Små samlade klokheter
En gyllene katt
Straffet för att stänga ute en japansk lyckokatt på en kall balkong är tydligen förföljelse...
Nu står en ovanför min tv och vinkar med ett tickade ljud.
Suck!
Men jag känner faktiskt viss kärlek till den nu, även om jag aldrig skulle ha införskaffat den själv.
Kärleken till det skrivna ordet.
Det är mina senaste tio år, alla känslor och händelser dokumenterade i ord.
Trots att jag på det stora hela mår ganska bra nu, så är det här av någon anledning så mycket svårare än vad jag hade trott...
Kanske en kombination. Och även om mycket tillhör det förflutna, har ordnat upp sig och är över sedan länge - så ska det kanske ändå kännas? Det betyder kanske inte att det är obearbetat, bara att det är händelser som gjorde avtryck i mig?
Samtidigt som det känns lite tungt, så blir jag också så lycklig över alla ord, mina många texter. Att jag har ett språk, en kanal och ett sätt att hantera livet som fungerar för mig. Antar att det är samma ventil för känslor som andra kan känna för musik, foto, målande etc. Bara i olika former.
Jag kan inte förstå hur jag skulle ha överlevt ända tills idag utan det stöd skrivandet i sig är för mig.
Förändringar...
Ändå tär det på mig det här med varannan vecka. I morgon (sön) ska barnen till sin pappa och jag börjar redan känna ett obehag i magen. Trots att jag vet att så snart de väl gått, så kommer jag uppskatta och utnyttja min "ensamtid" till max. Sedan blir det samma sak nästa lördag. Då är det jobbigt att ställa om till att barnen ska komma hit dagen efter... (Lite lättare åt det hållet eftersom jag saknat och längtat efter dem, men ändå något som stjäl energi).
Jag är likadan i relationer och där har jag insett att jag måste gå emot min känsla och göra lite liknande som med barnen. Alltså inte varannan vecka 😜 men att inte "vänja mig" vid att vara med eller ifrån varann utan i någon mån planera in när det är dags att ses eller framförallt - att vara själv. Och inte skjuta upp något av det. Låter tråkigt kanske, men jag vet ju att jag inte mår bra annars. (Och blir allt annat än behaglig och trevlig, vilket alldeles för många kan intyga) 🙈
Jag önskat så innerligt att det inte är så jobbigt för barnen som för mig. Att de kommit in i rutinen och känner att det fungerar bra. Att deras liv oavsett vecka ändå är ganska lika, med skola, fritids, aktiviteter etc. Att de på båda håll har sitt eget utrymme och även kan välja själva om de vill annorlunda än att följa det system vi satt upp. Vi har verkligen försökt vara enade och ge den tryggheten. Och barnen verkar må bättre nu. Ha landat i att det är såhär det kommer vara.
Idag hade äldsta redan åkt till stallet när jag vaknade vid 10. Insåg att om några få år, (någonstans mellan 3-5 skulle jag tro) så kommer barnen inte behöva mig nämnvärt längre. De kommer båda att sköta sig själva. Gå upp, fixa frukost, borsta tänder, packa gympakläder, ta sig till och från skolan, ta sig till aktiviteter och kompisar osv. Den omställningen är nog tur att den kommer gradvis..!
Kollektivt
39.
Jaha, så var jag 39 då.
Känner mig varken gammal eller har nån ålderskris än. Kommer kanske till nästa år.
Dagens bästa:
- Blev väckt av sjungande barn.
- Chokladhjärtan, blommor och hälsningar.
- Möta äldsta dottern i sällskap med flera vänner ❤️
Dagens sämsta:
- Samtal från yngsta dotterns skola om anmälan av "kränkning". Två 10-åriga pojkar som utsatt min dotter och hennes kompis 😡 Så förbannad. Och har nu varit tvungen att ta samtalet om sex och samtycke med min 7-åring. Många år för tidigt.
Mitt år - nytt år!
Nytt år för en själv är det ju faktiskt om man ska vara petig först den dagen man är född... Så idag sammanfattar jag året som gått och allt som varit.
Min första tanke är att det varit ett fruktansvärt år, ett fullkomligt vidrigt, genomgående sorgligt och smärtsamt år. Men när jag ser tillbaka på bilder och minns, så var det inte så.
Visst har året rymt mycket smärta och fler tårar än jag trodde var möjligt utan att dö av vätskebrist... Men det är inte de minnena som är starkast.
Jag har renoverat!
Först äldsta dotterns rum som blev grått istället för blått och med tema "världen".
Sedan mitt sovrum där den mörkbruna väggen byttes mot en blommig fondtapet.
Sist ut var hallen som äntligen blev grå istället för den aprikosfärgade mardröm den var innan.
Jag köpte en bil - min första egna!
En svart Kia Sportage som jag insett är alldeles för stor (och dyr) för mina behov 😂 Men fin är hon! Och vilken prövning med allt som skulle fixas inför och under tiden... Massa oro, ångest och stress. Men också en känsla av att övervinna hinder när jag vågar och bestämmer mig för något. #envis
Våra älskade hamstrar, Bernhard och Valle somnade in. Bernhard som bodde hos mig och var min älskling tog sitt sista andetag med mitt finger vid sin sida i sitt lilla trähus. Att köra honom till kremeringen och sedan hämta hans aska där... Det var så, så tungt.
Vi fick besök av min syster med familj här nere och var såklart uppe i Göteborg också! Jagade massor av Pokémons under vår och sommar ihop med barnen - även i ösregn. Vilket min mamma tyckte var läge att dokumentera med ett foto
😂
Min lilla, numera ganska stora tjej slutade förskoleklass och började skolan på riktigt, 1:an! Hon lärde sig knyta skor och tappade flera tänder. Började på Kulturskolans kör och fyllde 7 år!
Storasyster blev hela 12 år och åker numera buss själv = hon fick trappa upp ridningen till 2 ggr/vecka. Fick sina första betyg och har startat en egen kanal på Youtube som hon lägger massor av tid på varje dag.
Fick också äran att genomföra satsningen "Designjam" som resulterade i en 40 sidor lång rapport kring dagens ungas psykiska mående.
Den känslan blev än mer påtaglig eftersom den jag trodde jag skulle dela livet med valde att lämna relationen. Det blev extra svårt att hantera, för jag kunde inte ställa några följdfrågor när de dök upp och fick hitta svaren själv. Samtidigt behövde jag samla kraft för att ta mig igenom alla sjukhusbesök och försöka hålla ihop inför barnen, varav yngsta grät varenda kväll under denna period. Vad jag hatade mig själv för mina brister och hennes smärta!
Den redan ganska påfrestande situationen blev om möjligt ännu värre av ett stort elfel som slog ut alla mina vitvaror (diskmaskin, spis, frys och mikro). Jag hade en nyopererad hand, två barn och ingen möjlighet att varken köra bil eller laga mat. I det läget ville jag nog mest bara lägga mig ner och dö.
Men jag hittar hyfsat snabbt tillbaka till den jag är, till mitt jag. Känslan som ofta tär på mig, känslan av att vara fel och inte passa in...det är en del i vem jag är. Jag måste bli trygg i den.
För jag ÄR annorlunda än normen. Jag vill annorlunda än de flesta. Jag värderar andra saker än samhället tycker man ska.
Så inleder jag mitt nya år. Med mod att be om förlåtelse, styrka att förlåta och beslutsamhet att göra det jag vill men aldrig har vågat förr.
// Jenny ❤️
Hahappy birthday
Februariplaner
Igår var ingen bra dag.
Som tur var fick jag en kort paus i form av besök från min yngsta dotter. Vi tittade på Lego 2 och åt popcorn.
Egentligen är jag nog inte en person som borde ha barn. Ingen naturlig mamma.
Min egen mamma sa det för länge sedan, innan barnbarnen kom, att jag är alldeles för egen, har för stora behov av att vara själv och ha det på mitt sätt för att passa för ett liv med egna barn och allt vad det innebär. Jag tror hon hade helt rätt i det.
Missförstå mig inte, mina döttrar är det finaste jag har. Jag är så lycklig och tacksam för varje sekund med dem. Det finns ingenting i världen jag hade kunnat önska mer än att få vara mamma till just dessa två fantastiska tjejer ❤️❤️
Men jag är inte föräldratypen som gärna leker i sandlådan, pratar utvecklingsstadier eller åker på charter med andra barnfamiljer. Och jag är sanningen att säga rätt obekväm med de flesta andras barn 😳
För att återgå till igår - när jag åter blev själv här hemma kom ångesten tillbaka med full kraft. Intalade mig att jag behövde sova. Och tog en massa olika tabletter. Betydligt fler än jag borde. Sen minns jag inte så mycket mer förrän jag vaknade i förmiddags med hemsk huvudvärk.
Idag har jag varit ute och gått. Med musik i lurarna så är det ett bra sätt för mig att få ordning på jobbiga tankar, komma fram till konkreta lösningar på sådant som måste fixas och inte minst landa i vad jag känner och vill.
