remiss.blogg.se

Oj, jag bara måste berätta vad som hände idag!
För jag tycker det är både lite skrämmande och kul :-)

Har hört så många berätta om det här med graviditeshormoner.
Hur humöret svänger från skratt till gråt...
(Nej, jag är inte gravid).

Jag upplevde aldrig något sådant med Lova. Det närmsta jag har

kommit sådana känslosvägningar är när jag började med Lithionit.

Då kunde jag gråta över ingenting!
Minns ett tillfälle när jag var inne i en leksaksbutik här i Lund.  

Så såg jag en kylskåpsmagnet med texten ”Farmödrar är speciella,

särskilt min”. Och började storgråta för att det var så fint! :-D
(Nu ler jag mest åt minnet och Lova fick köpa magneten till sin farmor).

 

Men åter till idag. Jag satt på kontoret på jobbet. Skulle strax gå hem.

Öppnade ett mail, om jobb fast som frilans. Inget konstigt alls.

Men känner hur jag nästan börjar gråta. Skyndar mig att packa

ihop, säger knappt hejdå till kollegorna och halvspringer ut till bilen.

 

Väl där sitter jag och bara stilla en stund. Samlar mig och kör hemåt.

Sen kommer en lugn låt på radion och jag börjar storgråta. Sådär så

tårarna bara sprutar. Och jag vet inte ens varför!

När jag tänker på det, att jag inte vet varför börjar jag skratta hysteriskt

istället. Tillslut vet jag inte om jag gråter eller skrattar och tårarna bara

rinner! Men känslan som kvarstår när jag skrattat klart är skön!
Och jag ler när jag tänker på det.
Galet underbart med känslor ibland!

Tänker ”vad fan är det för fel på mig”?
Kan jag inte bara vara som alla andra?
Fungera som alla andra, vara ”normal”?

Sen tänker jag efter. Och tror faktiskt jag tycker att mitt sätt, min reaktion,

mina känslor är ganska sunda.

Kanske mer ”normala” än andras, än de jag jämför med.

 

Det jag tänker på är det här med relationer och känslor.
Att kunna följa med någon hem för en natt.

Att inte känna något djupare, utan bara vara.

Jag kan inte det. Det fungerar inte för mig.

 

För mig tar det tid. Att bygga upp en känsla. En vänskap.
Ett förtroende. En trygghet.

Först då kan jag bli tillräckligt attraherad av en person för

att vilja följa med hem.

Ovanligt? Ja, kanske det.
I alla fall om man ska tro på vad andra säger.
Men jag tycker nog faktiskt, när jag tänker efter,

att det är ganska sunt. Och helt okej!

Jag är en människa med superkoll.
Åtminstone har jag alltid varit det förr genom åren.

Jag organiserar, planerar, gör listor och skulle aldrig glömma

bort en födelsedag eller ens namnsdag!

Igår tittade jag i min kalender. Försäkringskassan klockn 09.
Bra tänkte jag. Då kan jag lämna Lova på dagis på vägen dit.
Och sen hem och äta frukost och sen gå ut med min syster som

är hos oss på besök.

Idag klockan 11 ringer telefonen.
Varför dök jag aldrig upp på mötet?
Mötet??? Vad??
NEJ, JAG MISSADE MÖTET!!!
Glömde helt bort det. Hur lyckades jag med det?!
Pinsamt!

Börjar bli riktigt orolig för mitt minne...
Måste nog börja skriva listor och sätta lite överallt i längeheten.

Alla som har varit med om hastigt svängande sinnestämmning

vet hur otroligt påfrestande och utmattande det kan vara!
I natt kunde jag inte sova, så jag började läsa en bok.

Jag hann nog läsa två meningar innan jag började gråta,

(inte pga boken utan allt annat i livet som bara kändes så tungt). 

Grät i över en timma innan jag tillslut somnade runt 03.
Sov oroligt och drömde jättekonstigt om att jag skulle försöka

styra mina tankar för att förändra världen.

Vaknade 05 av att Lova ropade...
Somnade om runt 06, upp en timma senare.

 

Och jag såg fruktansvärd ut!
Sådär som man kan se ut om man inte sovit och dessutom

gråtit en massa = svullen, pluffsig, röda ögon och svart under.

Rufsigt hår med säkert både tårar och snor i...

Övervägde allvarligt att ringa jobbet och sjukanmäla mig.
Och ringa dagis och säga att Lova var sjuk – jag kan ju inte

visa mig för personalen i det skicket! De skulle ju tro att jag
var missbrukare, minst!

 

Men med kallt vatten, varmt te och smink så ser jag tillslut mänsklig

ut. Lämnar på dagis. Kör in och jobbar.

Nu i kväll tänkte jag på morgonen och synen som mötte mig i

spegeln. Och känner hur jag inte kan låta bli att le. Snart skrattar
jag för mig själv där jag står i köket.  

Ja, jag tycker det är lite komiskt.
Och ja, jag är medveten om att jag är rätt knäpp :-p

David har varit hemma från Tanzania i knappt två veckor.
Och idag bar det iväg till Indien istället.

Lova var lite upprörd innan han åkte, men nu verkar hon ta

det hela med ro.

För någon vecka sedan fick hon en cykel. En riktig.
En liten sak med stödhjul. Jättefin och Lova har varit så

stolt över den. Vill gärna cykla både till och från dagis som

ligger på andra sidan gatan, 10 meter hemifrån...

Idag tänkte jag hon skulle få cykla upp till stan. Trodde det skulle

gå fortare än att gå. Men oj, vad jag misstog mig!

Hon cyklade långsamt, långsamt och vid minsta lutning/gupp etc.

så skulle cykeln ledas...
Jag försökte att inte bli alltför irriterad och tillslut kom vi

ändå upp till stan (posten).

Men sen hände något! Tror Lova insåg att det inte var så farligt utan

faktiskt ganska kul med lite fart och på vägen hem fick jag småspringa

efter henne.

 

Nu är hon duschad och nattad och sover förhoppningsvis gott.
Gärna hela natten :-)

Ja, som ni ser på rubriken var det något jag tänkt berätta...
Problemet är bara att när jag skrev rubriken, så tänkte jag skriva

själva texten sen (nu), och nu har jag såklart glömt vad det

var jag skulle berätta... SUCK!

 

Jag tror det handlade om det här med självkänsla.
Att jag har börjat läsa böcker om det och försöka mig på

att aktivt arbeta med mina tankar och känslor genom övningar.

 

Jag har påbörjat liknande saker många gånger, men aldrig varit

särskilt motiverad. Läst några sidor, kanske ett kapitel eller två i

någon självhjälpsbok. Gjort nån övning lite halvhjärtat.

Men nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka!
Och jag har läst en hel bok. Inne på bok nummer två.

 

Och så har jag börjat skriva en ”Bra-tack-bok” varje kväll.
Tre saker/goda egenskaper hos mig själv som jag visat

under dagen (Tex. Lekt med Lova = engagerad förälder).
Och så tre saker som jag är tacksam över. (Tex. att jag hade

en så härlig dag på jobbet med mycket skratt).

 

Vet inte om det kommer påverka mig på sikt, men det känns

som ett bra sätt att bli mer uppmärksam på det positiva i livet.

Och jag tycker faktsikt det känns lättare att koppla bort negativa

tankar när de dyker upp när jag funderar över de bra sakerna jag

skrev kvällen innan!

Hade tänkt köra till Österlen och hälsa på en vän följt av

traditionellt midsommarfirande med dans och fika.
Hade förberett kaffe, saft, kakor, jordgubbar, melon och

lite annat smått och gott.

Men så blev Lova sjuk...(vaknade med feber).

Så det blev en midsommarafton hemma istället.
Vi fikade på vardagsrumsmattan, jag, David och Lova.
Och hade det faktiskt riktigt mysigt trots att det blev lite

annorlunda än vi tänkt oss <3

Dagen började med ett besök hos Dr Anders. Världens bästa!
Han ska gå i pension om ett år och jag har redan ångest pga det.

Hos honom är jag inte bara ett personnummer, en patient i mängden.
Där är jag en unik person, mig själv och framför allt viktig på riktigt!

 

Vi pratade om mediciner och om sommaren.
Jag ska fortsätta med Lamotrigin och Zoloft tills vidare.
Ta Stesolid och Zopiklon vid behov.

Fast de senare ger ändå ingen effekt, så tar dem sällan.

Sen åkte jag in till jobbet.
Känns så bra att kunna skriva det - att jag har ett jobb.
Ett riktigt jobb, ingen rehab eller praktik längre!

 

Gjorde en intervju med Region Skånes Hälso- och sjukvårdsminister

och en funktionshindrad kille som hon är mentor åt.
Det var så otroligt inspirerande! Hade kunnat prata med dem hur länge

som helst, (om inte min parkeringstid gått ut).

 

Blev så glad och fick sån positiv energi av deras berättelser och hur de

utvecklats tillsammans och lärt sig av varann.

Sånt måste det verkligen bli mer av! Mentorskap där vi lär av

varandras olikheter och tar tillvara på all slags kompetens.

Ska bli så kul att skriva ihop den texten nu av mina fjorton sidor

med slarviga anteckningar... Jag menar det verkligen =)

Kanske inte just att tyda mina egna kråkfötter, men att få skapa en

text och försöka förmedla känslan de gav under intervjun.

Jag ÄLSKAR mitt jobb!!

Vaknade med feber och halsont. Blä!

Jag hatar att vara förkyld. Förvandlas omedelbart till ett

gnälligt litet barn när bacillerna invaderar min kropp.

 

Idag mår jag dessutom illa av nån anledning.
Och så har jag helt galen pms! Inga humörsvängningar, men

fysiska symptom. Brukar ha det, fast i liten skala.

Men de senaste två gångerna har jag gått upp flera kilo,

magen svullnar och jag får så ont i brösten att jag knappt kan

klä av och på mig. Jag är så öm!

Och det varar från ägglossning till mens, dvs två hela veckor!

 

Så jag har tyckt lite synd om mig själv idag.

Massor av vitaminer, nässpray, astmamediciner, varmt te,

örtdryck, glass och så kröp jag ner i sängen igen.
Och låg där hela dagen.

Men imorgon ska jag må bättre, så det så ;-)

Jag har fortsatt fundera på det Emmy sa sist jag var där.

På att jag inte kan förstå hur något jag gör eller säger skulle

kunna såra någon annan – det är ju bara obetydliga jag!

 

Och ju fler situationer jag går igenom. Desto fler delar av livet

jag granskar närmare, desto tydligare ser jag mönstret.

Jag tycker inte om mig själv.

 

Det är ingen självömkan. Inget behov av att få höra motsatsen.

Bara ett sorgligt konstaterande. Jag är inte värd något i mina

egna ögon. Och kan därför inte förstå att jag kan vara det i

någon annans heller.

 

Det känns jobbigt att inse, samtidigt så ger det hopp.
Nu har jag nått en insikt som ger ett tydligt mål att sträva efter.
Jag vet att jag måste bygga upp min självkänsla för att må bra.
Jag måste tycka om mig själv för att få relationer att fungera på sikt.

 

Hårt jobb. För en lång tid framöver. Som kommer kräva underhåll

livet ut. Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort det.

Men först och främst hoppas jag nu hitta ett sätt att älska mig själv

för den jag är, inte det jag gör. 

Dagen började med ett uppdrag som föreläsare.

Tillsammans med en annan av attitydambassadörerna var jag

på sjukhuset här i Lund och träffade personal som arbetar med
”Fysisk aktivitet på recept”.

 

För er som inte har koll på vad detta är, så kan jag kort berätta att

man precis som man får medicin recept, även få ett recept på motion.

Det bygger på att man själv ska vilja komma igång och röra på sig för

att må bättre i sin sjukdom och i detta får man genom receptet stöd av

en sjukgymnast. 

 

Det vi pratade om idag var hur man kan nå gruppen med psykiska
sjukdomar. Vad bör man som personal tänka på i dessa fall?

Hur mycket kan man ”pusha”?

Det kändes som ett väldigt givande möte. Alla var uppriktigt

intresserade, ställde frågor och lyssnade på oss.

 

Precis innan vi skulle gå sa en av deltagarna att han genom åren

hört många föreläsare, i många olika ämnen, men att få hade nått

och rört honom som vi.
Det kändes såklart jättekul att höra! Gick därifrån med en känsla av
att ha gett något värdefullt. 

Jag har pratat mycket med min psykolog Emmy om samvete.

För ett tag sedan började jag fundera över det faktum att jag

aldrig känner dåligt samvete...så gott som aldrig i alla fall.

Och det är ju inte så bra!

 

Jag har funderat på om jag har något fel som gör att jag inte

kan känna samvete. Eller vad det beror på.
Men jag kan ju känna med andra. Har medlidande och empati.
Bryr mig väldigt mycket om hur andra har det och mår.

 

Tänkte att det kanske kunde vara så att jag tycker det är så jobbigt

att vara orsaken till att nån annan mår dåligt att jag tränger undan

den tanken och det dåliga samvetet...

 

Efter flera samtal kring detta berättar Emmy vad hon ser.

Vad hon tror att det jag kallar brist på samvete egentligen är.

 

Hon ser att jag inte betyder någonting för mig själv.

Och att jag verkligen, på djupet inte kan förstå att jag betyder

någonting för någon annan heller.

Det är ingen brist på känslor, ingen avsaknad av samvete.

Bara det att jag inte förstår hur någon jag gör (obetydliga jag),

skulle kunna beröra, såra eller på något sätt påverka någon annan.

 

Jag tar med mig den tanken hem. Fortsätter fundera.
Tror att det här är något som kan få betydelse för mig framöver.

Hej alla!
Det här blir ett sk "extrainlägg" :-)
Var på SR P4 Kristianstad idag.

Fick förfrågan med andeldning av Inferno, men
det hanns inte riktigt med att prata om...
Men det blev en del annat istället, som också kändes
viktigt - kanske ännu viktigare.

Ni som inte hörde det, kan lyssna på det via hemsidan
i efterhand.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2162&artikel=4585903

(Och ber om ursäkt för att tiden blev lite fel i gårdagens
inlägg, 15:30-16 skulle det ju vara...)

Kram till er alla <3



Bild från dagens besök på P4 Kristanstad

Imorgon, måndagen den 4 juli kommer jag att vara med
i Sveriges Radio, P4 Kristianstad.
Ska prata om Inferno, diagnosen och livet i stort (och smått). 

Klockan 15-15:30 är det som gäller.
Direktsänt, så vet inte hur det ser ut med repriser etc.

Men bor man inte så man kan få in kanalen (dvs Kristianstad
med omnejd), så går det alldeles utmärkt att lyssna via webben :-) 

Gå in på:
http://sverigesradio.se/kristianstad/

Hej alla söta.
Det är natt 03:25. Fredagen den 1 juli.
Trots att vi är mitt i sommaren har inte solen
lyckats bryta sig igenom min vårdepression i år.  

Jag brukar ju skriva när jag är nere.
Som nån slags terapi. Och det brukar fungera.

Men nu är jag bara så trött. Utmattad. 
Gör ont och på ett känslomässigt plan så orkar
jag bara inte just nu.

Vad jag vill säga är att jag sviker nu. Fuskar.
Lägger detta och en rad andra inlägg på
"automatisk inläggning" med jämna mellanrum.

Nu är det skönt att ha färdiga texter som jag bara kan 
sätta datum och tid på så sköter blogg.se resten åt mig.

Kram till er alla!
Ni betyder så mycket för mig!!