Små steg framåt
Jag är okej.
Men förra veckan var tuff. Nu börjar jag känna mig som mig själv igen på gott och ont. Vill så mycket. Och i rätt (eller fel) sällskap bubblar idéerna över.
Egentligen så har jag nog ett ganska rimligt aktivt socialt liv. För att vara jag. Sjukt tråkigt det låter, eller hur?
Men det är det faktiskt inte.
I helgen som var firades Halloween i förskott. Jag är nog ofta all in eller inte alls...tror jag iaf. Och efter att ha funderat lite så kom jag fram till att bjuda på mig själv.
Valet av karaktär var enkelt. En vampyr såklart! (När man har en Maxi som är en svart, luden fladdermus med huggisar här hemma så är inspirationen given).
Eller…kanske inte förstod, men insåg att det är så det är.
Nu var mina största bekymmer mina stora sorgsna ögon och mitt glansiga hår. De attribut som i vanliga fall är vad som gör att jag får komplimanger. Hade jag haft lite mer tid att planera så hade färgade linser och nåt matt vax i håret gjort helheten bättre.
Hade jag alltid känt mig som jag gjorde bakom denna fasad hade jag kanske varit mer som många andra idag och lagt upp selfies för komplimanger och likes, velat synas. Sånt som mitt vardagliga jag inte riktigt kan med att göra. För som mitt 13-åriga jag fick höra "vem skulle någonsin vilja se eller ta på dig"?
Tror inte det är hela anledningen, men en del i att jag inte själv kan förstå när någon visar intresse. Det är så otänkbart att någon skulle kunna se mig som något mer än "nån det är kul att snacka med ibland".
