Förändringar...
Ändå tär det på mig det här med varannan vecka. I morgon (sön) ska barnen till sin pappa och jag börjar redan känna ett obehag i magen. Trots att jag vet att så snart de väl gått, så kommer jag uppskatta och utnyttja min "ensamtid" till max. Sedan blir det samma sak nästa lördag. Då är det jobbigt att ställa om till att barnen ska komma hit dagen efter... (Lite lättare åt det hållet eftersom jag saknat och längtat efter dem, men ändå något som stjäl energi).
Jag är likadan i relationer och där har jag insett att jag måste gå emot min känsla och göra lite liknande som med barnen. Alltså inte varannan vecka 😜 men att inte "vänja mig" vid att vara med eller ifrån varann utan i någon mån planera in när det är dags att ses eller framförallt - att vara själv. Och inte skjuta upp något av det. Låter tråkigt kanske, men jag vet ju att jag inte mår bra annars. (Och blir allt annat än behaglig och trevlig, vilket alldeles för många kan intyga) 🙈
Jag önskat så innerligt att det inte är så jobbigt för barnen som för mig. Att de kommit in i rutinen och känner att det fungerar bra. Att deras liv oavsett vecka ändå är ganska lika, med skola, fritids, aktiviteter etc. Att de på båda håll har sitt eget utrymme och även kan välja själva om de vill annorlunda än att följa det system vi satt upp. Vi har verkligen försökt vara enade och ge den tryggheten. Och barnen verkar må bättre nu. Ha landat i att det är såhär det kommer vara.
Idag hade äldsta redan åkt till stallet när jag vaknade vid 10. Insåg att om några få år, (någonstans mellan 3-5 skulle jag tro) så kommer barnen inte behöva mig nämnvärt längre. De kommer båda att sköta sig själva. Gå upp, fixa frukost, borsta tänder, packa gympakläder, ta sig till och från skolan, ta sig till aktiviteter och kompisar osv. Den omställningen är nog tur att den kommer gradvis..!
