remiss.blogg.se

Men ibland finns inga ord. Inga som räcker till i alla fall. 

Jag har förlorat min älskade Maxi. Min största kärlek. Min tröst, mitt stöd, min motivation. 

Försöker finna ord och kraft, men allt blir bara en smärtsam klump i bröstet. Tårar som aldrig tycks ta slut. Jag tror emellanåt att det känns lite bättre, aningen lättare. Sen hittar jag ett svart morrhår på golvet och tårarna rinner på nytt. Saknaden är så enorm. Den fyller ut varje sekund och varenda vrå. 

Ser hans stora gyllene ögon framför mig, hur han tittade på mig hos veterinären. Hur han söker efter mig i rummet. Hur han frågar med blicken varför jag tagit honom dit? Varför jag låter dom hålla fast honom? Varför jag inte räddar honom? 

Åh, min lilla älskling! Jag försöker prata lugnt. Trösta honom. Jag lovar att allt ska bli bra. Jag lovar att han ska slippa smärta och jag ber honom om och om igen att förlåta mig för att jag inte kan hjälpa honom bli frisk. För att jag inte kan rädda honom. 

Jag säger till honom att jag vill ha honom för alltid. Att jag älskar honom. Att han är det bästa som hänt mig. Förklarar hur tacksam jag är att han valde mig till sin människa. Att de fyra åren med honom varit underbara. Att han varit den bästa katt och vän någon kan önska sig. 

Jag hoppas han vet det. Att han känner det. Att han förstår. Att han somnar tryggt i min famn. 

Mitt hjärta brister när hans slutar slå. 

Och det känns som det aldrig kommer läka igen.