remiss.blogg.se

Jag har svårt att släppa in människor på djupet numera. Det var en lite oväntad insikt. För jag är fortfarande väldigt öppen med vem och hur jag är. Har inga svårigheter att berätta om mina upplevelser, erfarenheter och känslor genom livet - men jag gör det med distans till mig själv. Tillfällena jag gett mitt hjärta fullt ut kan jag räkna på ena handen. 

Det har alltid tagit viss tid för mig att bygga upp ett förtroende för någon på riktigt. Låta den personen få se alla sidor av mig. Så när jag väl släpper på den garden blir det också oerhört svårt att backa igen. Och att ge det förtroendet för att sedan bli sviken tar hårdare för varje gång och gör det svårare att våga igen.

I två år har jag väntat på någon som jag nyligen tillslut insåg aldrig skulle välja mig. Aldrig skulle tycka jag var viktig nog, prioritera eller älska mig. Inte ens som en vän. Och med den insikten, när sorgen började lätta, så kom också den om att jag någon gång ändå måste våga igen. Om jag inte vill leva själv. Och det vet jag att jag inte vill. Inte ens bo själv på sikt.  

Jag vill komma hem till någon. Somna och vakna tillsammans. Ha någon att pyssla om lite extra och finnas där för. Och omvänt också såklart. Ha någon som saknar mig när vi inte är tillsammans och som vill vara med mig. Som får mig att känna mig viktig och självklar.

Kodachicon, Lomma, Banksy, fika på stan, Malmö, picknick, Trelleborg och så en hel del planering inför sommaren som snart är här! 

Försöker förstå varför jag har så oerhört svårt att bli förälskad och börja älska? Jag ser mig som en kärleksfull person. Uppenbarligen gör andra det också. Och dessutom älskvärd. Det är fint. Jag får uppskattning, vackra ord och blir följd hem till dörren. 

Jag är lättsam och positiv. Kan prata med alla och jag antar att jag är precis det de jag träffar vill ha. Och allt verkar bra fram tills dess att ytterdörren har stängts emellan oss och tårarna kommer över att jag inte kan känna det jag så gärna vill. Släppa taget, bli förälskad. I någon som vill vara med mig. Som vill mig väl. Som är uppriktig och genuin. 

Så jag gråter tills sminket är utkletat över hela ansiktet innan jag tillslut samlar mig och tvättar bort det. Kryper ner i sängen med mina katter. 

Trots att jag borde veta bättre nu så gör jag om det. Igen och igen. Hoppas på att det någon gång ska bli annorlunda. Att det ska kännas annorlunda. Trots att jag nog aldrig har varit på ett annat sätt. Inte vad jag kan minnas. Varje ny dejt genom hela livet har slutat med tårar och ett förakt för mig själv. För att jag är så fel. Måste tvinga mig till att låta någon komma nära.

Och jag vill inte fungera så. Inte vara jag. Jag vill vara som de flesta andra. Jag vill kunna gå vidare, jag vill kunna börja älska snabbt och lätt. Känna att det är rätt. Bryta upp, bryta ihop och komma tillbaka. Men så fungerar det inte för mig. Min kärlek byggs upp med tiden. Jag måste gå emot min känsla i början. För ju bättre jag lär känna någon desto starkare blir kärleken. Vi blir ett. Även min kropp blir då hans. Enbart hans. Och min egen. I övrigt tycker jag inte om beröring. 

Folk ifrågasätter det. Och jag förstår. För jag är social, jag har lärt mig krama även de jag inte står nära och uppenbarligen har jag ett sätt som får andra att tro att jag är intresserad, trots att jag själv enbart tycker jag är trevlig och lättsam. (Pratade med en vän om just det. Hon upplever samma sak. Antalet feltolkningar av män avseende våra intentioner är många. Vilket kan vara lite komiskt, men också ganska jobbigt). 

Orkar ibland inte med mig själv. Orkar inte vara jag. Men det är det enda jag har. Mig själv. Som den jag är. Och jag försöker se på allt jag är med större förståelse, mer omsorg och kärlek. Små steg i taget så tar jag mig framåt i det. Att jag är okej. Duger. Kanske mer än duger. Även när jag inte låtsas. Egentligen, så faktiskt särskilt då. 

Vi slapp minibussen! Tågen gick precis som de skulle. Oerhört skönt eftersom vi sedan var 400 kollegor från hela Sverige dessa dagar och hade seminarier från morgon till kväll utan någon direkt paus emellan. 

Dag ett så hade jag minglat och deltagit fullt ut hela dagen. Men under den gemensamma föreläsningen på em kände jag hur allt föreläsaren sade kröp in under skinnet. 

Han pratade med sån intensitet att jag diagnostiserat honom med ADHD redan efter två minuter. Men det är inte det intensiva som blir jobbigt, utan allt det han berättar om som berör och triggar ömma punkter hos mig. Han skämtar om sina utmaningar, om sin skolgång. Om det sårade och missförstådda barnet han en gång var och kanske fortfarande är. Det är en enorm sorg, förklädd till lättsamhet. 

Och det kommer så nära, trots att hans historia är milsvider från min egen. Men den ligger kant i kant med så många andras i min närhet. Människor som jag bryr mig om. Älskar och känner för. Och jag tänker att jag kanske aldrig har förstått dem tillräckligt väl. Trots att jag försökt. Men ändå missat att vara sådär supertydlig som man kan behöva vara ibland. För att de där personerna som inte ser sitt eget värde och sin roll emellanåt ska förstå att man finns kvar. Att jag finns kvar. Även när jag drar gränser och markerar för att själv inte drunkna i deras känslostormar. Men kanske hade kunnat vara tydligare avseende att jag trots allt ändå finns där. Står kvar. Stannar kvar. Finns i periferin och bryr mig om. Oändligt mycket och utan något slut. 

Sedan tänker jag att det är så lätt, ligger så nära att klandra mig själv för allt jag inte klarat av att vara för andra. Medan motsatsen, dvs att förvänta mig att någon annan ska förstå mina reaktioner, mitt sätt att vara, hur- och varför jag blev den jag är…det känns orimligt att begära. Fastän det också är viktigt. Jag borde också få vara lite viktig ibland. Fångas upp. Ha människor runt mig som reagerar på min ilska, besvikelse eller mina tårar med ett "oj, nu gjorde jag dig nog illa utan att mena det. Förlåt. Var och varför blev det fel? Hur kan vi lösa det? Hur kan jag agera annorlunda? Hur kan jag förstå dig bättre och möta dina behov?"

Det borde vara självklart. Ändå känns det så svårt! Kanske svårare än något annat att våga förvänta mig den förståelsen. Rädd för att vara för krävande. Upplevas som besvärlig och därmed inte vara önskvärd längre. 

Försöker vända på det och tänka att jag vill utvecklas, utmanas och bli bättre för andra. Så då måste jag kanske ge dem samma chans tillbaka. Att kunna bli bättre för mig. 

Denna vecka står kompetensutveckling på schemat. Allt från föreläsningar om projektledning till workshops kring psykisk hälsa. Det är nästan alltid givande och ger nya insikter, perspektiv och kunskaper att få ta sig an frågor som är ens vardag, fast i nya sammanhang. 

Det enda jag är lite obekväm med i detta är att bo på hotell. Är ju en hemmakatt ut i klospetsarna. Trivs med att vara ute bland folk, men vill och behöver kunna landa i mitt emellanåt. Få varva ner framför teven och sova i den egna sängen.

Själva resan kan också vara en stressmoment och nu med trolig tågstrejk så ännu mer… För att inte riskera bli strandsatta på annan ort så har vi nu bokat en minibuss. En del som ska med är supertaggade, andra inte fullt så mycket. Jag hör till dem som inte riktigt ser tjusningen med att klämma in sig i en liten buss och praktiskt taget sitta i knät på varann i flera timmar. Blir så lätt illamående också när det är varmt och trångt. Tror jag kommer erbjuda mig köra för att få lite mer utrymme och ha kontroll, även om det också kan vara jobbigt. 

När barnens pappa flyttade för lite mer än fyra år sedan var känslorna av misslyckande och sorg så stora. Det var ju inte så det skulle bli… Och att gå från att alltid ha mina barn hos mig till att bara få tillbringa 50% av tiden med dom gjorde ont. Samtidigt så var jag säker på beslutet och lycklig i det som var. Hur motsägelsefullt det än kan låta. 

Vänner som hade separerat tidigare och redan levde "varannan-vecka-liv" med barn, menade att man vänjer sig. Det blir en annorlunda tillvaro, men det går att göra det till en helt okej sådan trots allt. 

Jag kan inte påstå att jag vant mig. Men så har jag ju svårt för omställningar och det är fortfarande jobbigt både när barnen kommer och när de går. Men jag har nog äntligen lärt mig hur jag ska få det att fungera och lägger upp dagarna olika utifrån vilken vecka det är. 

Barn betyder tidiga morgnar och att sluta jobba redan runt 15. Barnfria veckor betyder viss sovmorgon, men desto längre arbetsdagar. Det har också börjat innebära att jag träffar vänner i större utsträckning än tidigare och att sådant som jag vill göra och mår bra av äntligen får ta större plats. 

Det är egentligen saker jag kunnat göra tidigare också. Men jag har nog alltid varit mer mån om att uppfylla andras drömmar än mina egna. Och varken tid eller pengar räcker ju till allt… och då har jag själv kommit i sista hand. Jag önskade mig länge någon som såg mig och som ville ta med mig på alla de äventyr jag inte unnande mig själv. Men det senaste året har jag insett att det är dags att börja ta tag i det på egen hand. Se till att mitt liv blir vad jag vill att det ska vara. 

Har börjat boka in mycket mer sådant som jag vill se, höra och göra. Det hade såklart varit kul att ha någon att dela det med. Men om jag insett något genom livet hittills så är det att jag sällan fått tillbaka samma engagemang för mina intressen som det jag försöker visa för andras. Så nu fokuserar jag på mig och vad jag vill ett tag. Lite ovant, men rätt härligt!

Massor med pollen i luften. Och jag blir så oerhört trött av det. Ögonen svider och näsan kliar. Men det är bara att härda ut. 

Så skönt med ännu en långhelg. Inledde den redan vid lunchtid i fredags med häng tillsammans med de bästa av vänner. Mat, vin och kaffedrink. Sol i ansiktet och sol i sinne. 

Skratt och trams växlat med allvar. Livet i vår lilla gemenskap som speglar livet i stort. 

Sen en lördag i Malmö. Var så trött först. Trodde inte jag skulle orka en heldag. Men sen plötsligt där jag satt på tåget så infann sig en känsla av förväntan. Energin bara fylldes på och allt kändes så enkelt och härligt. Kom hem mitt i natten och åt kakor i sängen innan jag somnade.

Valborgsmässoafton, körsång och eld i stadsparken. Första maj och barnen är här för att stanna resten av veckan. Vi har ätit glass och tittat på en serie vi börjat följa. Nu sover yngsta. Jag och äldsta ska dricka te. I allt det enkla finns så mycket fint. Jag har det bra på så många sätt.