remiss.blogg.se

Fredagen…vet knappt vad jag ska skriva. Maten blev uppskattad och vi skrattade så att tårarna rann. Så härligt och välbehövligt! 

Lönehelg och galet mycket folk ute. Efter ett mindre sammanbrott där jag bestämt ville hem igen så anpassade jag mig någorlunda till både ljudnivå och trängsel efter en stund. 

Kom hem och i säng runt 05. Vaknade redan vid 10 och konstaterade att jag inte var det minsta bakis. Bara för att några sekunder senare inse att det var för att jag fortfarande var onykter. Det blev betydligt fler drinkar än jag hade tänkt mig. Kan inte ens minnas senast jag drack så mycket… Har till och med ett vagt minne av att jag bad någon om en cigg. Och då är jag riktigt, rejält berusad kan jag säga. 

Några timmars sömn till och sen har jag mått som jag förtjänar. Eller inte. Konstigt utryck det där egentligen. Jag unnar mig sällan att släppa helt på kontrollen, så tycker nog att jag var värd en sån kväll. Och gjorde egentligen inget galet alls. (Utöver att inte välja bort de 2-3 sista drinkarna kanske). 

Nu i eftermiddags ringde min mamma. "Det var väldigt var du låter sliten", började hon med att säga. Sedan tyckte hon det var roligt när jag förklarade varför. Noll medlidande där. Jag kunde inte varit gladare över påminnelsen om att jag har fått tillbaka min envisa, smått sarkastiska mamma som i sin retfullhet också uttrycker så enormt mycket kärlek. Hon är bara…så bäst. Och så älskad, så oumbärlig, så mycket mer öppen, kärleksfull och förstående än någon annan jag vet. Tänk att jag fick just henne som min mamma! 

Strax möte. 

Jag är verkligen fredagstrött. 

I kväll kommer lite olika vänner över på middag. En trerätters med tema och passande drycker till allt. Så har en del att fixa med inför det också. Men tycker det är så kul! 

Maxi är ansvarig för drycker och glas. Han tar sitt uppdrag på största allvar. (Men i kväll kommer han inte visa sig om jag känner honom rätt). 

Bara frågan om vart vi går efter middagen fick många olika förslag. 

En vill till Plan B, nästa vill till Paddys, en tredje tycker Moriskan, den fjärde säger okej till vad som "bara man inte måste klä ut sig", den femte föreslår att vi hittar nån mindre bar/vinbar. Jag och ytterligare en går i princip aldrig ut och har inga direkta önskemål. 

Hans lillmatte, tillika min stackars yngsta är sjuk fick jag precis meddelande om. Hon är hos sin pappa så det ändrar inte mina planer. Men innebär att hon missar sitt halloweendisco i skolan. (Och som hon laddat inför det och jobbat på sin outfit). Ska förbi och lämna lite glass, febernedsättande och sånt till henne sen. Förhoppningsvis är hon frisk tills nästa vecka om hon kurerar sig hela helgen. 

Jag är okej. 

Men förra veckan var tuff. Nu börjar jag känna mig som mig själv igen på gott och ont. Vill så mycket. Och i rätt (eller fel) sällskap bubblar idéerna över. 

Egentligen så har jag nog ett ganska rimligt aktivt socialt liv. För att vara jag. Sjukt tråkigt det låter, eller hur? 

Men det är det faktiskt inte. 

I helgen som var firades Halloween i förskott. Jag är nog ofta all in eller inte alls...tror jag iaf. Och efter att ha funderat lite så kom jag fram till att bjuda på mig själv.

Valet av karaktär var enkelt. En vampyr såklart! (När man har en Maxi som är en svart, luden fladdermus med huggisar här hemma så är inspirationen given).

Eller…kanske inte förstod, men insåg att det är så det är.

Nu var mina största bekymmer mina stora sorgsna ögon och mitt glansiga hår. De attribut som i vanliga fall är vad som gör att jag får komplimanger. Hade jag haft lite mer tid att planera så hade färgade linser och nåt matt vax i håret gjort helheten bättre. 

Hade jag alltid känt mig som jag gjorde bakom denna fasad hade jag kanske varit mer som många andra idag och lagt upp selfies för komplimanger och likes, velat synas. Sånt som mitt vardagliga jag inte riktigt kan med att göra. För som mitt 13-åriga jag fick höra "vem skulle någonsin vilja se eller ta på dig"? 

Tror inte det är hela anledningen, men en del i att jag inte själv kan förstå när någon visar intresse. Det är så otänkbart att någon skulle kunna se mig som något mer än "nån det är kul att snacka med ibland". 

Tema för dagen: Psykisk hälsa för alla och att börja med sig själv… 

Läste det och tänkte att det var en bra idé att börja dagen med yoga (en av dagens många programpunkter). 

Stressade dit och kom försent. Det är jobbigare än man kan tro med yoga! Var flera som kommit dit för att "prova på" när det var kostnadsfritt. Däribland en del kvinnor som tagit med sina respektive. 

Raden av svordomar från en av dem var lätt det bästa med hela passet. 

Sedan följde besök på tre ställen till innan jag kunde bege mig hemåt.

Väl hemma möttes jag av mina största supportar (otroligt nog inte katterna, utan barnen). Nu är de hos sin pappa och jag ska ta del av några digitala föreläsningar och fixa lite med hemsidan. 

Känner hur huvudvärken börjar komma smygandes och är redan så sjukt trött att jag egentligen hade kunde sova för natten. 

Men har haft en härlig dag. Många kramar, fina samtal, skratt och uppskattning som värmer på djupet. Det är så fint att komma ut och få träffa alla. Särskilt då många verkar glada att se mig och få prata en stund. Och jag i min tur blir så glad och fylls på med positiv energi när jag ser andras engagemang i dessa frågor. Det väcker och tar fram det bästa i mig. Allt det mjuka, kärleksfulla och tillåtande. 

Ibland när saker och ting fungerar och flyter på, så känns det som att något garanterat måste ha missats. 

Hoppas verkligen inte så är fallet. I fredags gick pressmeddelandet ut och det är så skönt att (nästan) allt är på plats. Ser fram emot att åka runt och ta del av allt som händer nu! 

Idag inleddes veckan (lite i förskott) med ett välgörenhetslopp. Underbart höstväder och härlig stämning! Min största utmaning med dessa event är att jag ofta är så förvirrad pga att jag är helt slutkörd. Kom på mig själv flera gånger med att inte ha koll alls. För att inte tala om alla som hälsar och jag febrilt får leta i minnet för att placera personen i fråga. 

Underbar höstdag idag! 

När nästa vecka är över ska jag unna mig något fint/kul eller mysigt. Vet inte riktigt vad än…och ekonomin tillåter egentligen inte några utsvävningar längre. Dessutom vet jag inte vet hur det ser ut med jobb efter årsskiftet. Det är alltid lite stressande att jobba i projektform, samtidigt så är jag numera van vid det och tar inget för givet. 

Just idag är jag dessutom rätt seg. Måste ge massor av vuxenpoäng att det beror på att jag satt uppe och väntade på tonåringen som var ute igår kväll och inte på att jag själv var någonstans.

(Och såklart på att det är väldigt mycket arbetsuppgifter att hålla ordning på just nu).

För att inte dras ner alltför djupt i den negativa spiralen försöker jag fylla ledig tid med sådant som får mig att vara i stunden. Som att laga mat. 

Vad tror ni om blomkålssoppa till middag frågar jag barnen. De bara stirrar på mig. 

- VARM BLOMKÅL?! Försöker du traumatisera oss? 

De slipper äta det. Men jag lagar blomkålssoppa med rostad vitlök och färska örter ändå. 

Återhämtning bör inte vara jobbrelaterat utan ska helst vara något man tycker om att göra och som inte alls kan kopplas till arbetet har jag fått lära mig. (Även om man i grunden faktiskt gillar sitt arbete, vilket jag gör). Matlagning och bakning är därmed sådant som känns som både nytta, nöje och återhämtning för mig. Med noll relation till jobbet. 

Soppa för flera dagar. Med blomkål, rostad vitlök, chili och färsk oregano. 

Mitt sätt att älska. En gåva och en förbannelse.  

Klockan är inte ens 19 och jag har hunnit med så mycket idag. Och dessutom varit den förälder jag vill vara! (En dag är bättre än ingen). Först läkarbesök med yngsta i morse. Den galna mamman började såklart prata jobb och blev helt lyrisk över att de kände till "min" vecka!

Sen digital konferens med mingel. Precis så underligt som det låter. I form av avatarer skulle vi mingla i barer och prata om olika utmaningar. (Följt av annat, mer sedvanligt jobb).

Sedan stall och vid hemkomst dusch för oss alla. Laga middag. Riktig sådan. Fisk, potatismos och ärtor. Nu vet jag inte vad jag ska göra resten av kvällen… Har även diskat och handlat mat förresten. Och gått ut med sopor. Börjar nästan undra om jag råkat slå ihop två dygn och glömt sova. Men oerhört glad för dessa dagar så jag får en chans att "komma i kapp". 

Nu måste jag sätta mig ner och planera nästa vecka och var jag ska vara de olika dagarna. Blir någon i Lund, ett par i Malmö (börjar och slutar veckan där tror jag…), men ska även försöka få in något i Staffanstorp, Svedala, Skurup, Ystad, Trelleborg, Landskrona, Helsingborg, Ängelholm, Eslöv, Hörby och Kristianstad också.

Tur det bara är en vecka om året…eller egentligen så vore det ju bättre om det varit utspritt över alla 52. Hade ändå kunnat gå på något varannan dag hela det året med tanke på antalet arrangemang. Helt galet när man tänker på det så! 

Jag har jobbat, jobbat och jobbat sedan semestern. Är så trött att jag knappt kan tänka klart emellanåt. Jag vet hur idiotiskt det är, men kan inte låta bli. Bara lite till, hela tiden. För vem ska annars..?

Börjar känna att jag är lite dum. Lite för långsam och gör saker för komplicerade. Får ofta höra att det jag gör är så enkelt, att jag borde hinna med mer. Klippa och klistra. Sortera och lägga in. Det låter inte särskilt svårt, det håller jag med om. Och det får mig att undra. Kanske finns det något annat jag skulle vara bättre på? Något där jag skulle få känna mig…åtminstone tillräcklig. Någon gång ibland.

Inne på andra veckan med envis feber varenda kväll. Jag är inte sjuk. Bara utmattad. Enligt min läkare i alla fall. 

Dvs ännu mer värdelös på det jag gör. Det är ju knappast hjärnkirurg eller raketforskning. Bara några få (3) arrangemang som jag håller i och så samordningen i helhet då så klart. 

Jag hinner inte dagdrömma. Men om jag hann så vore det om olika sätt att få vila. Helst för evigt.