Den 6 juli 2009 - Samma gamla soffa & Zoloft
Vi är ute på landet. Eller inne i skogen. Kanske både ock.
Jag är inte riktigt säker på vad man ska kalla det.
Lugnt är det i alla fall. Tyst. Stilla. Rofyllt kanske?
Långt till närmsta granne. Grusväg där inga bilar kör förbi.
Inget Internet. Inte ens mobilen har mottagning här.
Jag är vaken om nätterna. Ser morgonen gry. Dimman lätta och daggen lägga sig.
Ser katten komma smygande hemåt genom det höga gräset. Hör fåglarnas sång.
Det är vackert.
Men jag känner bara smärtan. Smärtan i själen och hjärtat.
Tar sömntabletter, lugnande, ångestdämpande. Och sen väntar jag.
Ligger och tittar på mönstret på insidan av bäddsoffans lock.
Det känns så främmande trots att jag har sovit i den här soffan varenda
sommar hela livet.
Dagarna bara försvinner. Jag tar ett beslut att börja med Zoloft igen.
Utan någon läkares inrådan. Har tabletter kvar "sen sist".
Zoloften färgar livet grått. Jag blir väldigt okänslosam åt båda hållen.
Varken skratt eller tårar med andra ord.
Men heller ingen ångest.
Och den måste jag bli av med. NU.
Lilla vän,känner inte Dig,men läser din blogg,känner så starkt för dig,och hoppas,hoppas att du snart ska få må bra.
Jag är en äldre,på 63 år,som håller tummarna för Dig.Kram/Inger
