remiss.blogg.se

Jag har bestämt mig för att ta mig igenom 560 sidor text.
Det är mina senaste tio år, alla känslor och händelser dokumenterade i ord. 
Trots att jag på det stora hela mår ganska bra nu, så är det här av någon anledning så mycket svårare än vad jag hade trott...

Jag dras in i texterna och drunknar på nytt i känslor som borde varit överspelade för länge sedan. Fastnar i funderingar kring om jag känner så för att det jag läser är mina egna, smärtsamma upplevelser, även om de ligger i det förflutna. Eller om texterna faktiskt berör mig för att de är...bra? 
Kanske en kombination. Och även om mycket tillhör det förflutna, har ordnat upp sig och är över sedan länge - så ska det kanske ändå kännas? Det betyder kanske inte att det är obearbetat, bara att det är händelser som gjorde avtryck i mig? 

Samtidigt som det känns lite tungt, så blir jag också så lycklig över alla ord, mina många texter. Att jag har ett språk, en kanal och ett sätt att hantera livet som fungerar för mig. Antar att det är samma ventil för känslor som andra kan känna för musik, foto, målande etc. Bara i olika former. 

Jag vet inte var min kärlek till och för just det skrivna ordet först väcktes, men jag är tacksam att den uppstod. Likaså är jag tacksam gentemot alla som under årens gång uppmuntrat mig i mitt skrivande och fått mig att tro på min förmåga att förmedla känslor i skrift. 

Jag kan inte förstå hur jag skulle ha överlevt ända tills idag utan det stöd skrivandet i sig är för mig.