Sista resan
Idag hämtade jag hem min Maxi. Trodde inte det skulle bli så jobbigt som det blev. Fick hans aska i en så fin träurna med hans namn ingraverat på en metallskylt på. I en påse med silkespapper låg den.
Jag tänkte på hur han hade älskat det pappret. Hur han direkt hade krafsat upp det ur påsen och tuggat på det. Hur nöjd och lycklig han hade sett ut om han fått tag på det innan jag hunnit stoppa honom.
Jag trodde mina tårar var slut och att det skulle gå bra att bara hämta upp den där påsen. Men när jag satte den i bilen och tänkte på att det var min Maxi, min mjuka, fluffiga, underbara katt som det nu bara var aska, då verkade det finnas
hur mycket tårar som helst kvar. Satt i säkert 30 minuter och bara grät på parkeringen utanför veterinären innan jag kunde se klart nog för att köra därifrån.
Körde så försiktigt och pratade med honom hela vägen hem. Som om han vore med. Och som jag har gjort alla de gånger han varit det.
Har plockat bort hans låda till matskålarna i veckan också. Tvättat, slipat och målat om den. Ställt undan den.
Ozzys ser så ensam ut där nu… Det gör ont i hjärtat varje gång jag gå genom köket och ser den. Men jag har i alla fall haft lyckan att få uppleva dessa tre unika och underbara katter tillsammans.
Kommentarer
Trackback
