Ett steg framåt och två tillbaka
Den senaste månaden har varit oerhört tung. Men jag har hanterat den…i alla fall okej. Har avskärmat mig från det mesta och de flesta och jag vet att det inte är enbart av godo. Men annars hade jag inte orkat.
Utöver Maxi är det så mycket mer. Men jag vill inte lämna ut någon. Det får räcka med att säga att det varit och är svårt.
Jag är sjukskriven. Ett nederlag känns det som. En besvikelse. På mig själv. Det var 16 år sedan sist. Och jag sa aldrig mer. Ändå är jag här nu. Men läkaren jag träffade fångade upp mig på ett sätt som ingav förtroende.
"Vi tar hand om dig nu".
Bara det. De orden. Någon som tog ansvar för mig. Åt mig. Och gav mig utrymme att få vara. Få läka. Få vila. Få tid att känna efter.
På en månad har jag gått ner 6 kg. Det behövdes visserligen, men kanske på ett annat sätt än såhär, genom ångest.
Det syns ändå inte, säger han. Det känns bara lite när jag kramar dig.
Men jag själv känner det på kläderna. En fördel med att vara deprimerad i alla fall. Jag bryr mig inte särskilt mycket alls. Om något. Jag bara är.
Igår träffade jag en psykolog. Hon är specialiserad på autism och utmattning som ofta följer med det. Hon förklarade innan jag kom dit hur huset och dörren såg ut. Jag har aldrig fått sådan information innan. Men insåg hur mycket oro och energi det besparade mig.
Det kändes bra att jag tog mig dit. Och även handlade på vägen hem. Samt bytte till vinterdäck på bilen.
Idag kom bakslaget. Jag har varit så trött, illamående och frusen att jag knappt lämnat sängen. Måste hålla mig till en grej per dag ett tag till. I alla fall när de är av ett lite jobbigare slag och involverar folk jag inte känner.
