remiss.blogg.se

Lova är med min syster i Göteborg och jag och David
är själva hemma i Lund ett par dagar.

Det är tomt, tyst och jätteskönt!

Vi äter hämtmat framför teven. Vilken lyx!

Tyvärr har jag fortfarande en gnagande ångest i bröstet
och en rastlös känsla i hela kroppen.

Så kommer jag att tänka på mina tabletter som ligger i medicinskåpet.
Dom där som är avsedda för värk, men som ger ett ludddigt, skönt, trötthetsrus...
Nu när Lova inte är hemma och jag inte måste vara tillgänglig för henne
kan jag faktiskt ta dom.

Jag löser upp en brustablett i vatten och dricker.
Usch och fy, vad vidrigt det smakar!

Men en stund senare ligger jag utslagen på soffan och känner mig lyckligt avtrubbad.
Äter smågodis och tittar på komediserier.
Såhär avslappnad och tillfreds har jag inte känt mig på väldigt länge.

Tar en tablett till inför natten.
Samvetet säger mig att jag inte borde, men jag vill fortsätta känna såhär.
Bara lite till...

Sen sover jag gott en hel natt i sträck. Underbart!

Nu har jag ökat dosen Zoloft något.
Och biverkningarna börjar komma på allvar.

Precis som tidigare gånger får jag huvudvärk.
Varenda morgon vaknar jag med en tryckande huvudvärk
som ger med sig först framåt middagstid.

Dessutom flagnar mina händer.
Konstig biverkning kan tyckas, men det har dom gjort varje gång.
Det blir som luft under huden och sen spricker den och flagnar av.

Jätteäckligt. Och det känns inte så trevligt heller.

Smörjer och smörjer med feta krämer, men det hjälper inte ett dugg.

Än så länge känns inte ångesten lättare heller.
Men det ger sig nog snart.

Såväl ångest som huvudvärk och hud borde vara bättre
om nån vecka eller så hoppas jag.

Jag vaknar och mår illa. Kanske beror det på Zoloften?

Kanske är det mina levervärden som spökar?

Jag har mått illa till och från ganska länge nu.
Tänkt att det antagligen beror på mina magproblem.
Att jag behöver byta tillbaka till Nexium igen. Att Omeprazolen är för svag.

Men sen jag fick veta att mina levervärden är förhöjda så har jag börjat fundera
på om det kanske är det som är orsaken till mitt illamående.

I vilket fall följer jag med ner till frukostmatsalen.
Det är en fin frukost med alla tillbehör man kan önska.
Precis sådär som en hotellfrukost ska vara.

Men jag står inte ut med doften av prinskorv och nybryggt kaffe,
så jag tar ett glas juice och går tillbaka upp på rummet.

Lägger mig i sängen, drar upp täcket över huvudet och somnar om.

Jag tog första tabletten i förrgår. Redan samma dag började jag må illa.

Vet inte om det är Zoloften eller något annat.
Får väl se hur det hela utvecklar sig.

Vi är tillbaka på fastlandet nu.

Och jag har tillgång till Internetuppkoppling för första gången på en vecka.

Lyckan jag känner när jag förstår att jag kommer kunna kolla mina mail,
får mig att inse att jag är en aning för beroende av Internet.

Lyckas vi få Lova att somna blir det nog en film lite senare.

Imorgon väntar det allra bästa med att bo på hotell. Frukosten!

Läsa tidningen och äta nybakat bröd med massor av pålägg, the, juice och färsk frukt.

Längtar redan!

Vi åker till Byrums raukar.

Där finns en restaurang som heter "Blå Jungfrun".

Åtminstone har det funnits. Nu visar den sig vara stängd.

så vi hade sett fram emot ett nytt besök :-(

Nåja, vi kör till Böda Sands camping istället. Äter middag på Strandhugget

och sen tittar vi på en modevisning och karaoke på scenen vid lekplatsen.

Blir lycklig av treåringar som går upp på secenen och sjunger "Emil´s snickerboa",

vuxna talanger och Lova som dansar och gör rörelser till allt.

Här skulle jag kunna stanna för alltid!

Nu är vi på Öland. Solen och vindarna ö sägs det.

Mest vindarnas, får jag nog säga. I alla fall idag.

Vi äter middag på Kalk, gamla Club Tegel. Ett underbart ställe i centrala Löttorp.

Efterår går vi över till baren. Jag hoppar upp i en hög soffa i ena hörnet.

Dricker White Russian och lyssnar på livemusiken.

Bland annat Lundell och U2.
Lovely!

Sen blir Lova stökig av alltför mycket bubbelvatten och får en tillsägelse av trubaduren

(på skoj såklart), men vi bestämmer oss ändå för att det är läggdags
och går tillbaka till pensionatet.

Imorgon vill jag till Böda Sand. Det är "mitt" Öland!

Vi är ute på landet. Eller inne i skogen. Kanske både ock.

Jag är inte riktigt säker på vad man ska kalla det.

Lugnt är det i alla fall. Tyst. Stilla. Rofyllt kanske?

Långt till närmsta granne. Grusväg där inga bilar kör förbi.

Inget Internet. Inte ens mobilen har mottagning här.

Jag är vaken om nätterna. Ser morgonen gry. Dimman lätta och daggen lägga sig.

Ser katten komma smygande hemåt genom det höga gräset. Hör fåglarnas sång.

Det är vackert.

Men jag känner bara smärtan. Smärtan i själen och hjärtat.

Tar sömntabletter, lugnande, ångestdämpande. Och sen väntar jag.

Ligger och tittar på mönstret på insidan av bäddsoffans lock.

Det känns så främmande trots att jag har sovit i den här soffan varenda

sommar hela livet.

Dagarna bara försvinner. Jag tar ett beslut att börja med Zoloft igen.

Utan någon läkares inrådan. Har tabletter kvar "sen sist".

Zoloften färgar livet grått. Jag blir väldigt okänslosam åt båda hållen.

Varken skratt eller tårar med andra ord.

Men heller ingen ångest.

Och den måste jag bli av med. NU.

Nu har det vänt. Den där känslan av lycka. Av att allt bara flyter och klaffar.

Det har inte hänt något egentligen.

Om man bortser från det där med levervärdena då...

Fast jag har bestämt mig för att inte tänka mer på det förrän

fler prover är tagna och man vet som är fel.

Mår bara dåligt ändå.

Trots att solen skiner och vi snart ska åka iväg på semester.

Ligger vaken hela nätterna med ett rastlöst krypande i kroppen.

Ångest som trycker i bröstet. Oro som gnager.

Ligger vaken hela dagarna med. I sängen eller på soffan.

Orkar inget. Inte ens skriva.

Det här är allt jag får ihop under julis första fyra dagar.

Jävla ångest.

Varför kan jag inte bara få vara ifred?

Idag var det dags för intervju för jobbet jag blev uppringd om igår.
Det kom så hastigt på så jag hann aldrig bli nervös.
Det vara bara att rota fram lite intyg och arbetsprover och kolla upp vart jag skulle.

Men strax innan jag skulle iväg kom posten.

Ett brev från sjukhuset. Antagligen en läkartid, tänkte jag och öppnade det.

Det var det inte. Det var ett brev från läkaren jag var hos förra veckan.
Provsvaren hade kommit och hon hade försökt nå mig via telefon utan resultat.
I vilket fall visade proverna att min lever inte mår så bra.

Jag blir helt chockad. Tänker att det måste vara fel.
Jag har aldrig haft några problem med levern innan.

Första tanken är på skador av alkohol - men jag dricker ju nästan aldrig...

Andra tanken är infektioner, typ hepatit - men hur och var skulle jag fått det?

I bilen på väg till intervjun dyker tanken på cancer upp. Men nej, så illa kan det väl inte vara..?

Resultatet blir i alla fall att jag har svårt att fokusera på intervjun eftersom helt andra tankar
 tenderar att dyka upp och störa. Jag är ledsen och rädd.
Och jag funderar på om jag själv orsakat detta genom att ibland önska att jag vore död.

Nu får jag kanske döden serverad på silverfat - och ändå är jag inte nöjd.

Otacksamma jag har insett att jag vill leva!

Det är så varmt!
Men man får väl inte klaga när solen för ovanlighetens skull visar sig.

Den här veckan skulle dom ringa angående jobbet som webbredaktör.

Tre stycken av oss su som var där i förra veckan skulle få komma på en andra intervju.

Jag tror inte att jag blir en av dom. Känslan säger mig det i alla fall.

Men jag hoppas ju såklart ändå!

Så när mobilen ringer strax efter lunch hoppar jag till. Okänt nummer.
Jo, det är nog han...

Jag går undan och svarar.

Men det är inte alls han. Det är från ett annat jobb jag sökt.

Dom undrar om jag möjligen kan tänka mig att komma in på en intervju?

Självklart vill jag det och vi bestämmer en tid redan dagen därpå.

Åh, vad glad jag är när jag lägger på. Ännu en chans till ett jobb!

Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Idag var det dags för intervjun i Helsingborg. Ni vet för det där jobbet som webbredaktör...

Jag var SÅ nervös!! Kanske ett bra tecken?!

Eller i alla fall ett tecken på att jag väldigt gärna vill ha jobbet :-)

Det blev en lång intervju. Efter nästan två timmar kom jag äntligen skakig och genomsvettig

(nåja, nästan i allafall),  ut i friska luften i vackra Helsingborg igen.  

Gick helt okej.

Kändes lagom avslappnat och jag tror jag svarade i alla fall på ett ungefär vad han ville höra.

Verkade dessutom vara en alldeles förträfflig arbetsplats!

Bara vid ett tillfälle blev jag lite fundersam.

Han sa nämligen att de fått in fler ansökningar  än förväntat (130 stycken),
varav sju fick komma på intervju.

Han sa också att det var väldigt hög kompetens bland dom sökande...

...och jag fick bita mig i läppen för att inte fråga varför JAG satt där då???

Idag, under förmiddagen publicerades reportaget om mig på sajten alltombarn.se.

Och det kom in en hel del nya läsare. (Tillfälligt  i alla fall).

Dagens statistik visar på en ökning med över 2000 %  :-D

En hel del kommentarer och mail har jag fått också.

Som ni alla vet är jag inget vidare på att svara på varken det ena eller det andra.

Den tid jag lägger på att sitta vid datorn går åt till att uppdatera bloggen.

Där tar oftast orken slut.

Men jag läser allt. Och uppskattar det :-)

Idag var jag uppe tidigt.

Lämnade Lova på dagis och åt sen frukost med David.

När jag dukar av bordet så ringer telefonen. Jag känner inte igen nummret.

Det visar sig tillhöra chefen på en arbetsplats där jag sökt jobb som webbredaktör.

Han vill att jag ska komma in på en intervju!

Kan nog inte beskriva hur otroligt kul det känns! Samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket.

Så jag berättar det inte för någon. Eller jo, det är klart att jag säger det till David.

Men han är den enda som får veta.

När jag publicerar det här på bloggen är intervjun för länge sedan förbi.

Så antingen vet ni som känner mig redan att jag fått ett jobb :-) 

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag mår så mycket bättre nu.
Senaste veckan har bara flutit på. Jag har varit pigg och glad.
Inte hypoman, utan på ett "normalt" sätt.
Kanske beror det på att livet runtomkring fungerat så bra?

Idag hörde en reporter från DN/Expressen och Vi föräldrars gemensamma sajt "allt om barn"
av sig efter att ha läst den här bloggen. De ville göra en intervju med mig angående mammalivet
och diagnosen bipolär.

Jag tycker det känns jättekul!
Det har betytt så mycket för mig att få skriva när jag mått dåligt.

Och jag tror att det kan ge andra något också.
Kanske särskilt dom som kan känna igen sig i det jag skriver.

För det är så skönt ibland att inse att man inte är ensam!

Idag var jag och David på gemensamt samtal hos sjuksköterska & psykolog.
Vi har varit det ett par gånger.
Mest för att få tips och råd kring hur vi ska underlätta situationen för Lova.
Hur vi ska skapa så mycket trygghet som möjligt för henne i vardagen.

Hon har haft en jobbig vår. Varit ledsen och orolig.
Jag upplever henne inte lika trygg som andra barn, och det har ju sin förklaring.
Men det känns som hon börjar bli säkrare nu.
Jag mår bättre och är tillgänglig på ett annat sätt.
Och Lova måste inte konstant ha mig i närheten för att känna sig lugn.

Nu handlar det nog mer om att vi måste bli en familj igen. Alla tre.

Och hitta tillbaka till det där gemensamma livet i vardagen.