remiss.blogg.se

Nu har det vänt. Den där känslan av lycka. Av att allt bara flyter och klaffar.

Det har inte hänt något egentligen.

Om man bortser från det där med levervärdena då...

Fast jag har bestämt mig för att inte tänka mer på det förrän

fler prover är tagna och man vet som är fel.

Mår bara dåligt ändå.

Trots att solen skiner och vi snart ska åka iväg på semester.

Ligger vaken hela nätterna med ett rastlöst krypande i kroppen.

Ångest som trycker i bröstet. Oro som gnager.

Ligger vaken hela dagarna med. I sängen eller på soffan.

Orkar inget. Inte ens skriva.

Det här är allt jag får ihop under julis första fyra dagar.

Jävla ångest.

Varför kan jag inte bara få vara ifred?