ändå ihop. En lättnad att jag orkade duscha i förrgår. Att jag utåt sett fungerar och ser ut som vanligt. Bara lite mer trött, lite mer dämpad, lite mer förvirrad och lite mer lättirriterad.
Min största rädsla har besannats. Fast ändå inte. För barnen är min största oro och rädsla.
Så den näst största. Fast ändå inte. För jag är inte på botten. Men jag känner hur tårna nuddar den svarta klistriga gyttjan där nere. Och jag vet hur farligt nära jag är. Fastnar jag där blir det ett helvete att ta sig upp igen. Jag vill aldrig mer ner dit. Men strömmarna drar mig nedåt och varje dag bli en kamp för att om inte upp, så i alla fall inte längre ner.
Jag hatar att känna mig så pressad. Det gör mig till någon jag inte vill vara.
Jag får beröm för att jag ber om hjälp.
Att jag inte väntade ännu längre. Nu måste jag börja lita på att jag inte är ensam.
Berättar för några få. Men de flesta får ett påklistrat leende och ett "bara lite trött".
Några omsluter mig i känslan och fångar upp. Det känns tryggt. Mindre ensamt. Även om de inte är nära hela tiden.
Andra önskar lycka till och vänder sig bort. Det är min kamp att bedriva. Och jag kan inte räkna med någon annan. Men visst känns det att bli lämnad när livet är svårt och av personer man själv inte skulle gett upp om oavsett vad.
Jag sänker inte medvetet några skepp.
Men när skeppet trots allt sjunker eller svajar, då blir det tydligt vilka som lämnar och vilka som finns kvar.
Drömtillvaron
I full gång med jobb. Jag älskar det jag gör på många sätt. Men jag upplever också att jag är lite i fel sammanhang egentligen. Mina fokusområden ligger långt ifrån övrig verksamhet och det blir oerhört ensamt. Ingen vet vad jag gör och ingen
är heller intresserad av det. Sen har jag massor med andra, som jag samverkar med och som jag vet uppskattar mig och mitt arbete. Men det blir tungt att inte ha någon att bolla saker med i vardagen.
Sen skulle man ju kunna önska lite mer av lönen. Men, men. Jag har ett arbete iaf.
Trivs förvånansvärt bra med singellivet. Har inga problem med att varken vara själv eller hitta vänner att umgås med när jag känner för det. Men någonstans finns ändå en önskan om att hitta någon att dela livet med. Som det känns enkelt och naturligt
att vara med. Någon att sakna och längta efter. Men ju äldre jag blir desto bättre vet jag vad jag vill ha. Det borde vara en fördel. Men medför att jag är inte lika formbar längre. Och det gör det svårare att fungera ihop med någon som
har sina sätt att vilja ha det.
Sen emellanåt längtar jag bara efter tystnad. Struktur och enkelhet. Slippa intryck. Få vila.
Älskar att drömma om semester. Planera för att resa. För iväg hemifrån är allt mycket mer rofyllt. Inga tider att passa. Inga krav. Inga måsten. Den tillvaro som en semester på annat håll medför för mig ger en ångestfrihet som egentligen är allt jag önskar
av livet. Vakna utan en klump i magen och ett tryck i bröstet. Komma hem på eftermiddagen utan spända axlar och huvudvärk. Somna utan att vrida och vända på mig halva natten.
Så jag drömmer om nästa resa. Nästa andningshål. Och tänker att jag måste finna den sortens ro i vardagen på något sätt för att orka resten av livet om det blir långt.
En ständig påminnelse till mig själv.
Gammal?
Inte varit inne på Malmöfestivalen något alls i år. Det har inte lockat. Men så frågade en kompis om jag ville med in en stund den sista dagen… Så ställde in mig på det. Sen avbokade hon samma morgon för en myskväll med pojkvännen. Tråkigt,
men inte mycket man kan säga om det. Såklart är ens respektive prio och de har haft det lite dåligt på sistone så tror det var helt rätt beslut av henne att lägga fokus på honom igår.
Men jag tog bussen in ändå. Bara en kort stund för att se bandet Dressed to thrill (tribute till Kiss). Lät som det skulle kunna vara bra. Och har så fina minnen från konserten med Kiss på Scandinavium för några år sedan. Men det här var inte
alls bra. Hade nog behövt en hyfsad promillehalt i blodet för att kunna ryckas med av detta…
Tog bussen hem igen och var hemma strax innan midnatt. Fulla ungdomar och folk i åldern 50+ med livskriser i trängsel är inte alls min grej. (Det har nog aldrig varit). Jag älskar musik. Och gärna live. Men omständigheter som dessa skapar bara
stress och ångest i mig. Jag kan inte njuta av upplevelsen när allt runtomkring är så oorganiserat och kaosartat. Om det gör att jag upplevs gammal/min mentalitet är som en 85-årings, så får det väl vara så. Jag är rätt nöjd med att ha börjat
förstå vad jag vill ha och behöver för att må bra. Sen att det inte alltid går att få det så och jag måste hitta sätt för att hitta lugn i kaos är en annan sak.
Ännu en vecka
En vecka med barnen till ända idag. Den gick snabbt den med.
Vi har gjort sushi, bakat cheesecake, spelat shuffleboard, sett deadpool på bio, kollat på ett hus, färgat hår och gjort piercingar.
Bland annat.
Barnen är lediga en vecka till som de spenderar med sin pappa. För min del är det jobb som gäller redan nu.
Två veckor som bara försvann!
Två barnfria veckor. Hade inga planer. Skulle bara vara tänkte jag. Sen började jag planera in lite smått. En lunch i Malmö med en fd kollega. En dag med en annan god vän ute på äventyr. Konserter med Jay Smith, Takida och Stiftelsen. (Jag var
mest taggad på Takida, men blev positivt överraskad av Stiftelsen). Vilket alltid är kul när man kan hitta nytt att gilla och lyssna på.
En utflykt till Solnäs gård och Borgeby. Hann med både slott och kryddgård. Inköp av lavendel ledde till storbak av lavendelbiscotti, toscakaka och bananmuffins.
Fika i trevligt sällskap (för att få hjälp att äta upp kakorna), ett besök på Gislöv marknad. Och så ytterligare ett spabesök med middag och övernattning.
Nu kommer barnen igen vilken sekund som helst och jag undrar vart dessa veckor tog vägen. Är så trött - jag som skulle vara utvilad nu!
Vet att det kan vara lite tråkigt att jag är så restriktiv med namn och bilder på andra. Men vill aldrig lämna ut någon. Skulle såklart kunna fråga om det är okej, men tänker att det här mest är mitt forum. Med tankar och funderingar. Så andra får även fortsatt var lite anonyma här.
Äntligen!
Nu har jag äntligen börjat min semester! Inledde den med en dag på spa med en god vän. Nu är jag avslappnad och mjuk i hela kroppen.
Annars händer inte mycket just nu. Barnen lurade med mig för att se F1 i förra veckan. Och jag bakade nån slags Schwartzwaldtårta. (God blev den i alla fall).
Nu är barnen hos sin pappa. Och jag har i nuläget en helt tom kalender resten av veckan! Ska försöka boka in lite aktiviteter med olika vänner så jag inte bara sitter hemma med katterna - även om det också är skönt.
