Traumatiserade blomkål?

Ibland när saker och ting fungerar och flyter på, så känns det som att något garanterat måste ha missats. 


Hoppas verkligen inte så är fallet. I fredags gick pressmeddelandet ut och det är så skönt att (nästan) allt är på plats. Ser fram emot att åka runt och ta del av allt som händer nu! 


Idag inleddes veckan (lite i förskott) med ett välgörenhetslopp. Underbart höstväder och härlig stämning! Min största utmaning med dessa event är att jag ofta är så förvirrad pga att jag är helt slutkörd. Kom på mig själv flera gånger med att inte ha koll alls. För att inte tala om alla som hälsar och jag febrilt får leta i minnet för att placera personen i fråga. 


(null)

Underbar höstdag idag! 

När nästa vecka är över ska jag unna mig något fint/kul eller mysigt. Vet inte riktigt vad än…och ekonomin tillåter egentligen inte några utsvävningar längre. Dessutom vet jag inte vet hur det ser ut med jobb efter årsskiftet. Det är alltid lite stressande att jobba i projektform, samtidigt så är jag numera van vid det och tar inget för givet. 


Just idag är jag dessutom rätt seg. Måste ge massor av vuxenpoäng att det beror på att jag satt uppe och väntade på tonåringen som var ute igår kväll och inte på att jag själv var någonstans.

(Och såklart på att det är väldigt mycket arbetsuppgifter att hålla ordning på just nu).


För att inte dras ner alltför djupt i den negativa spiralen försöker jag fylla ledig tid med sådant som får mig att vara i stunden. Som att laga mat. 


Vad tror ni om blomkålssoppa till middag frågar jag barnen. De bara stirrar på mig. 

- VARM BLOMKÅL?! Försöker du traumatisera oss? 

De slipper äta det. Men jag lagar blomkålssoppa med rostad vitlök och färska örter ändå. 


Återhämtning bör inte vara jobbrelaterat utan ska helst vara något man tycker om att göra och som inte alls kan kopplas till arbetet har jag fått lära mig. (Även om man i grunden faktiskt gillar sitt arbete, vilket jag gör). Matlagning och bakning är därmed sådant som känns som både nytta, nöje och återhämtning för mig. Med noll relation till jobbet. 


(null)

Soppa för flera dagar. Med blomkål, rostad vitlök, chili och färsk oregano. 


Att ha mitt lilla sammanhang med de personer (och katter) som betyder mest är så fint. Kan överväldigas av de känslor det medför att bara få sitta tillsammans i soffan, titta på något, spela Uno och prata. Det är lugnande och läkande. 
Det finns såklart andra stunder och dagar också, när stämningen är irriterad, bråken avlöser varann och allt går fel - för den delen av livet går inte att undvika. Det gör grundtryggheten med och i varann så viktig. Att vi kommer tillbaka till gemenskapen och sammanhanget efter kaoset. Och jag kan känna lycka över det enklaste och samtidigt största som finns.

(null)
Mitt sätt att älska. En gåva och en förbannelse.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0