Den där smärtan
Plötsligt så bara kommer känslan över mig. Smärtan. Igår. Efteråt. Det var många som kom fram, men han stod en bit ifrån. Verkade tveka först. Tror han såg äldre ut än han var. Att livet varit hårt. Och när han kom fram och våra blickar möttes
så kändes det som att jag såg rakt in i honom och all smärta han bar.
En kort, kort stund.
Nu plötsligt när jag ser mig i spegeln så kommer den känslan tillbaka. Och jag färdas många år tillbaka i tiden. Till första mötet med någon annan. Branden. Backaplan. Han som plötsligt lyfte blicken från andra sidan havet
av blommor och jag tappade andan av den smärta jag såg i hans ansikte, i hans ögon.
Jag är inte ond. Jag vill inte ont. Jag är på riktigt och mina ögon är en direktväg till mitt hjärta. Jag saknar oftast filter. Bara när jag är riktigt arg eller rädd kan jag fälla ner portar av svärta framför mitt hjärta och stänga ute
(och inne) allt sårbart, ömtåligt och viktigt. Även det syns i min blick har jag fått höra ibland.
Det är mitt enda skydd, för jag saknar förmågan att inte känna. Men när det känns för mycket. Som nu. För någon främmande. Som jag inte kommer träffa igen eller kan hjälpa på något sätt. Men ändå inte kan stänga ute, inte har något
att blockera med. Då blir hela min värld en enda stor röra av spillror.
(Som jag måste samla ihop nu direkt och ge mig iväg ut).
Kommentarer
Trackback
